Jag grubblar dag som natt om vi kunde gjort mer för vår kisse som vi fick rådet att avliva för en tid sedan. Han blev 14 år.
Det hela började med nysningar som pågick i drygt en vecka med avtagande aptit. Jag tog honom till veterinären som konstaterade halsinfektion. Han blev insatt på antibiotika och även ögonsalva eftersom hans ena öga blivit slutet under samma period. Veterinären trodde det kunde bero på ögoninfektion.
Katten blev något piggare och åt bättre. Kort därefter börja han plötsligt dricka kopiöst, dessutom började han få svårt att tugga sitt torrfoder, det ramlade ut lika fort som han började äta. Hans balans blev sämre och han klarade inte av att hoppa upp lika smidigt som förr. Jag märkte att balansen var sämre på samma sida som det ihopdragna ögat. Dessutom satte han ofta i halsen och kräktes.
Nytt besök hos veterinären. Hon konstaterade förstorade njurar och eventuellt någon form av hjärnblödning. På min fråga om behandling av njurarna fick jag svaret att det enda som fanns att göra var dialys men det tyckte hon inte var aktuellt med tanke på kattens ålder. Likaså inget att göra kring hans eventuella hjärnblödning. Jag kunde inte se min katt lida som han gjorde och valde att låta honom somna in.
Idag ångrar jag så att jag inte gick till ytterligare en veterinär när jag läser att det finns tablettbehandlingar för njurbesvär. Hur kunde hon svara som hon gjorde? Och om det var en hjärnblödning, hur kunde man ha behandlat den? Kunde jag gjort annorlunda? Jag har så otroligt dåligt samvete.