Min första katt

I mitt barndomshem hade vi alltid katter och mestadels hund. När jag flyttade hemifrån och gifte mig, var vi utan katt i ett år.
Men så fann min man och hans kollegor en övergiven kattunge. En unge låg död bredvid.
Han frågade om jag ville rädda livet på den och det kunde jag ju inte säga nej till.
Det blev docknappflaska och halvmjölk varannan timma. Ögonen var inte öppna ännu, så det blev att tvätta dem och rumpan precis som kattmamman skulle gjort.
Jag hade med den i en smörkartong på jobbet och matade den, medan de andra hade kafferast, matrast och kafferast igen.
Vi döpte den till Trulls, för vi trodde att det var en liten kille. När vi upptäckte felet, fick hon behålla sitt namn.
Efter ett par veckor blev hon dålig i magen och vi blev så oroliga. En gammal farbror sa "Ge katten brännvin".
Jag bad min pappa, att jag skulle få lite. "Låt den dö" tyckte han. Men jag fick vad jag begärde. Det blev liv i det lilla djuret, När jag hällde i henne några droppar. Hon spottade och fräste och försökte klösa mig. Men det fungerade och hon blev bra! Alkohol renar ju, det var väl vad hon behövde.
Kattskötseln blev bra övning, för två månader senare fick vi vårt första barn.
Då blev jag hemmamamma med mina två "bebisar".
Trulls var grårandig med vackert markerat tabbymärke i pannan.
Eftersom vi bodde i stan, fick hon bli innekatt. Men hon var ofta med oss ute, då i koppel.
När äldstan var cirka två år, var vi på besök i Ronneby. Då körde hon sin kärra med katten i. Många fotograferade dem, men vi missade det, dumt nog.
Min man var tävlingsskytt och på den första skjutningen som hon var med på, viftade hon bara lätt på öronen, när den första gevärssalvan gick. Sedan brydde hon sig inte. Cool cat.

Fortsättning följer.