vad vore livet...

Förlåt att jag kallade Annie för Alice.
Menar du att hon är i hundhimmlen?,eller menar du någon annan.
Undrande Irene

Åh, Kicki, jag vet precis hur det känns: Som om någon höll på att dra upp strupen med en grov korsskruv... Som om man stryps inifrån, av att strupen snörs ihop... Nej, den sorg man har för sina kära bortgångna och den oro och ångest man genomgår för de levande, då de är skadade eller sjuka, det är tunga kors att släpa runt på :( - Och ändå skaffar man nya små "orosobjekt" ideligen, för VAD skulle livet ha för mening utan dem? Odla pelargoner? Virka stjärnor och sätta ihop till filtar? Samla gipskatter?... Tror inte det! Har inte den rätta inställningen til livet för sådant.

Tänker SÅÅÅÅÅ på Er - och glöm för gudarnas skull inte att låta oss få veta, så snart Du fått besked! Står "med hjärtat i handen", som de säger i Brasilien, när något hemsk kan hända, och man inte vill det för liv och pina...

Massor av kramar till hela Annies fina flock - även Nova, var hon nu kan tänkas befinna sig. Hon finns ju förevifg i Ditt minne och hjärta; ja, hos oss också, tyckte verkligen att jag träffat Dina "råttor", trots att jag aldrig mött fem...:)

Annika

Ja nog är det så att vi borde tänka mera på att ta tillvara o njuta av dom stunder vi får ha med våra 4 benta älsklingar för tiden går allt för fort...

Förstår att du saknar o sörjer för det måste ha sin tid. Hoppas att Annie snart blir bra också så att du kan släppa oron för henne o bara njuta av att få vara med henne.

Kram Barbro