Ville och Viktor stortrivs som kattseniorer - nu 20 år gamla!

Det blev två kissar. Dels för att de var ursöta, dels för att hon tänkte att de nog kunde få väldigt kul ihop. Hon valde svarta Ville, med en enda liten vit fläck på kroppen, och Viktor, svart med vita tassar och ett mönster i ansiktet som var helt omöjligt att motstå. – Det blev fullt fart i min lägenhet från det vi kom över tröskeln, skrattar Åsa. – Året därpå skaffade jag en tredje katt, randige Tiger. Han var halvbror till de andra. Tiger blev 14 år, då fick han prob-lem med levern och kroppen orkade inte mer.

Vem kan motstå dessa pälstussar? Ville och Viktor är bara åtta veckor när de flyttar hem till Åsa.

Hoppades på tio Nu har Ville och Viktor firat sina 20-årsdagar. Omräknat i kattår talar vi om två hundraåringar. Viktor har med åren blivit krasslig, han får medicin mot struma och opererades för en cancertumör i frambenet för några år sedan. Dessutom har hans njurvärden försämrats. Men Ville har förblivit en friskus hela sitt liv, inte ens en gnutta tandsten har veterinären måst skrapa bort. Åsa är väldigt glad över att hennes älsklingar fått långa liv. – När jag fick dem hoppades jag att de skulle bli minst tio år. Då har jag tur, tänkte jag. Sedan har åren bara gått. Åldern syns inte på Ville. Möjligtvis något enstaka grått hår. Men han är mer kelig än i unga år, sitter gärna i Åsas knä. – Ville är den coola och självständiga, den som har koll på läget, säger Åsa med en glimt i ögonen. Viktor är en mager senior. Han har gått ner från ungdomens dryga fyra kilon till två och ett halvt. Viktor känns benig när man klappar honom, hans päls har många grå strån och han vill som alltid bäras ut när det är promenad. Ville, däremot, går sakta men säkert både upp- och nerför trapporna till Åsas lägenhet på andra våningen i utkanten av Gävle. Idag är Åsa 42 år och har levt med kissarna hela sitt vuxna liv. – Men jag har ändå varit iväg och rest i Australien två vändor och haft kattvakt. Så jag känner inte att jag tvingats försaka något.

Viktor har blivit lite krasslig med åren. Ville är fortfarande en riktig friskus.

Klämt in sig
Även på hemmaplan har det varit äventyr.
Som den gången Åsa kom hem och Viktor mötte vid dörren. Men var fanns Ville? Åsa hörde bara ett avlägset jamande. Efter mycket letande kunde hon lokalisera missen. Han hade klämt in sig i ett pyttelitet utrymme bakom kryddhyllan ovanför spisfläkten och kunde inte komma loss.

Eller som när Åsa var med Viktor hos veterinären och skulle gå till väntrummet i väntan på provsvar. Viktor ville inte alls in i transportburen. Så Åsa tog honom helt enkelt i famnen och gick ut och satte sig.
– Medan vi satt där kom den ena hunden efter den andra in. De skällde högt och bråkade en del. Viktor kastade bara en blick åt hundarnas håll. Sedan la han tillbaka huvudet på min axel och spann vidare. Till och med veterinärklinikens personal var imponerad av Viktors lugn.

Åsa är klart medveten om att Ville och Viktor inte är ungdomar. Hon går regelbundet till veterinär med dem för hälsokontroller. Hon köper specialkost och ser till att missarna dricker tillräckligt. Och så har hon ställt en pall vid kattpelaren intill köksbordet så att det ska bli lättare att hoppa upp.
– Det sitter nästan alltid en katt på pelaren när jag äter. Det är trivsamt sällskap! Man kan väl säga att jag försöker ”kattanpassa” mitt hem!

En extra tjock och mjuk matta att ligga på har inhandlats och de två korgarna i hallen är katternas egna revir. När Ville och Viktor vilar här får de vara ifred, det vet de om.
Sover mer
De gamla grabbarna sover mer än de gjorde förr. De leker i kortare perioder. Ville har legat i solen på balkongen och njutit hela sommaren.
– Fast de får fortfarande sina kvällsryck och jagar varandra. Eller så springer de några vändor i loftgången utanpå huset. Jag har kvar min ”lattjolajbanslåda” med alla deras leksaker. Ville älskar sitt långa skosnöre, Viktor har alltid gillat pingisbollar.

Det syns att katterna tycker om matte. Om Åsa tar plats i soffan bänkar de sig bredvid, ligger hon på sin säng och vilar kurar missarna intill.
– Sitter jag vid datorskärmen och lägger upp benen på skrivbordet, då ska de sitta med där. Men katterna är bästa sällskapet, och du får fina knävärmare ler Åsa.

Tjugo år är en respektingivande ålder. Ingen lever för evigt. Självklart blir det mycket tungt den dag Åsa mister sina kära.
– Det blir väldigt, väldigt jobbigt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att kännas. Jag tänker framåt ibland hur jag ska göra. Den katt som lever längst kanske mår bra av en ny kattunge. En ny liten kompis på gamla dar. Men sedan tänker jag att det blir nog bäst om både Ville och Viktor får njuta riktigt av sin pensionärstid.

En sak är glasklar:
– Skaffar jag någon gång en ny katt kan den absolut inte vara svart, svartvit, eller bruntigrerad, alltså randig. Den måste se annorlunda ut än Ville, Viktor och Tiger.
– Ville och Viktor är det käraste jag har. De är ju mina barn. Att de blivit så gamla beror nog på att de får bästa maten, regelbundna besök hos veterinären och mycket kärlek. Väldigt mycket kärlek.