Systrarna Marie och Susanne växte upp utan mamma: ”Betyder allt för varandra”

Utan en närvarande mamma blev systrarna Marie och Susanne varandras stora trygghet. De beskriver sig själva som ”supertajta och väldigt olika”.

Marie Olsson Nylander och Susanne Westerdahls mamma och pappa skilde sig när döttrarna var riktigt små och mamman klarade av olika anledningar inte av att ta hand om sina barn. Därför växte tjejerna upp tillsammans med sin pappa.

– Vi bildade ett slags tre-enighet men vi hade en underbar farmor som alltid fanns där för oss. Pappa behövde bara ringa efter henne så kom hon på en gång, säger Susanne när vi träffas för att prata om syskonskapets betydelse.

Marie Olsson Nylander

Ålder: 49 år.
Familj: Maken Bill och fyra barn.
Bor: I Helsingborg.
Gör: Inredare, designer, entreprenör, författare.

Marie och Susanne hade ytterst lite kontakt med sin mamma innan hon gick bort för två år sedan.

– Under åren då vi var små var hon enormt saknad men i takt med att åren gick och hon försvann mer och mer blev tankarna på henne mindre. Det var först när vi blev äldre, då kompisar åkte in till stan och gick i affärer med sina mammor, som vi fattade att det var en familjemedlem som saknades.

Båda två upplever att de fick bli vuxna tidigt i livet. Marie kände sig ”vuxen och klar” redan vid 11 års ålder och Susanne blev mamma när hon var 19 år.

– Då, när jag blev gravid, fanns farmor där och svarade på frågor som handlade om barnuppfostran, matlagning och hushåll, säger Susanne.

Hemmets Journals reporter Frida Funemyr träffade Marie och Susanne i Stockholm.

Var sin stor livskris samtidigt

Susanne berättar att hon alltid sett Marie, Bill och barnen som sin familj och stora trygghet. Marie är den person som hon känner störst samhörighet med.

– Vi delar på allt – ja, förutom make då, säger Susanne som skilde sig år 2013.

Förutom några kortare relationer har hon varit singel sedan dess och menar att hon trivs väldigt bra med tillvaron så. Om hon ska ”kära ner sig” i en ny man får det bara ske, att han dyker upp från ingenstans.

Susanne Westerdahl

Ålder: 48 år.
Familj: Singel, tre barn.
Bor: I Höganäs.
Gör: Jobbar som chef på ett behandlingshem för unga tjejer med svår psykisk ohälsa.

Samma sommar som Susanne skilde sig separerade även Marie från Bill. Dessutom gick hon på cellgifter och behandlades för sin cancer.

– Den sommaren kommer vi aldrig att glömma. Den hör till det sämsta, men samtidigt det bästa. Jag bodde mer eller mindre hos Marie. Jag ville vara ett stöd för henne genom sjukdomen men samtidigt var ju inte heller jag särskilt stabil med tanke på den separation jag var mitt uppe i, säger Susanne.

Marie konstaterar att de verkligen befann sig i var sin stor livskris exakt samtidigt.

– Det var fullständig katastrof. Men just därför var det extra skönt att ha varandra. Men till slut minns jag att det kom till en punkt där du Susanne sa till mig: ”Nu får det vara nog. Nu flyttar jag hem till mig igen för du behöver klara dig själv i högre grad.”

– Just det! Ja, jag kände nog att jag inte hade mer att ge, säger Susanne.

Om möjligt kom systrarna ännu närmare varandra just den sommaren. De ville avlasta och trösta varandra, samtidigt som båda två vägrar att vara någon ”stackare”. Med sig från sin barndom har de fått med sig att allt löser sig, det mesta går att fixa. Deras pappa har alltid varit driven och bara sett möjligheter, något som har överförts till barnen.

“Vi känner alla att vi verkligen bara kan vara dem vi är när vi ses.”

Marie och Susanne var tvärtom som barn

Idag hörs Marie och Susanne nästan dagligen på telefon men eftersom Susanne har ett kontorsjobb svarar kanske inte hon så mycket som Marie hade önskat. Oftast vill de inte något särskilt, bara småprata lite. I Maries ögon är Susanne den kloka.

– Susanne är den lugnare av oss. Hon är mer sansad och tar lite enklare på saker och ting och går inte igång på samma sätt som jag gör rent känslomässigt. Jag kan ju gå igång som en Duracellkanin över en lampa. Men när vi var barn var vi tvärtom.

När de var små var Marie den typiska storasystern som tog det största ansvaret, som var mer bekymrad och som ofta satt lugnt och läste böcker. Susanne var däremot den mer utåtriktade som alltid hängde med kompisar och var rätt bekymmerslös. Hon skrattade mycket och fick ofta höra att hon alltid var så glad.

Susanne minns att storasyster var en stor trygghet, inte minst när hon under en period var extremt mörkrädd.

– Då brukade jag tassa in till Maries rum och ibland fick jag sova hos henne. Inte i sängen men på en madrass på golvet.

Stor kärlek till familjen och barnen

Olikheterna är många men det finns ett par egenskaper som de delar. En av dem är humorn. Susanne beskriver den som lite morbid.

– Vi kan till exempel skratta åt saker som går helt åt skogen men vissa fattar inte alltid vår humor. Inte ens Bill eller våra barn. Jo förresten, vår pappa har samma ­humor som oss. Vi möts i
den, säger Marie.

– Något annat vi är lika i är vår enorma omsorg om familjen. Vi är båda väldigt barnkära och bär på en konstant oro över om våra barn har det bra. Mina vänner är mer avslappnade när det gäller sina barn men Susanne kan dela min oro. Sedan kanske du är ännu mer överbeskyddande än vad jag är, säger Marie och vänder sig frågande till sin syster som håller med.

En annan egenskap de delar är ärlighet.

– Frågar vi varandra något så vet vi att vi får sanningen som svar, även om den kanske kan göra ont, säger Marie.

Hon berättar också att om någon sårar hennes lillasyster kan hon bli otroligt överbeskyddande.

– Är någon dum mot Susanne kan jag bli jävligt arg!

Under sex halvtimmeslånga program kan vi följa Susanne och Marie på resa genom Europa. Serien finns fort­­farande att se på SVT Play.

Pappan drev egen bilverkstad

De är överens om att Marie är den som har mest likheter med pappa.

– Jag har i alla fall fått hans envishet, som emellanåt kan vara så jobbig. Men också hans temperament och intresse för entreprenörskap. Pappa drev en bilverkstad hela sitt liv och han, precis som jag, är en riktig arbetsnarkoman, säger Marie.

Susanne säger att eftersom pappan var gift med bilverkstaden var det där de växte upp. Det finns ingen som kan komma och imponera på de här systrarna med en bil, för de har redan sett och åkt i de allra coolaste. När reservdelar saknades eller om det fanns någon flickvän i ett annat land så kombinerade pappan sina utlandsresor med att semestra med sina barn.

– En gång hade han en flickvän i Schweiz som han hälsade på. Den kvinnan ville sätta oss två på internat och då gjorde pappa slut med henne på en gång, berättar Marie.

Ett intresse som Susanne delar med sin far är matlagning. Enligt Marie är de båda två fantastiska kockar i köket. Själv saknar hon intresse för matlagning. Susanne delar däremot inte alls Maries intresse för inredning och vintage.

Husdrömmar Sicilien – Vintageresan

Under hösten har man kunnat följa systrarna på ett drömäventyr genom Europa – från Höganäs och hela vägen ner till Sicilien där de stannat till vid allt från världens största antikmarknad Paul Bert i Paris till alla möjliga loppis- och vintagebutiker.

Susanne kan inte alls fatta hur hennes syster kan gå igång så fullständigt på en soffa eller en lampa men hon tycker det var en rolig erfarenhet att vara med i en sådan här tv-produktion.

– När Marie frågade om jag ville vara med på den här resan sa jag ja på en gång men sedan började jag fundera på vad det var jag hade gett mig in på. Men det blev verkligen ett äventyr för livet och jag tror att resan förde oss ännu närmare varandra. Det var skönt att lämna Bill och alla våra barn hemma och bara gå tillbaka i tiden, bara få vara vi två igen. Det blev på så vis en resa i både tid och rum, säger Susanne.

Några fler tv-projekt tillsammans tror de inte det blir. De är överens om att de inte vill bli något slags dokusåpa.

Marie har vant sig vid den mediala biten vid det här laget men för Susanne är det ett nytt område.

– Jag kanske är naiv, men det här med att bli offentlig är inget jag tänkt på. Det påverkar inte mig, mer än att jag fått några fler följare på Instagram.

– Vi har samma morbida humor, säger Susanne och Marie. Mycket skratt framför kameran blev det.

Susanne brinner för barn och ungdomar

Medan Marie drömmer om att köpa fler hus, gärna på Sicilien, så trivs Susanne bra med att fortsätta med sin lugnare tillvaro. Att låna eller hyra in sig i ett av Maries hus räcker mer än väl för att släcka äventyrslusten.

Hon menar att hon är allt för bekväm som person och vill inte sitta med ett renoveringsobjekt i ett främmande land utan man och vara den som tar hand om taket när det börjar läcka eller när elen slutar fungera.

– Jag föredrar en mer förutsägbar vardag än vad Marie gör, säger hon.

Susanne jobbar som chef på ett behandlingshem för unga tjejer som fått en väldigt tuff start i livet. Även om det kan vara mentalt påfrestande tycker hon att det är skönare att jobba med dessa frågor.

– Det är lättare att göra skillnad då än om jag bara hade stått maktlös vid sidan och sett på, säger hon.

Så länge hon kan minnas har hon brunnit för barn och ungdomar som far illa i samhället. Hon intresserar sig för psykologi, beteendevetenskap och relationer och även om Marie delar intresset för människor vill hon hellre träffa dem än läsa om dem. Marie beundrar sin syster för det jobb hon gör, samtidigt skulle hon själv inte klara den typen av yrke.

– Jag skulle bli alldeles för emotionell och skulle ta med mig alla flickor hem till mig, säger Marie.

Snart fyller Marie 50 år men hon har tydligt sagt till sin omgivning att hon inte vill ha en stor överraskningsfest.

– Jag tycker inte att 50 är viktigare än att fylla 49 eller 51. Då, när jag hade cancer, var min enda längtan att få leva tio år till. Det har gått längre än så och jag firar hellre varje år jag får leva och vara frisk.

Vid sidan av den egna familjen så betyder systrarna allt för varandra. De är varandras största trygghet och kärlek. De tänker på att deras pappa blir äldre och när han inte längre finns så blir de ännu mer hänvisade till varandra.

– Då är det också fint att se hur bra våra barn funkar med varandra. Vi känner alla att vi verkligen bara kan vara dem vi är när vi ses. Det är fint.

Scroll to Top