Wolfi var krigsbarn från Berlin – träffade sin blivande fru första dagen i Sverige

När Wolfgang Römer var 8 år fick han åka med Frälsningsarméns buss till Sverige och ett tillfälligt familjehem i Smögen. Året var 1953 och han visste inte då att han var på väg till den plats som skulle bli hans hem för livet, platsen han skulle vägra att lämna.

Han minns sin mammas hårda hjärtslag när hon i panik sprang till skyddsrummet med honom i famnen. Han var inte ens 1 år gammal, men minnet finns där. Och lukten av fuktig betong, smuts och människor i trängsel – den kommer han aldrig att glömma.

Wolfgang Römer

Ålder: 78 år.
Familj: Makan Britt och sonen Marcus med familj.
Bor: I Smögen.
Gör: Pensionär, farfar och hundvakt.

– Det var inget passande ställe för ett barn. Jag låg och tittade upp på smutsiga avloppsrör i taket. Och lukten har jag känt vid några senare tillfällen och jag mår illa bara jag tänker på den.

Wolfgang Römer, eller Wolfi som han kallas, växte upp under knappa förhållanden i Västberlin, i en liten lägenhet med mamma Ursula. Hon fick skicka honom till Frälsningsarmén för att äta sig mätt och han kommer ihåg den goda fruktkrämen de serverade på söndagar.

– Staden var i ett eländigt skick, helt sönderbombad. Vi hade varken vatten, värme eller el hemma. Det var kaos. Mormor och morfar bodde mittemot och de hade det också svårt. Jag hade inget bra förhållande till morfar. När han var arg blev han mörk i synen. Han var smutsig och jag var livrädd för honom. Mormor var snäll, men jag kände ändå ingen trygghet hos dem. Jag tyckte om vår granne, tant Sara. Hon var nästan som en mamma.

På nätterna somnade han ensam eftersom Ursula arbetade natt på lampfabriken Osram eller besökte en ölhall. Bredvid honom i sängen låg en pappersfigur som han hade klippt ut och ritat ett ansikte på – en liten pojkes försök att bekämpa ensamheten.

Kom till Sverige med Frälsningsarméns buss

Wolfi visar ett formulär som redogör för den sociala misär som rådde i hemmet: ”Mycket torftigt.” Han kommer ihåg att Frälsningsarmén i Berlin ordnade så att krigsbarn fick komma till Sverige. Tant Sara övertygade honom att åka.

Svenska familjer hade fått anmäla om de kunde ta emot något barn och önska pojke eller flicka. Smögenfamiljen Edit och Olle, med de vuxna barnen Karin och Roy, hade önskat en flicka och skulle hämta henne i Gravarne, som Kungshamn hette då. Wolfi visar en sliten namnlapp.

– Jag kom hit med den här om halsen. Den var full av tårar och skriften nästan upplöst. Karin ville ha en tös, men när alla andra barn var hämtade stod jag ensam kvar vid bussen med min lapp om halsen. ”Vi tar’n”, sa Karin. Någon protesterade och sa: ”Vi får skriva och göra det riktigt.” Men Karin var bestämd: ”Det kan inte riktigare bli än att vi tar honom.” Och jag fick följa med dem hem.

Dokumentation som redogör för den sociala misär som rådde i Wolfis barndomshem: ”Mycket torftigt.”

Fick många kompisar i Smögen

Den sista biten till Smögen gick med båten Ägir och det var första gången Wolfi såg en båt. Bohuskusten, med kala granitklippor, motsvarade inte alls den bild mamma Ursula så målande hade beskrivit, med vackra trädgårdar och prunkande rosor. Inget av detta såg han i sin nya värld. Bergen var grå och båtarna skrämmande.

Hemma hos Edit, Olle, Karin och Roy satt ett par 6-åriga töser på kökssoffan och väntade, nyfikna på den tyske pojken. De var bekanta till familjen och bevittnade hur Wolfi åt potatis och sås – kött hade han aldrig tidigare sett och vågade sig inte på att smaka. Han hade nu mött den som skulle bli hans fru. 18 år senare gifte han sig med den ena av flickorna, Britt.

– Alla var så snälla mot mig. Karin tog mest hand om mig. Hon blev som min syster. Och Roy blev min spännande storebror. Han hade egen fiskebåt. I Missionskyrkan och söndagsskolan fick jag många kompisar.

När Wolfi lämnade Berlin fick han en namnlapp om halsen. Under resan vättes den av tårar och skriften blev svår att läsa.

Ville inte tillbaka till Berlin

Wolfi lärde sig svenska fort. Han fick inte studera engelska utan skulle istället fokusera på svenskan, vilket han tycker är synd idag. Tyska var inte heller aktuellt. Trots brist på språkundervisning kan han idag ta sig fram skapligt på både engelska och tyska. Totalt gick han bara två och ett halvt år i svensk skola.

– Efter avtalade tre månader bad jag att få stanna över sommaren. Det fick jag, men till slut kom dagen för återresa. Båten passerade de öar som jag lekt på och som jag nu tyckte var så vackra. Jag grät. Ville så gärna stanna. Samtidigt gav Roy sig iväg till Island för två veckors fiske. Det var sorgligt när vi åkte åt var sitt håll.

Wolfi åkte vidare med buss, och vid ett stopp i Munkedal sprang han ut och lierade sig med några fotbollsspelande pojkar. Någon pekade ut honom och han hämtades tillbaka till bussen, nu vaktad av två vuxna. Wolfi hörde dem prata lågmält med varandra: ”Om han kan smita ska vi inte hindra honom.”

Wolfgang blickar ut över klipporna på sitt älskade Smögen.

Wolfi fick stanna hos nya familjen

Nästa stopp var Uddevalla och här skulle ett 30-tal barn stiga på. Chauffören råkade öppna bakdörren och Wolfi lämnade sin packning i bussen och sprang så länge han orkade. Beslutet hade han tagit för flera månader sedan – han skulle inte tillbaka.

Ett buskage blev hans gömställe tills det var mörkt och han var säker på att bussen hade kört på färjan. Ett par poliser körde honom till Smögen, där han möttes av en rödgråten Karin. Senare kom Roy hem från Island och han var ångerfull: ”Vi skulle aldrig ha skickat iväg pojken.”

– Edit svarade: ”Du kan gå in i rummet, för han sitter där.” Då höll Roy på att svimma. Därefter blev det bestämt med min mamma att jag skulle få stanna i Sverige – det var bäst för mig. Barnavårdsnämnden kom hit och skulle ordna med placering någon annanstans. Då sa Edit barskt och bestämt: ”Här ska inte placeras. Det är färdigplacerat.” Och så var saken klar, säger Wolfi.

Återbesök i Berlin 1972: Wolfi i mitten med mamma Ursula till vänster om sig. Till höger moster Margot och vännen Katarina, som fungerade som tolk. Lite oklart vem barnet och mannen till vänster är. (Privat bild)

Återsåg sin mamma som vuxen

Genom åren skrev han ofta brev till sin mamma men fick sällan svar. De få brev som kom låg söndertummade i innerfickan. Frågan ”Vad blev det av min pappa?” skavde.

När han som vuxen återsåg sin mamma, som nu hette fru Maier, berättade Wolfi att han och Britt hade gift sig i Jerusalem.

– Då brast det för mamma. Hon, som aldrig nämnt honom med ett ord, grät och sa: ”Din pappa var jude.” Jag upplevde att hon skämdes för det. Hon viftade bort det och sa inget mer. Vem han var, hur de lärt känna varandra och hur han dog var hemligheter som hon tog med sig i graven. Kanske ville hon skydda mig.

– Jag har varit så besviken på henne. Först för att hon skickade iväg mig. Sedan för att hon inte hörde av sig eller berättade om pappa. Men jag kan inte föreställa mig hur hon hade det – hon skildes från sitt enda barn.

Hav och karga granithällar – den miljö som skrämde honom som liten pojke har Wolfi kommit att älska.

Känner stor tacksamhet

När Ursula dog 1987 fick han en notis från myndigheterna, dock inget om dödsorsak eller kvarlåtenskap. Wolfi vet inte var hon ligger begravd. Och han har tänkt mycket på sin pappa, Bruno Fünnig, jude och köpman. Han dog i Berlin 1946, enligt de papper Wolfi hade med sig till Sverige.

– Överlevde han kriget för att han var smart? Eller var han en medlöpare? Om det är det senare vill jag inte veta svaret. Men jag kunde inte få ett bättre hem än här. Familj, kompisar och kyrkan. En riktning på livet. Jag var 9 år när jag började tro på Gud och det har jag aldrig ångrat. Och sedan min fru – det bästa jag har fått är Britten.

Hans företag för service av livflottar drivs nu av sonen Marcus. Kring Wolfis hals hänger idag davidsstjärnan i guld, och det judiska arvet är en del av hans identitet. När han tänker tillbaka på sitt liv kan han summera det med ett enda ord:

– Tacksamhet.

Scroll to Top