På denna bilden är Trulls nästan ett halvt år gammal. Det är julen 1961. Här får hon  hälsa på årets julgran.
Den luktade annorlunda och var lite stickig. Men längs ner hängde prydnader, som inte var ömtåliga och hon kunde leka med.
Plastkulor,  som nästan såg ut som glaskulor, men som inte gick sönder när de ramlade i golvet.
Som tur var så avstod hon i att försöka klättra i den.
Jag hade en liten halmbock, som hon blev lite förälskad i.
De var ju ungefär i samma storlek. Hon gnagde försiktigt i hans fötter, så de är smalare än de var från början.
Men han finns kvar än idag och plockas fram varje jul. Och då tänker jag på min Trulls.

En del katter är experter på att riva ner och förstöra saker. Trulls var helt fantastisk på att balansera och gå runt sådant som var ömtåligt.
Hon gick bland krukväxterna i fönstret. Hon hoppade upp på pianot och radiogrammofonen, utan att knuffa ner något.
Låg gärna högt upp för att ha koll på vad som hände nedanför henne. Och satt gärna på våra axlar.

Däremot gillade hon att vässa sina klor i våra möbler. Hon var ju inte ute så ofta och klättrade i träd.
Och på den tiden fanns det inte lika fina kattställningar, som det finns idag.
Så våra relativt nya fåtöljer och soffan blev snart lite luggslitna. Men det var ju världsligt.
När döttrarnas katter kommer på besök idag, finns det redan en klätterställning att klösa i, så dagens möbler får vara i fred.

Hon blev snabbt rumsren. Trots att det inte fanns någon kattsand att köpa. Och inga "kattlådor".
Vi hade en sköljho i plast, som var avsedd för disk. Och i den hade vi hushållspapper.
Det gick åt många köksrullar, som revs i remsor i stället för kattsand.
När man tänker efter, har det hänt fantastiskt mycket de senaste femtio åren.
I mitt barndomshem släppte man ju bara ut katterna.
Men Trulls var ju som sagt en innekatt.

Fortsättning följer...

Halvmjölk låter väl inte särskilt näringsrikt för en liten övergiven kattunge. Men vanlig komjölk ansågs vara alltför stark för en sådan liten mage, därför skulle den spädas med lika mycket vatten. Den blandningen värmdes till fingervärme. Nu säger man ju att katter inte alls skall dricka mjölk, utan bara grädde eller vatten.
Sedan fick hon samma mat som vi åt. Skulle det vara riktigt festligt, fick hon sardiner. Kattmat på burk fick hon först när hon var cirka ett år.
Detta var i juni 1962. En burk kit-e-kat, kostade då 1:25  (det var på den tiden man kunde köpa 25 liter bensin för 19:-).
Då började så smått kattmatsindustrin.
Jag vet en försäljare, som åt kattmat, för att visa hur gott och "ofarligt" det var!
Tidningarna skrev om fattiga pensionärer, som åt kattmat, för att de inte hade råd med annat.
Vem kunde drömma om affärernas stora utbud av olika sortes djurmat som vi har idag.
En mig närstående person lägger ner mer pengar på kattmat, än mat till sig själv. Visserligen har hon 4-5 katter, men ändå.

Men jag skall inte säga något, för när min första hund blev sjuk i pancreas insufficiens, kostade hon cirka en tusenlapp i månaden i medicin och specialfoder. Men det höll henne vid liv och symtomfri i tio år efter insjuknandet.
Hon hade ett gott liv och var värd varenda krona.
Det fanns väl de, som tyckte att jag skulle köpt en ny, fin bil istället. Men står valet mellan en begagnad bil som rullar och en levande hund, då var det inget svårt val för mig i alla fall.
Har man tagit ansvar för ett djur, måsta man ställa upp så länge man kan. Och vår veterinär på Blå Stjärnan, sa att det var tur för Sasja, att hon kommit till mig.
Tänk, jag tyckte att det var tur att jag hade henne.

Men tillbaka till Trulls, så utvecklades hon till en liten tuffing. Hade han varit ladugårdskatt, hade hon säkert varit en fantastisk råttjägare.
Med tiden utvecklade hon en liten hobby. Hon smög på oss och anföll våra smalben på skoj. Hon accepterade inte vem som helst, men hon  varnade alltid först genom att lyfta upp sin ena tass, lät man då inte henne vara, så slog hon till med tassen.
På den här bilden, när hon var cirka ett halvår, visar hon hur farlig hon var med sin uppburrade svans.
Att hon eventuellt skulle vara rädd vid detta tillfälle, är bara elakt förtal.

Fortsättning följer...