Man kan inte vara veterinär och bara tycka om djur. Man måste tycka om människor också.
Så säger veterinär Erik Lundberg. Genom åren har han lärt känna mängder av hundar och katter - och deras ägare. Att vara veterinär innebär nämligen inte bara att utföra vaccinationer och operationer på löpande band. Det kan också handla om att sätta sig ner och ge tröst och stöd åt en husse eller matte som förlorat en trogen vän.
Vi hälsar på hos Erik Lundberg, som tillsammans med hustrun Else driver en veterinärklinik i samhället Dalby, öster om Lund. Det är fredag eftermiddag och veckans sista patienter är på ingång. En ung tjej kommer gåendes uppför garageinfarten med en brunprickig spaniel i koppel. Hunden lufsar glatt in i väntrummet.
- Visst händer det att patienten tvärstannar ute på gräsmattan och vägrar sätta tassen innanför dörren. Men med lite lock och pock och kroppskontakt brukar det gå, säger Erik.
Else får ta hand om patienten, medan Erik tar en paus för en liten pratstund med Hemmets Journal.
En annan synTill kliniken i Dalby kommer framför allt hundar och katter. Men ett och annat marsvin har han också fått undersöka genom åren. Erik Lundberg tycker sig se en trend att allt fler djurägare söker vård, även för mindre sällskapsdjur.
- Man har en annorlunda syn på djuren idag. Förr räknades exempelvis katter som ladugårdsdjur. Om en katt blev sjuk och dog, så skaffade man bara en ny. Nuförtiden har husdjuren fått högre status.
Erik tror att de många veterinärprogrammen på TV bidragit till att öka intresset för djuren. Men också en allmän medvetenhet om djurens villkor.
- Folk blir exempelvis upprörda över de plågsamma djurtransporterna, och en del protesterar genom att inte äta kött. Kanske är det ett tecken på en mer utbredd humanism i samhället.
Erik och Else träffades då de båda arbetade på djursjukhuset i Lund. I början av 1990-talet bestämde de sig för att starta en egen rörelse. De lät bygga om garaget till en liten klinik med väntrum, undersökningsrum och operationsrum. Här tar de emot sina fyrbenta patienter. En del besök är avklarade på en kvart, andra kan ta uppemot en timme.
De vanligaste åkommorna är hudinfektioner och hältor. Många besök handlar om förebyggande sjukvård, som vaccinationer. Framöver ska Erik dessutom ägna tid åt de frågor som ställs av Hemmets Journals läsare.
- Det är säkert liknande frågeställningar som vi möter dagligen. Det känns viktigt att få ut kunskap, speciellt om förebyggande vård och vad djurägarna själva kan göra för sina djur.
Själv har han vissa ämnen som han gärna vill betona lite extra. En av dem är munhygien.
- Tandvården på djur är eftersatt. När en hund börjar halta söker man vård väldigt snabbt, men om en tand lossnar är det många djurägare som struntar i det. På den punkten behövs bättre upplysning.
Så berättar han om ett projekt där man framställer en tablett som ska minska tandstenen hos hundar och katter. Han talar snabbt och engagerat. Det råder ingen tvekan om att han brinner för sitt ämne.
Av en slumpMen Eriks yrkesval var långt ifrån självklart. Visserligen var morfar veterinär, och familjen hade katter då han växte upp. Men själv var han inte en pojke som släpade hem skadade fåglar och föräldralösa igelkottar.
- Nej, jag blev nog veterinär av en slump. Min dåvarande flickvän kom in på veterinärhögskolan, och då ville jag också prova.
Det är ett val han aldrig ångrat.
- Som veterinär har man ett roligt och fritt jobb. Man löser problem, och får se resultat snabbt. Vi kan naturligtvis inte bota allt, men då får man försöka lindra på bästa sätt.
Genom åren har han sett många bevis på kärleken mellan människa och djur.
- Vi människor ställer höga krav på varandra. Vi ska vara vackra, tjusiga och intelligenta. Men ett husdjur kan man älska utan förbehåll. Även om det råkar vara en tretton år gammal hund, som kanske luktar illa ur munnen, och bara sitter framför kylskåpet hela dagarna. Det känns trots allt hoppingivande. Kanske kan den kärleken och omtanken spilla över på oss människor också.
Här kan du ställa en fråga till Erik!