Jag bestämde mig för att göra gott. Hjälp andra och hjälp dig själv. Jag la ut ett erbjudande om studiofotografering till en billig peng. Aldrig trodde jag att responsen skulle bli så stor. Alla insamlade pengar gick efter projektet var avlutat, oavkortat till Dinas Ark, den organisation varifrån Phoebe kommer. En organisation med helt underbara människor som inte bara finns där för djuren utan även för oss som adopterat. Utan min kontaktperson där skulle jag inte varit där jag är idag så jag är glad att jag kunnat visa min tacksamhet och bidra med något tillbaka som tack. Nedan kan ni se resultatet. Hur mycket som kom in redovisas i slutet av videon.

http://youtu.be/7-2xTf6A3gs
 

 verkar inte som om det funkar att bädda in klippet så här är adressen:

http://www.youtube.com/watch?v=7-2xTf6A3gs&feature=youtu.be

Sov gott älskade Billy. Saknar dig så <3

Min lilla gatuhund

Omtyckt och älskad från första stund

Av sin lilla svans fanns bara stumpen kvar

Men trots sina brister är hon helt underbar

Min lilla goa gatuhund

Som förändrade mitt liv på en sekund

Med sin glada uppsyn och kärlekstörstande blick

Blev hon den önskan som jag äntligen fick

Min underbara gatuhundstös

En riktigt mysig liten charmös

Trots sönderbitna saker och ett gällt och jobbigt skall

Så är du bara bäst och jag älskar dig i alla fall

Min busiga, underbara, kärleksfulla gatuhund

Älskad av mig från första stund

Jag har bestämt mig för att låta Phoebe stanna. Att sätta henne i ett tillfälligt fosterhem skulle nog mer stjälpa än hjälpa just nu. Hon får vara den som jag ska kämpa för tillsammans med mina katter.

Kram till er alla!

Phoebe, min lilla rumän. Denna tjejen, uppskattningsvis fem månader gammal (den 20 december) kom till mig den 11 december efter en flygresa från Rumänien och en bilresa från Sthlm till Örkelljunga där jag mötte upp. Med den lilla svanstippen viftande så hälsade hon mig med pussar i tusen och jag visste att jag fått en fin tjej att dela livet med.

Katterna var inte allt för förtjusta i henne från första stund men nu, nästan en månad senare har hon till och med fått äran att tvätta två av fem i öronen och Bosco, som var som mest främmande inför henne till en början är nu den som stryker sig intill henne, tills han plötsligt inser att hon är rätt mycket större och flyr illa kvickt.

Jag är lycklig över min hund, lycklig över att jag fick en sådan fin flicka. Som från första stund gick kanon i koppel även om hon stannar minst fem gånger på varje promenad och bara sitter. Jag är lycklig över min Phoebe trots att hon gräver sig djupt ner i jorden och fiskar upp ruttna möss som jag måste lirka loss från hennes mun. Jag är lycklig för Phoebe trots att hon ibland hoppar upp i soffan och nafsar till lite för hårt i min midja och med glad blick säger åt mig att: "lek med mig matte" Jag är lycklig för henne helt enkelt.

Ännu har hon svårt för äldre män och mindre hundar. Det måste ske i hennes takt och så fort hon hälsat så går det bra. Det som hon har svårt för är lastbilar (kanske för att hon hittats på en parkering?) och när jag skriver ut papper och skrivaren för ljud av sig. Utöver det är hon inte främmande för något. Hon är ivrig att lära sig och det svenska språket tycks hon tagit till sig. Säger jag att vi ska åka till mormor viftar hon på den lilla svans hon har kvar och sätter sig tillrätta i bilen. Hon älskar att åka bil!

Så, med kärlek till denna hund så är det med sorg jag tillfälligt ska sätta henne i ett fosterhem. Jag får god hjälp av min kontaktperson från organisationen jag adopterat henne och jag gör detta, dels för Phoebes skull men också för min egen. Jag går igenom en del i mitt liv just nu som gör att livet inte direkt kallas liv. Med hjälp av en annan bearbetar jag händelser och tar mig framåt men ibland rasar allt. Sedan Phoebe kom har min koncentration lagts på henne då jag är upp i henne hela tiden, att när jag träffar kvinnan jag pratar med så faller allt samman och det går mer bakåt än framåt. Därmed kommer Phoebe placeras hos någon annan den tid det tar för mig att återfå livet. Det är skitjobbigt och det kommer bli svårt den dagen jag lämnar henne men jag måste tänka att jag gör det för Phoebe. För att kunna ge henne det liv hon sen förtjänar.

Med detta sagt kommer jag inte finnas här inne så mycket framöver. Men jag önskar er alla, vovvar som mattar och hussar en bra start på det nya året!

kram från oss

Min lilla tjej blir försenad till Sverige tillsammans med ytterligare 4 små vovvar. Men den som väntar på något gott... (väntar på tok för länge) Kolla in bilderna på min Phoebe :)

Jag bokade en vovve från Rumänien och har sedan i maj väntat på henne. Pga sjukdom kan hon tyvärr inte komma hit och jag blev därmed tvungen att släppa henne och låta livet gå vidare. Nu har jag funnit min framtid och den 23 november kommer hon hit. Ribisel heter hon men när hon välkomnas hit till mig och mina fem katter så kommer hennes namn blir Phoebe. Hon hittades på en parkeringsplats i Rumänien och snart är hon min. Kolla in sötnöten här: http://www.youtube.com/watch?v=H0a80KTnb5g&feature=share

Fick nyss en liten uppdatering om katten Frank som jag lyckades fånga in. Blir varm i hela hjärtat när jag ser bilderna. Tänk denna kise som lämnades kvar då de som tagit hand om den under sommaren valde att flytta. I över två veckor satt han ensam utan vare sig mat eller vatten och undrade säkert när familjen skulle komma tillbaka igen. Nu har han det bra och jag blir så glad :)

Så, nu var det ännu ett tag sedan jag skrev här. Jag är uppe i någon hektisk period med jobb, jobb, jobb och mera jobb. Nu iofs med ett jobb jag trivs att gå till och saknar när jag går hem.

Idag kände jag mig lite nere av olika anledningar. Framåt senare eftermiddag ser jag ett nödrop om en katt som behöver hittas och fångas in för att kunna transporteras till sitt nya hem. Katten hade övergivits och befann sig på ett ställe jag aldrig hört talas om. Min första tanke var - nu har jag chansen att få må bra! Kan jag hjälpa denna katt så kommer jag må bra i mig själv. Så jag satte mig i bilen, knappade in adressen på Gps:en och körde. 6.6 mil var det och jag kom fram till ett förfallet "samhälle" med massor av söndriga hus och ladugårdar. Började genast ropa efter kissen, gick runt husen, letade... Inte ett spår. När jag varit där ett tag var min tanke att ge upp och jag började gå mot bilen när jag hörde ett mjau. Jag stannade upp, lyssnade, ännu ett mjau hördes och snart såg jag den, en liten krabat som förtvivlat skrek efter hjälp. Jag hukade mig och hällde ut lite kattmat framför mig och snart var katten framme. Inte för att äta utan för att kela. Jag lyfte upp den, kelade lite med den tills den skulle ner igen. Satte ner den och lyckades locka den bort till bilen där jag sen fick in den. Den skrek så hjärtskärande men den verkade ändå glad. Fick in den i buren och ringde det nya hem som försökt hitta och få fatt på katten i över två veckor. De blev överlyckliga. Så satte mig i bilen igen och körde de 12 mil det var att möta upp tjejen som skulle ta hand om kisen.

Är så jäkla glad att jag lyckades. Kolla in sötnosen :)

Här har vi den nya familjemedlemmen som om en månad kommer hit från Rumänien. Det är den lilla vita och Sammy ska han heta. Som jag längtar :) Nu blir det massa jobb att få katterna att tycka om honom men med vilja kommer det att gå, ska bli mysigt med lite nytt liv här hemma. Mina kisar är snälla, det kommer säkert bli bra från start! Visst är han för go.

Sov gott från lilla jag, Bosco, Bella, Bailey, Billy och Hemlis :)

Det var en evighet sedan jag var här nu, det har pågått så mycket i mitt liv att jag först nu insett vad det är jag utsatt min kropp för. Att leva med tankarna att jag inte kan säga nej, rädd för att göra människor besvikna så har jag nu äntligen förstått att man ibland måste göra det. Jag gick in i väggen. Förlorade kontrollen och föll. Ett jobb, blev två jobb som blev tre jobb. Dom slet i mig från alla håll och kanter och jag försökte vara alla till lags, ställa upp för alla, snart insåg jag att jag inte kunde vara på en plats samtidigt som jag skulle vara på två andra. Jag förlorade mig själv och mitt liv, min vardag handlade om att finnas till för alla andra att jag glömde mig själv på vägen. Jag hamnade i en ond spiral och jag kände hur kroppen började brytas ner. Hade det inte varit för mina katter hade jag lagt mig ner och dött. Att ha dem vid min sida gjorde att jag insåg hur viktigt det var att jag tog tag i mig själv. Det tog sin lilla tid men med det ansvar jag lovat att ha för mina katter kom också viljan och kraften tillbaka. Nu arbetar jag med ett jobb fram till augusti, då byter jag till nästa för att i vår övergå till det tredje, men de infaller inte i och över varandra, jag kan faktiskt säga nej. Det är inte lätt men jag lär mig. Går jag under gör jag det med katterna och det är något jag aldrig tillåter mig att göra. De har räddat mig och nu ser jag äntligen en ljusglimt igen. Inget arbete är värt att förstöra sig på, ingen stress i hela världen är värd det. Det enda som betyder något är dom man tycker om och dom man vill leva med. Det har jag bestämt mig för att göra!

Dags att ta tag i lite bilder och sånt. Jag är tillbaka!!

Det har varit extremt mycket jobb den senaste tiden att jag inte hunnit vara här inne så pass mycket som jag velat. Idag var jag dock ledig och lyckades ta lite nya bilder på Hemlis som njöt i det fina vädret. Bosco smet även han in på en av bilderna :)

Denna dikt cirkulerar på internet och den är så fin, så äkta, så sann. Så jag är bara tvungen att dela med mig av den här.

Förra sommaren, en årstid så ljus
kom en familj till sitt sommarhus.
De skaffa en katt så liten och go
natt och dag den inne fick bo.
Han myste och trivdes i moderns famn
att matas, kramas och kallas vid namn.

Men sommaren tog slut och hösten kom sen.
Semestern var över, familjen for hem.
Och katten den tänkte: Vad gjorde jag för fel,
vad hände med barnens lek och kel?
Jag står här vid dörren och väntar på er.
Säg mig: Älskar ni mig inte mer?
Där satt han på trappan dag och natt,
han var ju bara en sommarkatt!!
Kylan kröp närmre och snön föll vit.
Varför kommer ni inte hit?

När våren och sommaren nalkas igen
kommer familjen tillbaka till sitt sommarhem
"Kom lilla kissen" ropar de lent,
men för han som blev lämnad var det redan för sent.
Under en lövhög han ligger så still,
den kärlek han fick då räckte ej till.

Av kyla och svält ett kattliv dog ut.
Och detta på grund av att sommaren tog slut

TILL ALLA SOM SKAFFAR KATT NU TILL SOMMAREN !
MAN ÖVERGER INTE ETT LIV ...

SPRID VIDARE !! och rädda katter från att gå ett hemskt öde tillmötes =(
Hur skulle du känna om du trodde du va älskad o lycklig.. men sen inte dög längre utan blir utkastad o övergiven !?SOMMARKATTEN =(

Ibland finner man sig stampandes på ett och samma ställe, då tid finns som man kan lägga på allt och lite mer. Sen så plötsligt står man i en tornado då allt sker på en och samma gång och man inte vet hur man ska hinna med allt och trots att man borde koppla av så hinner man inte.

Detta har hänt sedan sist:

1. Billy har varit hos doktorn pga ett bitsår på halsen (veterinären trodde en orm) men han är på bättringsvägen nu även om han inte vill gå ut utan istället ligga inne i tryggheten.

2. Hittade en påkörd kise på E22:an som jag ju skulle flytta därifrån. Åkte dit på natten i hopp om att inte störa trafiken. Med ficklampa och smygande i diket fram till katten lyckades jag ta den i ett lakan och bära den med mig tills jag fick blåljusen på mig och en konstapel undrade vad jag gjorde. Skyllde på att det var min katt och han beklagade sorgen men tillrättavisade mig att man minsann inte fick promenera på motorväg. Kisen begravde jag i skogen och satte ut en efterlysning men ingen har hört av sig om den.

3. Mina brorsdöttrar är i full gång med insamling till hundarna i Rumänien. Med gamla leksaker och teckningar har de samlat in lite över 600 kr. Själv har jag rensat och sålt rätt mycket i mitt förråd och ligger på en summa snäppet över 3000 kr nu. Hoppas det blir mer.

4. Bailey har äntligen insett hur skönt det är att bli borstad och hon älskar det numer.

5. Grannen kom in och frågade om jag kunde plocka fästingar på hans katt Bimbo. Totalt sju stycken hittade jag. Äckliga djur!

6. Hjälpt min oerhört goda vän G, 67årig underbar människa, att fånga in sju katter och räddat dem från ett liv utomhus. De bor numer hemma hos henne och inte ute i skogen där hon matat dem i en evighet.

7. Fixat kattvakt till den vecka jag spenderar i USA i maj, det kommer bli så bra.

8. Fått nytt jobb och med detta beställt en ny stol till mina busar. Det måste ju firas på något sätt och såklart måste de få presenter när matte får jobb :)

Ja det var lite av det som skett. Numer kommer jag skriva mera här. Man får helt enkelt ta sig tiden. Ja så har jag beställt den underbara kattmatskålen från Alessi också. Jag är kär i den: http://royaldesign.se/viewitem.aspx?ID=9120

Ta hand om er allihopa. Kisar som människor! Kram

En vanlig morgon hos mig.

05.20, Bella väcker mig med sitt skrikande. Det är dags att gå ut. Jag stiger upp, öppnar dörren för henne. Hon sätter sig i dörröppningen, kastar några snabba blickar ut, luktar sig till vädret, är det värt att gå ut? Så sitter hon i ca tre minuter innan hon bestämmer sig för att sakta trippa ut på trappan för att senare hoppa ner och springa bort till andra sidan vägen. Jag går och lägger mig igen.

05.28, Billy kikar inom och börjar kuttra för att få min uppmärksamhet. Jag stiger upp, han strycker sig längs mina ben och ska kela. Jag klappar honom någon minut tills han fått nog och springer till dörren. Jag öppnar upp för honom och han tar ett långt språng och hoppar från översta trappsteget och ner från trappan. Även han springer över till andra sidan vägen och lägger sig under min bil.

05.30, Hemlis hoppar upp i sängen och ska kela och bitas. Han dreglar och spinner. Även Bosco kommer och gör oss sällskap. Bella hoppar på handtaget och ska in. Det har gått ca en kvart sedan hon sprang ut. Jag stiger upp och får Bosco och Hemlis i släptåg, öppnar dörren på glänt (Bella gillar att trycka sig in) och Bella springer in medan Bosco och Hemlis går ut. Än en gång försvinner jag tillbaka till sängen.

05.40, Bella skriker och ska ut igen. Upp och hoppa, fram till dörren. Bella tar sin tid. Bosco smiter in igen. Bella går ut och grannens katt kommer även han springandes och glider in igenom dörren.

06.00, Bailey skriker. Upp igen! Öppnar dörren. Bailey springer och gömmer sig, står med dörren öppen ett tag. Hemlis kommer inspringande. Bailey smiter ut när kusten är klar. Bosco går ut!

06.20, Bailey sitter utanför dörren och skriker och ska in. Går upp igen, släpper in Bailey, Bosco kommer även han springandes för att komma in i värmen, Hemlis går ut. Jag tar Tiger (grannens katt) och släpper ut honom på baksidan.

06.30, Bella hoppar på handtaget och ska in. Hon springer in, Hemlis kommer springande och Billy vågar inte riktigt ta sig in då Hemlis sitter precis innanför dörren. Jag tar Hemlis, går och lägger honom i min säng och Billy kommer därmed in medan Bosco går ut.

06.33, Bella skriker och ska ut. Jag går än en gång upp, denna gång haspar jag dörren så de kan komma och gå som de vill, sen går jag och lägger mig igen. Klockan sju tycker Bailey det är dags för mig att leka då hon kryper under mitt täcke för att bita mig i fötterna. Jag stiger upp för att i köket träffa på, Simba, Bimbo, Tiger, Tuffe och den helvita döva katten som är livsfarlig. De kalasar på kattmaten medan Billy och Bailey sitter och tittar på dem från avlastningsbordet där de två har sin matskål. Jag schasar ut dem. Stänger ytterdörren, öppnar på baksidan och säger godmorgon! Pigg och glad - eller inte! :)

Men vad gör man inte för de underbara!