Snövit var utsvulten, smutsig och tovig när hon kom till Arne och Mona André. Idag har hon fått tillbaka livsgnistan, även om det fortfarande saknas lite hull på kroppen.
Katten Snövit gör skäl för sitt namn. Den långa pälsen är mjuk och skinande vit. Blicken är intensiv och nästan magisk, med ett klarblått och ett smaragdgrönt öga.
Arne André smeker henne varsamt över hårmanen.
– Ni skulle sett henne i våras. Hon var bara skinn och ben.
– Ja, pälsen var gråsvart och full av tovor och knutor, lägger hustrun Mona till.
Då hade katten tillbringat många iskalla vinternätter utomhus, efter det att hennes ägare flyttat. Hon hittades på vägen som en livlös trasa. Men hon hade tur, trots allt. Hon blev en av de katter som togs omhand av Djurjouren i Örkelljunga i nordvästra Skåne.
Makarna André utgör navet i föreningen som har bortåt 400 medlemmar. Deras engagemang startade för 15 år sedan, men kärleken till djur har funnits betydligt längre än så.
Mona är uppvuxen på landet och har älskat djur så länge hon kan minnas.
– Som barn kunde jag ta in möss i huset. Jag brukade stanna och hjälpa maskar, grodor och sniglar från vägen, så att de inte skulle bli påkörda.
Under många år jobbade Mona inom vården. Men hela tiden fanns en önskan om att arbeta med djur. När hon gick i pension, vid 58 års ålder, bestämde hon sig för att ägna resten av livet åt att hjälpa hemlösa katter.
För de finns överallt: i soptunnor, i skogen, bland sommarstugor, på parkeringsplatser…
Mona och Arne har inte mycket till övers för människor som släpper ut sina katter vind för våg.
– Hur kan människor ligga och sova lugnt om nätterna, när de vet att deras katter går ensamma där ute? undrar Arne. Det är för jäkligt att de lägger jobbet och ansvaret på någon annan.
Mycket jobb
Att ta hand om en hittekatt innebär mycket arbete. Först får katten tillbringa några veckor i Arnes och Monas hem i Örkelljunga. De går igenom vaccinering, avmaskning och kastrering.
Medan vi pratar spatserar en fyrbent vän över den inbyggda altanen.
– Vill du gå in? frågar Arne och öppnar altandörren så att katten kan slinka förbi.
| Det är Skrållan, familjens äldsta katt. Hon är 17 år gammal. Vissa av katterna har de inte kunnat släppa – någon som saknat ett öga, en annan som haft kronisk förkylning.
– Nej, jag har inte hjärta att lämna dem ifrån mig, suckar Mona.
Överallt i huset finns spår efter katterna. I soffan vilar en grårandig katt, i sängen ligger fyra utsträckta på överkastet. |
|
Kattflickan Panda söker ny ägare, men helst i sällskap med systern Tyra. |
– Ibland har jag sju av dem i sängen när jag sover. Katterna sover gott, men själv ligger jag nästan som i ett skruvstäd, säger Mona.
I badrummet nere i källaren har Snövit fått sin speciella plats.
– I början fick vi inte röra henne, säger Arne. Hon hade ont överallt och fräste som en vildkatt. Hon fick sövas innan vi kunde borsta, bada och göra henne fin.
Så snart hon blivit frisk och stark kommer hon att slussas vidare till Katthult. Det är ett gammalt brygghus strax utanför samhället, som byggts om till kattstall med plats för 18 katter.
Lyssnar på radio
Vi följer efter Monas och Arnes bil när de kör den invanda vägen. Snart kommer vi fram till en rödmålad stallänga, som ligger idylliskt invid en beteshage. Längs stallets långsida finns fyra rymliga kattburar.
– Hallå, Tyra, säger Arne och får ett gällt jamande till svar.
En kritvit kattflicka hoppar upp på en avsats. Arne skrattar.
– Hon är en riktig gaphals. Men det är för att hon inte hör ordentligt.
I bakgrunden hörs skvalet från Radio Kristianstad. Den står på under dagarna, så att katterna ska vänja sig vid mänskliga röster. På så sätt blir det lättare när de kommer hem till sina nya familjer.
Men föreningen lämnar inte ut katterna till vem som helst. De blivande kattägarna måste bo inom tio mils radie och kunna svara ingående på frågor om sina vardagsrutiner och familjeförhållanden.
Största lyckan
I en tjock pärm sparar de kontrakt och foto på alla katter de förmedlat. Exakt hur många det blivit vet de inte, men det rör sig om flera hundra.
Och inte bara katter. Genom åren har de också hjälpt till att omplacera hundar, får, getter, fåglar och kaniner.
– Våra fyra barn tycker ibland att vi är hopplösa, säger Mona. De känner nog att djuren får gå före dem ibland. Men de är ju vuxna och klarar sig själva. Djuren, däremot, är så hjälplösa.
Varken hon eller Arne ångrar att de lagt så många år av tid och kraft åt sina fyrbenta vänner.
– Några semesterresor kan man inte räkna med, säger Mona. Men vi gör ju våra utflykter i trakten när vi åker på hembesök till människor som tagit emot en katt. Det är den största lyckan – att se våra hemlösa katter få bra hem.