Kattkommando Syd – de kämpar för katterna
Kattkommando Syd är en förening som tar hand om övergivna, plågade och hemlösa katter och kämpar för att de ska få nya hem. Allt arbete sker ideellt och är beroende av bidrag och gåvor från privatpersoner. Det finns flera liknande föreningar runtom i hela Sverige.
Christina Jansson, 58 år, kämpar med tassar och klor för katternas rätt till sitt eget liv.
Vid sidan av sitt arbete som specialistläkare driver hon katthemmet Remingtons Kattlya i Löddeköpinge i Skåne.
Här bor det 32 katter, tillsammans med åtta kattungar och familjens åtta egna kissemissar, som annars skulle varit hemlösa eller rent av döda.
– Det är helt fullbelagt nu, vilket det brukar vara året runt. Så är det i princip för alla föreningar, säger hon.
Här får katterna värme, mat, kärlek och mediciner, för att senare förhoppningsvis slussas vidare till ett nytt kärleksfullt hem. Men vägen dit är ibland lång och krokig.
Det var en ren tillfällighet att Christina Jansson tassade in på kattbanan. Det var en arbetskollega som tipsade om Kattkommando Syds hemsida och sedan var bollen i rullning.
– Jag hade ingen aning om att det fanns så mycket hemlösa katter, säger Christina. Man ser dem ju sällan när man är ute och går, såvida man inte letar på precis rätt platser, vid rätt tid på dygnet. De är ofta väldigt försiktiga och kommer inte fram förrän det är mörkt.
Fick följa med
De första katterna som Christina Jansson och hennes sambo tog sig an, näst efter kungen i lyan, Remington, kom från Ljungby. En honkatt hade fött ungar vid en panncentral intill ett bostadsområde. Fastighetsskötaren var snäll och matade dem, men de skulle inte klara sig länge på egen hand i kylan. Till slut hade alla fått hem utom två.
– Min sambo och jag åkte ut till de stackars kattungarna. De var runt tre månader gamla och lite skygga. ”Så här ska de inte ha det!” utbrast jag och så fick de följa med oss hem.
Christina har alltid haft en drivkraft att ta hand om de svaga. När hon var yngre ville hon bli veterinär, men hade inte de betyg som krävdes. Hon studerade till sjuksköterska istället, och fick toppbetyg. I slutet av augusti 1977 kom hennes bästa vän in på läkarlinjen tack vare den nya högskolereformen som gjorde att man kunde söka in på eftergymnasial utbildning och arbetslivserfarenhet. Inspirerad av vännen sökte Christina och kom in på läkarlinjen hon också.
– Från början hade jag tänkt bli vanlig patientdoktor, det vill säga distriktsläkare, men min ledsjukdom blev allt värre och jag tvingades att byta inriktning. Nu är jag doktor i klinisk bakteriologi och klinisk virologi. Katterna blir ju lite av ett substitut för patienterna. Jag har alltid haft viljan att ta hand om, det var ju därför jag ville bli doktor.
Rakt i famnen
Det är stort och rymligt hemma hos Christina och katterna behöver knappast trängas. De har gott om klösbrädor och lekytor och på flera platser har missarna mat och färskt vatten att tillgå. Då och då skuttar en misse förbi och lilla kolsvarta busfröet Josephine hoppar rakt upp i famnen på mig när jag kommer in i det soldränkta köket.
Hur länge katterna som kommer in till Remingtons Kattlya stannar kvar är väldigt olika. Ibland kan det vara stiltje på flera månader och andra gånger ska alla ha katt på samma gång. Men det är inte vem som helst som får adoptera en hemlös katt.
– Jag placerar inte ut katterna för långt bort ifrån mig, säger Christina. Jag tycker inte att jag kan ha en bra uppföljning och kontroll om de är för långt bort.
När en hemlös katt kommer in till Remingtons Kattlya får de först genomgå en hälsokontroll. Sedan får de sitta avskilt från de andra katterna ifall de skulle vara sjuka. Dock är samtliga katter i lyan vaccinerade, så risken för att en smitta ska spridas är minimal. Många gånger har katterna kattsnuva när de kommer in och då får de som behöver antibiotika. De behandlas också mot loppor, löss, öronskabb och avmaskas. När ungarna är åtta till tio veckor gamla blir de hälsoundersökta och får sin första vaccination.
– Och alla får den bästa kattmaten, har tillgång till massor av klösträd och en altan där de kan ta frisk luft. Det är rena hotellet här, säger Christina med ett varmt leende.
Lillen blir kvar
Christina Jansson kan berätta om många katter som farit illa genom åren. En av de mest gripande historierna handlar om Lillen. En man kom körande med sin bil och plötsligt upptäckte han ett litet knytt mitt på vägen. Han stannade bilen och plockade upp vad som visade sig vara en liten kattunge. Den lilla stackaren var totalt lealös och svårt sargad, framför allt i vänster öga. Själv kunde mannen inte ta hand om katten och till slut fick han tag i Christina på Kattkommando Syd.
– Lillen var så liten och vägde inte mer än 394 gram när jag fick in honom, säger Christina. Normalt för en kattunge i samma ålder är cirka ett kilo.
Redan efter två dagar med mjölkersättning hade Lillen ökat med 60 gram. Han fick antibiotika och tvättades varsamt i det gravt infekterade ögat och skulle snart må mycket bättre.
Idag har Lillen fortfarande kvar herpesvirus i kroppen och kommer, precis som en människa, aldrig att bli av med det eftersom det ligger vilande i kroppen.
– Vänsterögat blir nog aldrig helt bra enligt veterinären, säger Christina och lyfter upp den idag så fina och gosiga Lillen i famnen.
Han har stulit hennes hjärta helt och hållet och som det ser ut nu kommer han att få stanna i Lyan.
– Katter med sådana här öden är svåra att lämna ifrån sig, säger hon och ger Lillen en puss.
Högre status
Något av det viktigaste för att lösa problemet med de hemlösa katterna tror Christina Jansson är kastrering. Precis som många andra som arbetar med hemlösa katter skulle hon gärna se en lag på ID-märkning av alla katter och kastrering av alla katter man inte tänker avla på, för att minska ökningen av dem som är hemlösa eller föds i det vilda.
För att komma tillrätta med problemet måste också katternas status höjas, menar Christina Jansson. Idag råder en viss slit och släng-mentalitet vad gäller katter och ägandet av dem. Det är viktigt att katter inte ges bort hur som helst och att de kostar en bra slant, så att köparen tvingas tänka efter innan man bara tar hem en katt.
En annan lösning vore givetvis att fler människor får upp ögonen för vilket problem det faktiskt är med hemlösa katter och att fler stöttar föreningar som engagerar sig i deras öde. Arbetet är helt ideellt och föreningarna är helt beroende av välvilliga personers bidrag.
– Man behöver inte adoptera en av katterna från en förening för att hjälpa till. Du kan till exempel bli försäkringsfadder till någon av dem, köpa mat eller skänka en slant som du tycker är rimlig, säger Christina Jansson.
