…än mattes lilla vovveskara; i alla fall inte vid matdags. Vilken plåsterfabrik som helst skulle le av lycka, om de kunde få sina plåster att sitta lika tätt ;) – Razzie och jag är inte kräsna heller – matte har försökt med lömska, egoistiska finter, som Dijonsenap, ättiksgurka och feferoni: Vi ratar inget, även om vi bara lyckades få tag i senapen EN enda gång och feferoni – aldrig :( ! --- Det tycker matte är tur, starka grejor kan visst göra saker och ting med våra magar; än se´n då, det går ju över! Mesig matte!
Fast en sak måste man beundra med henne: Hon är en överdängare på att jaga! Utan huggtänder och inte vidare snabb heller; hon beväpnar sig bara med lite papperslappar och skramlande, runda plattor och går in i affären och byter skräpet mot delikatesser! (Ja, onödiga grejor som schampo, tvål, tandkräm o dyl också, men var och en har ju sina svagheter…) – Det är nog därför det heter BYTE, när man skaffar sig käk. Fast ett ojuste öde har struntat i att förse oss fyrbenta med papperslappar att byta med, så vi får klara oss på egen tass! Dessutom är det väl lite tveksamt, om en harpalt hade gått med på bytet: ”Här, Palten, en ovikt tjuga till familjen och sträck fram skallen, tack!” Sååå korkad är nog inte ens en palt… Möjligen ett Bä, men vem vill ha munnen full av ull… Bläh!
Nu har vi varit bybor i hela 3 månader, inte klokt vad tiden knatar iväg! Matte och jag trivs pärla, centralt och bra, nära till affären (f. ö. det enda som finns i ”centrum” utom lunchbaren, som servar industrifolket) och inte långt till skogen alls. Razzie, däremot, hon gillar inte att gå i koppel fram till stora skogen och sedan kopplas igen då vi kommer ut ur den igen… Hon är som lejonet Elsa, ”född fri”. Tror hon, alltså. Och aldrig är hon tillräckligt promenerad…
Hon fick ju min gamla kong i Påskpresent av mig, den plågar hon matte med: Hon kommer knatande, slänger kongen framför matte, sätter baken i vädret och viftar förväntansfullt med svansen. Matte suckar och kastar, men inomhus blir det ju inga långa kast, så Razzla-Trazzla är tillbaka på två röda… För inbilla Er aldrig, att kongen skall vara i rullning bara utomhus, inte! :P - Men igår tog dessa övningar en komisk vändning!
Razzie höll på som vanligt, matte kastade och kastade, Razzie hoppade och for, mattorna bor mest längs golvlisterna numera. Så kom den envetna lilla stressråttan farande med kongen i munnen, tvärnitade framför sitt offer och… gjorde ingenting. Bara stod där, med kongen i munnen. ”Är du ÄNTLIGEN trött nu?” frågade matte hoppfullt. Det var nu inte Razzie alls: Däremot hade hon fångat kongen i luften, i en vinkel som kilade fast den synnerligen effektivt bakom hennes huggtänder! – Ingen fara, matte petade ju snabbt bort den, men gudars, vad lustigt frågande hon såg ut där hon stod med käftarna fast i en lila kong!
Nu skall vi ta en tur bort till ett ensamboende äppelträd, där det finns tonvis med små, sura äpplen; matte ger dem till hästarna. Säger hon. Vi har allt sett, att hon själv inte kan låta bli dem – allt starkt och surt, det är hennes – hennes mage tål tydligen mer än våra :( . Men, å andra sidan, tål hennes tydligen inte Doko levergodis och tuggisar, inte märgben heller, för dem får vi ha för oss själva :D!
Så det jämnar väl ut sig! --- Natti, natti, sov gott allihop! I morgon skall vi försöka vara inne lite mer, fattar inte vart tiden tar vägen numera…
Jason