*Gato har fått sin andra vaccination. en annan typ denna gången som han iallafall inte blev medvetslös av... dock blev han lite tröttare av denna och allmänt mer påverkad. men som sagt, inte den där stunden av medvetslöshet :)

*Jul o nyår har passerat. båda gick helt okej. mia gillar inte smällare såbjättemycket, men Gato satt i fönstret o kollade på 12-slaget med mig o karln. På veterinärinrådan får Mia litelite lugnande på nyår. Tycker inte om att ge sånt men tänker på hennes bästa. Dessutom sprayade vi med Feliway här hemma för att minska hennes stress av smällarna ytterligare.

*Gato har gått om Mia viktmässigt. Mia är snart 15 år och väger 3,3kg. Gato är ca 5 månader och vägde igår 3405 gram.

*Misstänkte magkatarr hos Mia...och som ett första steg pratade jag med de i djuraffären och shoppade mat för känsliga magar. Hon hade gått ner lite i vikt o kräktes vatten rätt ofta, men sen vi börjat med nya maten (som även är lite extra fet... har hon bara kräkts en gång och även gått upp i vikt igen :)

*Jag nojar lite för Mia... man märker att hon e riktigt gammal nu. vissa dagar e hon som vanligt, busar o håller på. men andra dagar bara sover hon. kommer på mig själv med att vilja kolla titt som tätt om hon lever o andas... känns riktigt jobbigt ibland och jag fasar såklart för den dagen hon somnar in... men jag är lycklig att hon finns kvar än. Hon har alltid varut väldigt frisk av sig. Inte behövt veterinärvård osv. faktiskt är denna magkatarren (som verkar va bra nu) första ggn hon varit dålig. En gpng för kanske 10-12 år sen blev hon biten av en huggorm på nosen...men när vi skulle till veterinären va det som att hon fattade det o blev tok-frisk direkt hehe.

ja...det va lite update från oss. kram och mjauuuuu på er!

Som jag skrivit innan, så vägde Gato bara ynkliga 870 gram när han kom hem till oss den 28 september i år. Han var så mager att revbenen syntes och pälsen var tuffsig och matt.
Idag, 11 december, har han bott hos oss  ca 10½ vecka och vi tror han är ungefär 14 veckor nu (satte hans födelsedag till 5 augusti..med tanke på hur han utvecklats i vikt, könsmognad och beteende).


Vår lille katt-plutt är verkligen inte så liten längre... Han väger strax över 2,8 kilo nu! Han är längre än vår andra katt Mia (som fyller 15 i april), men inte riktigt lika hög (men snart!)

Gato kallas fortfarande "Lilla Bus" eller "Lill-killen" men tror vi tar bort "Lill-"delen snart haha.

Det är oxå kul att se hur han utvecklas på alla plan. Vi vet ju att han har en hel del Bengal i sig (det syns på honom samt visar sig i beteende och hur han "jamar/skäller" tex). Han har prickar på bakdelen (förutom magen alltså) och EN av prickarna är faktiskt en s.k Rosette, dvs en såndär leopardfläck som är en mörk ring med lite ljust inuti sig. Thihi, så gulligt så <3
Benen är långa, och bakbenen ännu längre. Huvudet litet och halsen kraftfull.

Gato busar massor med Mia. Kanske lite väl mycket ibland... Mia säger ifrån men det e bara ibland han lyssnar. De har iallafall inte bråkat rejält, så det e skönt.

För nån vecka sen drygt blev det veterinär-tripp för första vaccinationen. Gato gillade inte direkt att va i buren när snön yrde utanför....men det gick toppenbra hos veterinären! Inte en muskel rörde han när han fick sprutan.
Dock blev jag grymt rädd sen under natten... Han fick lite feber och va lite trött under eftermiddagen, men det va väntat. Men kl 1 på natten, precis innan vi skulle lägga oss, skrämde han både mig och sambon rejält!
Han hade lekt lite lugnt med sambons fot i soffan och sen somnat till. Inget konstigt med det, kattungar kan ju somna kadunk efter lek, och nu hade han ju dessutom fått sprutan...
Några minuter senare skulle jag klappa honom...och märker då att jag inte får nån respons alls. Istället bara tippar han på sidan...helt lea-lös. 
Jag ser ju direkt att nåt e helt fel... så jag tar upp hans slöa, lea-lösa kropp i famnen. Det va fruktansvärt... det fanns lixom inget liv alls i honom.
4-5 sekunder kändes som en evighet och jag klappade honom samtidigt som jag försökte få honom att reagera på NÅT sätt...nåt livstecken lixom.
Då.. då äntligen. Kroppen fick tillbaka sina muskler och han öppnade ögonen lite. Svarade på beröringen..
10 minuter senare var han sig själv helt o hållet. Som innan han fick sprutan. Han busade rundor med gammelmissen en timme och sen la han sig hos oss i sängen.
Behöver jag säga att det tog många timmar innan jag vågade somna den natten? Innan chocken lagt sig?
Hu... usch...det va jobbigt. 
Han ska ju ha en spruta till snart (3-4 veckors mellanrum) och jag nojar mig fördärvad över den... Men jag ska såklart prata med veterinären o berätta vad som hände sist... Möjligt att han får nån annan typ av spruta nästa gång kanske...


Just nu ligger båda goa missarna o sussar gott i soffan. 
Ska knata dit o pussa lite på dom nu...

 

Skillnaden är slående...
Första bilden är tagen samma dag vi räddade Gato. När han kom hem till oss, med sina ynka 870 gram, tuffsiga päls och stirriga blick.

Bilden till höger är tagen idag.
Ca 700 gram mer väger han, pälsen glänser och blicken är lugn och intresserad.

Tänk..denna lille krabat.. Tänk om vi inte hittat honom? Tagit hand om honom?
Liten, späd, ranglig...Ja, huvudsakligen skinn o ben.
Det är sån enorm skillnad på honom idag att jag blir varm inombords och lycklig av att bara se på honom.

Och världens bästa styv-katt-mamma har han oxå! Goa MissenMia som lär honom allt vi människor inte kan

<3 

Vår lille kattkille har växt till sig. Rejält!
När han kom till hos var han skinn och ben, och med den fjuttiga vikten 870 gram.
16 dagar senare (igår) vägde han 1480 gram!
Jag har skrivit upp varje vägning, haft bra koll och varit lagom med maten.
I början gick han upp drygt 100 gram varannan dag. Nu har det planat ut sig och ligger på ca 70-80 gram på 4 dagar. Vad jag läst till mig på olika internetsidor, så ska en kattunge gå upp ca 100 gram i veckan, så han ligger alltså väldigt nära just det nu :)  

Innebörd: han är inte i svält-läge längre.

I början slängde han i sig all mat han fick på 2 sekunder. Vi fick va försiktiga, för han hade med all säkerhet ätit tills han spytt om han fått...
Han fick i början småportioner många ggr om dagen.

Nu är det bättre. Nu finns det alltid torrfoder (för kattungar) framme och han får blötmat samtidigt som vår andra katt Mia, 2-3 ggr om dan.
Han äter den raskt ännu, men inte lika hysteriskt hetsande fort som innan. Nu kan han titta upp från maten lite, och sen äta vidare i godan ro. Dock går han aldrig därifrån förrän den är slut.

Mia, vår gamla katt-dam (14½ år) tycker mer o mer om Gato. De springer och busar och jagar varandra, ligger frivilligt ganska nära (ibland låter Mia honom sova på hennes rumpa/svans, men oftast e det ett par decimeter mellan dom iallafall), och nosar på varandra titt som tätt. 
Hon lär lillkillen katt-vett (på deras sätt) och han förstår mer o mer. Vad är okej, När är det okej att leka, Hur ska han tolka Mias signaler osv.

Gatos super-energi har smittat av sig på Mia. Hon är piggare nu, leker längre stunder än innan och äter oxå lite bättre (hon har alltid varit liten i maten, även om hon inte varit mager/undernärd).

Det är för oss helt klart nu att Gato har en hel del Bengalkatt i sig. Men vi vet ju såklart inte hur mkt.
Hans teckning i ansiktet, tassarna, kroppen, längden på bakbenen, hans GLITTER i pälsen, hans "skällande jam-ljud", hans personlighet, mm mm.

Det är underbart med 2 katter.
Det känns oxå så underbart att veta att vi räddade en liten kille som troligen inte hade klarat sig så många dar/nätter til

och det känns lite som gammelmissen Mia känner så oxå <3 

Ja, lille Gatos kattsyskon har fått ett hem. Via facebook har vi fått veta att syskonet hittats och tagits omhand. 
Sååå skönt o höra att han/hon mår bra!

För övrigt så går det framåt här hemma med Mias och Gatos relation.
Bilden togs idag, och det va första gången de legat ensamma i soffan tillsammans :)

Det kommer va rejält spring i vår lille kattkille misstänker vi. Han har rätt tydliga tecken på att det finns lite Bengal i honom...och de är ju livliga :)
Riktigt roligt!
Inte för att det egentligen spelar roll, vi älskar honom lika mycket hur det än ligger till. Men lite kul e det ändå att få ett hum om hur hans personlighet kan utveckla sig :) 

Vi har fått hem en liten liten kattkille. Han får heta Gato :)
Hungrig, mager och skrikande hittades han... och nu e han här hemma hos oss.
Han kom igår. Och jag passade på att kolla vikten på honom. ca 870gram bara. Skulle tippa att han är mellan 8 och 11 veckor...

Vi letar efter hans syskon som setts en gång oxå... lika eländig. Men syskonet har inte synts till på flera dar och jag vet inte om han/hon klarat sig :(

Iallafall.
Gato är extremt kelen. Spinner konstant, trampar konstant och om han fick skulle han säkert äta konstant oxå...
Men vi tar det försiktigt med maten. Kan kastar i sig det han får, så det blir många men små portioner.

Mia (vår vuxna katthona på 14½ år) e inte superglad i Gato. Men det går okej. Hon markerar om han e för nära och han accepterar hennes gränser.
Dock har hon redan lagt sig bredvid mig o velat bli klappad när Gato är i mitt knä. Så det går snabbt framåt :)

Hoppas verkligen vi hittar syskonet oxå... det skär i hjärtat vid tanken att han/hon är där helt ensam..rädd o hungrig. Om ens vid liv :( 

Mjauuuu.....purrrrr purrrrr....

Missen-Mia som blev 14 år den 11:e tackar sååå för alla kommentarer och grattis!
(skrivit svarskommentar till alla i det blogginlägget)

En underbar o glad nyhet e att hon dessutom blivit nominerad till MÅNADENS BILD!!!!

Åh, det e stort! Och himla kul!
(se så...in o rösta med er nu ;P hihi) 

Just nu ligger hon på mattan och spanar. Jag vet inte om hon ännu är lite sur eller iallafall misstänksam efter gårdagen. 
Usch... ja, jag va tvungen att ge henne såna där katt-örondroppar igår. Inget hon gillar kan jag säga!
Jag VET ju att det va för hennes bästa, men med tanke på hur grinig o sur hon blir på mig efter och hur tydligt hon visar det (gömmer sig, vägrar kela med mig, bara sambon, vägrar låta sig mutas av div. godsaker om de e från mig osv) så får jag sååååååna skuldkänslor.

Min lilla sessa...får inte va sur på mig! Men... ja, jag fattar ju logiskt att det va bra för henne... men känslorna fattar inte det och hon fattar väl inte heller. Hur kan örondroppar va nåt bra?? Mjauuuu...

Hon blir inte sån så hon fräser o klöser. Nej nej. Men hon blir sur. Nonchalerar mig. Går till husse istället.
Igår sprang hon o gömde sig i lill-rummet bakom nånting nånstans. Jag  lät henne va nån timme så hon kunde lugna ner sig och sen lockade jag fram henne. Hon fick lite extra god mat och hon nosade på det. Men typ "bara för principens skull" vände hon på klacken (tassen) och skulle inte ha det. Iallafall inte när jag såg... 
När jag va utom synhåll försvann det kvickt hehe.

Hon e små-kelig idag. Inte riktigt som vanligt men nästan. Skönt hon inte e långsynt på sånt :P

Mitt lilla bedårande <3 hjärta <3 

14 år! Enligt de flesta tabeller på nätet jag kollat, innebär det att min lilla dam är hela 78 katt-år!

Bilden är tagen idag. Tycker hon ser lika liten och ung ut som alltid..inte som hela 14 bast.
Söt-nöten min :)

Jag köpte Mia för 5 kr tassen (ville inte ta henne gratis) när hon var 5 månader gammal.
Det var en gammal dam i Älmhult, Småland som hade Mia och hennes 2 bröder + mamma.
Trots att alla katterna va både inne och utomhus, var det nåt särskillt med Mia. Hon va inte som sina bröder eller sin mamma.
Den gamla tanten berättade:

Dom andra katterna ränner in och ut hela dagarna men inte Mia. Hon går kanske ut några minuter men annars ligger hon mest i mitt knä och kelar.
För några veckor sen blev jag riktigt sjuk och kunde inte komma ur sängen. Det va nåt med magen...
Mina barn och barnbarn var här och hälsade på mig och katterna varje dag och hemtjänsten tittade in ofta. Alla ville jag skulle in på sjukhuset men jag ville vara hemma.

Jag var riktigt dålig nästan en månad och under hela denna tiden jag låg i sängen var Mia med mig. Hon låg på min mage hela dagarna, som att hon visste att jag hade ont och ville värma den :)
Medans de andra katterna busade omkring ville Mia knappt ens göra det nödvändigaste. Hon smet bort några minuter för att äta och göra sina behov, men hon var snabbt tillbaka hos mig i sängen igen.

Såsmåningom blev min mage bättre. På nåt sätt känns det som att jag har Mia att tacka för mitt liv. Jag tror faktiskt inte kroppen orkat bli frisk av det där om inte hon gjort det hon gjorde...varit med mig.

Ett par år senare ringde jag damen för att fråga om jag kunde hälsa på.
Visst kunde jag det!
Jag hade med mig en bild på Mia som hon fick. Hon berättade då att efter Mia åkt med mig sist, hade hon inte klarat av att ge bort de andra ungarna (Mias 2 bröder). Hon hade dom kvar ännu, men ingen var som Mia.

Jag är så glad över min lilla katt-dam. Hon är så fin, så underbar och så fantastisk på alla sätt. Även mig har hon hjälpt i svåra stunder/perioder. 
Hon märker när jag har extra ont eller när jag är nere. Hon jamar och kråmar sig nära och kelar i timmar.

Mitt lilla hjärta <3