Fyra år har gått sedan Marie-anne Thörnströms liv totalt förändrades. Hit till Marcus grav går Marie-anne varje dag. Här är hennes "kolonilott" där hon odlar, pyntar och känner närhet till sonen.
Genom köksfönstret såg hon tre män - två i uniform och en civilklädd, som senare visade sig vara en präst - stiga ur polisbilen och gå mot porten. Hon hörde deras steg i trapphuset och ringsignalen på lägenhetsdörren.
- Jag blev iskall av rädsla, förstod att något var fel. Sekunden efter fick jag besked; min 20-årige son, min älskade Marcus fanns inte längre. Det var den 7 oktober 2002. Efter den dagen är inget längre sig likt...
Nej, från den stunden förvandlades Marie-anne Thörnströms liv till ett veritabelt inferno. Den äldsta av hennes fem barn finns inte kvar på jorden längre, en höstnatt slocknade hans liv i en främmande lägenhet. Han dog av en kombinationsförgiftning, alkohol tillsammans med ett starkt läkemedel mot värk.
Marie-anne förstår än idag inte varför. Marcus var idrottskillen som aldrig åt mediciner.
Dödsbudet kastade henne rakt in i helvetet.
- Jag minns att jag ramlade ihop, slog med knutna händer i golvet och skrek att allt var lögn. Sedan fylldes vårt hem av människor, människor som jag än idag inte förstår hur de kom hit.
Så följde allt det som brukar följa efter ett dödsfall. Ett sista farväl med de närmaste vid båren, minnesstund för släkt och vänner, begravning, urnsättning och val av gravsten. Plus fasan, ångestattackerna, förtvivlan, gråten, känslan av overklighet.
Trodde han levde- Rent förnuftsmässigt visste jag att Marcus var död. Ändå levde jag länge med ett förvirrat hopp inombords att det var fel, trots att jag med egna ögon sett Marcus i kistan, trots att jag rört vid hans döda kropp med mina händer. Likväl hoppades jag att det rörde sig om en förväxling, att Marcus när som helst ändå skulle komma in genom dörren igen och fråga om det inte fanns något i kylskåpet att äta.
Hunden Sanni (tv) var Marcus speciella kelgris. Ofta talade han om att han ville ha en valp efter henne. Nu finns den valpen, Hanni, men Marcus finns inte mer.
- Ibland trodde jag att jag blivit psykiskt sjuk, allt var en obeskrivlig mardröm. Marie-anne stryker bak sina lockar som faller ner i pannan.
Under månader framöver klarade hon knappt att äta och kilona rasade. Hon kunde inte sova, hon och den förtärande saknaden var instängda i en tjock glaskupa.
Efterhand har sorgen blivit en bekant följeslagare, dag efter dag, månad efter månad, år efter år.
Vi träffas en höstdag fyra år efter Marcus död. Sitter och pratar vid köksbordet i den stora lägenheten mitt i Kristianstad. Tänder ett ljus på Marcus minnesbord i ett av rummen. Bläddrar i gamla fotoalbum och besöker Marcus grav på kyrkogården en bit bort.
Ett blödande sårFortfarande är saknaden efter Marcus som ett blödande sår.
- Men nu börjar jag ändå känna av tillvaron igen, säger Marie-anne eftertänksamt. Sorgen är lugnare, jag har lärt mig att hantera och leva med den. Det finns till och med dagar som jag tycker är riktigt fina. De dagarna lagrar jag som en buffert för att orka med de sämre, som fortfarande kommer då och då.
Före Marcus död var Marie-anne en gladlynt och positiv person.
- Jag blir aldrig mitt gamla jag igen, men försöker ändå sopa ihop smulorna som blivit över för att bli en ny Marie-anne. Livet måste vidare.
- Det är en speciell känsla med den förstfödda, hävdar fembarnsmamman Mari-anne och visar stolt bilder från Marcus barndomsår.
Det som höll henne kvar i verkligheten när allt var som värst var de fyra älskade barnen som fortfarande finns kvar runt omkring henne.
- Men ärligt talat, under lång tid var jag inte den vanliga morsan för dem. Inte den som engagerade sig i läxor och fritidsintressen. Min sorg var så förlamande. Men jag försökte ändå hela tiden att inte kväva barnen med min egen ångest och förtvivlan.
- Trots allt måste vardagen fungera, jag är ju ensamförälder, och på något sätt gjorde den tydligen det. Barnen var ljuset i mörkret.
Viktiga kamraterSå var det Marcus kamrater.
- Den yngre generationen har så mycket lättare för att tala om känslor än vi vuxna. Mina egna gamla vänner försvann en efter en, de orkade inte med min förtvivlan. Men jag vet inte hur många nätter Marcus kompisar satt här i köket och pratade med mig och lyssnade på mig.
- Ingen av oss kunde förstå varför just Marcus dog av en förgiftning. Han var en kille som idrottade och sportade och höll igång sin kropp. Visst drack han alkohol ibland, men han åt aldrig värkmediciner. Varför stoppade han då i sig ett så livsfarligt piller den här ödesdigra höstkvällen? Ingen av oss kan förstå.
- Men diskussionerna med ungdomarna betydde enormt.
En annan tröst i nöden blev att skriva om Marcus. Marie-annes anteckningar blev så småningom till en bok "Till minne av Marcus", och en hemsida på Internet
www.tillminneavmarcus.dinstudio.se- Han var en så fantastisk person, omtyckt, omtänksam, godhjärtad och vänfast. Nu saknas han oss...
Till det kom föreningen Febe, som något av en räddare i nöden.
- Febe startades av föräldrarna från Kista som miste sina barn i den otäcka bussolyckan i Norge 1988. Jag hittade föreningen på internet bara några dagar efter Marcus död och på så sätt kom jag i kontakt med andra sörjande mammor och pappor. Det ledde till att jag och några andra "sorgevänner" nu bildat en Febe-avdelning här i Skåne.
- Det betyder så oerhört att möta andra med samma erfarenhet. Vi samlas inte för att vältra oss i sorgen, utan för att hjälpa oss själva och andra att leva vidare utan våra barn.
- För mig känns det idag så otroligt viktigt att få återgälda lite av det jag en gång fick när jag hittade föreningen. Nu vill jag i min tur hjälpa, lyssna och stötta nydrabbade föräldrar. Jag lovar, det behövs.
Varje dag vid gravenSuccessivt har Marie-anne återvänt till livet, om än ett annorlunda liv mot förr.
- Jag har arbetat över 30 år som kokerska inom restaurangbranschen, men har sedan gått sjukskriven. Nu har jag så sakta börjat arbeta igen, bland annat som marknadsagent och trafikundersökare. Det känns fantastiskt att få pröva något nytt, det väcker livslusten igen.
Varje dag tänder Marie-anne ett ljus invid porträttet på Marcus minnesbord hemma i lägenheten. Varje dag besöker hon hans grav på kyrkogården invid sjukhuset i Kristianstad.
Hemma har Marie-anne ordnat ett minnesbord för Marcus där det nära nog alltid brinner ett levande ljus. Ritualerna kring den saknade känns viktig både för hans mamma och hans fyra syskon.- Varje dag har jag mitt lilla samtal med honom. Gång på gång har han också visat att han finns och hälsar till mig någonstans från "andra sidan". Det kan vara hans stereo som helt plötsligt sätter igång och spelar mitt i natten, det kan vara vissna blommor som plötsligt "vaknar till liv" när jag nämner Marcus namn.
- Jag vet att det finns människor som tycker det är rent nonsens. De får gärna göra det, jag respekterar det, men jag vill också ha respekt för min tro.
Så har Marie-anne sakta, sakta kravlat sig tillbaka till tillvaron, bit för bit har hon lärt sig att sluta förbund med sin sorg.
- Vi ska ju ändå leva med varandra tills mitt liv tar slut.
Hon har också lärt sig hur man kan hjälpa medmänniskor som precis som hon, drabbas av saknadens kval.
- Det behövs inga tröstens ord, det behövs bara omtanke. Men vänta dig inte tack från den som har sorg. Vänta dig inte heller att den sörjande själv ska ta kontakt, det orkar han eller hon inte med just då. Ta själv kontakt och var inte rädd att störa.
- Håller du ut, så lovar jag att du blir en kär medvandrare för en människa i kris.
Marcus var en ung kille som älskade livet, idrott, sport, kompisar och sin gitarr. Han dog ung. Han blev bara 20 år...