Så skönt det är när det har blivit lugnt igen. Vi har ju haft flera jobbiga dagar när Ambrozia har haft så ont, både genom löp o för att magen slogs ut av värkmedicinen...

Nu har hon hon inte haft ont sedan i fredagskväll o jag hoppas att det fortsätter så tills löpet är över. Hon har gått ur höglöpet, så nu är det sista dagarna. 

Tack alla ni som har tänkt på oss dessa jobbiga dagar o för alla stödjande ord i vår blogg. Ni är otroliga allihopa.

Nu är Ambozia pigg o vrålhungrig. Ris o torsk med lite torrfoder iblandat, mättar inte så mycket för henne tydligen. Och hon som är så van att få råa morötter som godis saknar det jättemycket.

Men det gäller ju att ta det försiktigt så att magen inte slås ut igen. Efter att löpet är klart så skall veterinären kontaktas för diskussion om kastreringen som skall göras framöver. Vi båda ska slippa detta elände ett löp till...

Idag är det sista april o här på bruket så har det i alla år tänds tjärtunnor på flottar ute på vår damm. Det blir det sång o  tal o efter det ett fyrverkeri för att avslutas med att vattenfontänen mitt i dammen sätts igång. Då är det VÅR!!

 Fontänen o dammen syns här i bakgrunden till höger bakom ortens skönhet

Vi passar på o önskar alla en fin Valborg!!!

Själv skall jag börja dagen med att jaga änglatofflorna som ligger överallt här nu på golven. Men då vet jag i alla fall att vi har haft änglarna här o hjälpt oss i allt det jobbiga den senaste tiden.

Kram Barbro o Ambrozia

I dag har jag varit på "Stilla förmiddag" i Missionskyrkan o det var verkligen något som jag behövde efter den senaste veckans oro över Ambrozia.

Att bara få komma o sätta sig i kyrksalen, tända ett ljus o sen få sitta stilla en stund i bön o meditation. Att få lyssna till sin inre röst ett stund. Är något som verkligen ger kraft  i tunga stunder. 

Jag tror att vi har en förmåga att rusa runt ibland o köra fast i tankarna för att vi inte vågar lyssna till vårt inre, utan vi vill alltid att nån annan ska säga åt oss vad vi behöver göra. Fast att vi innerst inne i vårt hjärta vet precis vad det är men vi kanske inte vågar lyssna till den rösten alla gånger.

I den rösten finns alltid lösningen o kraften att orka fortsätta vårt liv o ta oss igenom vilket mörker som helst. Bara vi vågar lägga oss i vårt hjärtas kärlek till oss själva.

Nu har Ambrozia varit lugn sedan kl.19 i går kväll o i morse halv sju så blev jag väckt av en pigg o lite kär tjej som låg ovanpå mej o krafsa, hon skulle ut o kolla ifall det fanns några snygga killar ute med andra ord höglöp!!!

Jag hoppas att det fortsätter så här nu, räknade ut att Ambrozia har gnällt o haft ont i 65 timmar sen det började förra torsdagen. Så det märks att hon är trött "Liss gumman". Det har varit jobbigt för både henne o mej. Men det är ännu några dagar innan löpet är helt över. Så jag ber o hoppas att det får vara lugnt nu i fortsättningen.

Ha det gott alla o kom ihåg att stanna upp o lyssna till er hjärta.

Vad gör ni för att höra dess ord?

Kram Barbro

Det har varit tunga dagar nu ett tag. Just nu är Ambrozia lite lugnare, det verkar mest vara magen nu som kniper till då o då men vi kämpar på med diet o hoppas att den också lugnar ned sig.

Annars är hon piggare o gladare o jag hoppas det fortsätter så.

I onsdagskväll när det var som jobbigast så skrev jag av mej i en dikt.

Den blev mörk o tung men på Spanarens önskan så lägger jag ut den här, för vi har nog alla sådana här dagar ibland tyvärr.

Kram Barbro

Maktlöshetens bojor!

Så hemskt det är när hjälplöshetens murar omgärdar dej.

O du känner maktlöshetens bojor omkring dina händer.

Du kämpar, du försöker men ingenting hjälper.

Gråten växer i ditt bröst o tårarna bränner i dina ögon.

Sakta räknar du sekundvisarens sakta flytt.

O du önskar att tiden inte stod som stilla.

För allt du hoppas o önskar är en bättre morgondag.

Den morgondag då dagens hjälplöshet o maktlöshet är långt borta.

Och  livet känns ljust o glatt igen.

Då den här dagens alla problem är borta.

O du kan glädjas åt dagen o allt som den kommer att ge.

En morgondag då dagens tårar har torkat.

O glädjen lyser i dina ögon igen.

För du kom igenom mörkret.

Hjälplösheten o maktlösheten segrade inte.

Nej, ljuset o hoppet segrade över allt.

Det goda vann över allt det svåra.

Barbro 25 april 2012.

Just nu är det tungt Ambrozia har haft ont sedan igår kl.13 då det kom som en blixt igen efter att hon tidigare varit ute o försökt förföra 2 Beagle tikar!!! Hon ville inte äta på morgonen så jag förstod att nu är höglöpet nära o blev rädd för magen när hon inte åt o samtidigt fick starka värktabletter.

Hela eftermiddagen o kvällen igår så gnällde hon o gick ned i böneställning o när vi gick o la oss så somnade hon på golvet ute i hallen hon som alltid vill vara nära. En timme senare hittade jag henne liggande ensam i badrummet o då gjorde det ont i hjärtat. Men kl.4 så hade hon hoppat upp i sängen men sen kröp hon under den igen.

I morse så hade hon ont också o då kräktes hon lite så jag ringde veterinären o vi kan inte ge henne medicin nu så vi får hoppas att det lugnar ned sig ändå. Det värsta är att när hon får ont i magen när hon fått i sig Doggy tex som hon inte tål så har hon ju samma symptom.

Hon har fått morotspure o för en timme sedan lite kokt tors o ris ett par tsk o det åt hon. Det blir diet idag o sen får vi hoppas att allt lugnar ned sig.

O vi kämpar på med allt detta o tar en minut i taget.

Sa till veterinären att det blir kastrering inför nästa löp o då sa hon " Ja det är nog bäst, så får vi hoppas att det hjälper!!! O då blir man sådär ja tänk om vi gör det o så är det precis lika ändå vid nästa löp  

Barbro o Ambrozia

Igår var det en lite tuff dag då Ambrozia plötsligt fick ont igen i går kväll o skrek till några gånger. Hon har ju varit så lugn o glad sen medicinen började verka i torsdagskväll o varit precis som vanligt. Men hela kvällen igårkväll så var det inte bra. Man såg att hon hade lite ont, o var rädd för att det skulle göra mer ont när hon rörde sig.

Som tur är så kunde jag ge henne en halv tablett till av värkmedicinen, eftersom jag gett henne den lägre dosen av det veterinären rekomenderat o det hjälpte till sist efter några timmar så natten har varit lugn.

Idag så har hon fått den högre dosen o nu är det bara till o hoppas att det funkar bättre så att hon slipper få ont igen. Det är det enda jag kan göra samt att be o ge henne healing o hoppas o ständigt vara rädd för att hon skall skrika till igen.

Så nedstämd man blir o så maktlös man känner sig när man inte kan hjälpa dom. Visst jag bad o gav healing, o även gav henne medicinen o så.

Men man kan ju inte bara göra så att värken försvinner så där på en gång, hur mycket man än önskar det. 

Nej som sagt det är inte enkelt att vara hundägare alla dagar o ha sin hund som det käraste man har ...

Men som tur är har jag mina vänner som stöttar mej o som också ger healing till Ambrozia o som man kan få klaga ur sej sin oro till.

Vad vore man utan vänner vissa dagar?

Barbro

Det var en gång en skatmamma som hette Anna. Hon hade 2 skatbarn, en flicka som hette Lina o en pojke som hette Dennis. Lina var en modig liten skatflicka som inte var rädd för något, medans Dennis var den lilla rädda pojken som inte vågade så mycket. När dom skulle lära sig o flyga så var det inte lätt. Lina hon kastade sig stolt ut ur boet uppe i det höga trädet. Medans Dennis inte vågade.

Mamma Anna fick mycket jobb o övertalning med att få Dennis att våga försöka flyga.

"Jag vågar inte" sa Dennis till mamma, " Tänk om jag ramlar o slår mej mamma" Men Anna som var en klok skatmamma sa till honom. "Nej då det kommer du inte att göra, jag är med dej o då kommer inget att hända".  Lina passade då på att retas förstås o ropade " Dennis är en fegis, Dennis är en fegis, Kra Kra"

Tillslut efter att mamma Anna pratat o stöttat Dennis mycket. Så vågade Dennis ta det där steget att kasta sig ut. Först så sjönk han o såg marken komma närmare o närmare. "Flaxa med vingarna" ropade mamma Anna "Jag  vet att du kan Dennis" O se helt plötsligt så flög Dennis tryggt där bredvid sin mamma. Lite vingligt först men Dennis FLÖG!!!

Sen en dag så skulle mamma Anna lära Dennis o Lina att leta efter mat i en soptunna. Så hon tog dom med till en lekpark där hon visste att det fanns en bra soptunna med mycket mat i. Hon satte sig på soptunnan o sa till sina barn " I dom här så finns det mycket mat o jag skall visa hur man gör".

Så mamma Anna kröp hon in i hålet o hoppade ned i soptunnan o sen kom hon upp igen. "Så gör ni min barn" sa hon. Först ut var Lina förstås o vips så var hon nere i tunnan o uppe igen o hon skrattade o sa "Mamma det var ju lätt som en plätt kra kra"

Sen var det ju Dennis tur, han flög o satte sig ovanpå locket o tittade in i det mörka hålet. "Nej mamma jag vågar inte sa han, tänk om jag fastnar". " Nej då sa mamma det går så bra så" Men Dennis satt där o kika ned i mörkret o tänkte "jag vågar inte"

Lina flög omkring o skrattade " kra kra Dennis är en fegis kra kra". Dennis flög ifrån tunnan o satte sig på staketet bredvid mamma. Hon försökte lugna honom o sa " Det är inge farligt Dennis titta får du se" O hon flög till tunnan o dök ned i den o upp igen, o sen tillbaka till Dennis. Hon upprepade detta flera gånger o Dennis blev nyfiken o tänkte "det kanske inte är så farligt ändå"

Dennis flög fram o satte sig en gång till på tunnan o mamma sa " Det är inge farligt o jag vet att du klarar det Dennis" Han tittade ned i det mörka hålet o tänkte " Mamma säger att det inte är farligt så jag försöker" Han kröp in i mörkret o hoppade ned i tunnan.

Oj vad det var mörkt o mycket grejor där inne. Plötsligt såg han nåt som glittrade till i mörkret o han tog det snabbt i sin näbb o sen hoppade han upp mot ljuset o ut genom hålet. Han flög stolt o lycklig till sin mamma som satt på staket bredvid o som ropade glatt " Jag visste att du skulle klara det, du är så duktig Dennis".

Försiktigt  räckte Dennis fram det han hittat i tunnan till sin mamma med näbben. O det var en glasring som glittrade så vackert i solen. Hans mamma blev så stolt o sa " Så fin Dennis den ska jag alltid ha kvar".

Så lärde sig Dennis att både flyga o att leta godis o mat i soptunnor.

Han blev mer o mer modig o duktig att flyga. Han var glad att han hade en mamma som var förståndig o visste hur hon skulle hjälpa honom att bli modigare.

I dag är Dennis själv pappa till 2 små skatungar som han lär allt det som han en gång lärde sig av sin mamma. O om du tittar där på gräsmattan så kan du se dom, där Dennis går stolt med sina barn.

Det här var sagan om den lilla rädda skatungen. Det här med soptunnan var något jag en dag bevittnade från min balkong då en skatmamma höll på o lärde sina barn att leta i soptunnor. Den ena ungen var jätterädd o vågade inte sig ned i tunnan utan mamman fick jobba rejält innan hon fick ned honom i hålet. Tyvärr så hade man ingen videokamera för det skulle man ha haft.

Kram Barbro 

Precis efter halv tolv i går fm så började Ambrozia skrika o kasta sig ned  o var besvärad av pullan. Fram till dess hade ingenting märkts i löpet utan det kom som en blixt från klar himmel...

Jag gav henne då medicinen Previcox som jag fått utskriven av specialisten för att prova o se om den kunde hjälpa henne mot smärtorna. Men det blev jobbiga timmar. Hon skrek bara hon rörde sig o så maktlös man känner sig när man inte kan hjälpa.

Jag försökte massera magen på henne o ge henne healing. Och hon stod still så det verkade som att hon upplevde det som skönt. Efter 3 timmar så kröp hon in under sängen efter att ha skrikit o där låg hon. Bara hon försökte komma fram så skrek hon.

Hon skrek sen fram till klockan fyra men sen i fem tiden så gnällde hon till bara. Sen i ungefär en timme till var hon rädd att röra på sig ifall det skulle göra ont. Men hon åt i alla fall med bra aptit vilket jag inte trott, o det kändes så viktigt eftersom medicinen inte är så snäll mot magen.

Klockan halvsju så frågade jag om hon ville gå ut o då blev hon jätteglad o hoppade när jag tog fram kopplet. Hon fick leda vägen så det blev en promenad på ungefär 1,5km, men det märktes att hon var trött när vi närmade oss hemma.

Sen efter det så var hon trött men mer sig lik, o natten har varit lugn o  idag har Ambrozia varit precis som vanligt skönt nog, lite loj bara. O just nu ligger hon lugnt vid mina fötter.

Så nu är det bara till o hoppas att det håller i sig, att medicinen fortsätter o hjälpa henne mot hennes smärtor o obehag. O självklart fortsätter jag att be o ge henne healing...

Ringde Reproduktionsspecialisten på Ultuna som var så snäll, så att hon gett mej sitt mobilnummer så jag kunde ringa direkt om det blev problem. O hon var glad att medicinen verkar funka o nu ska Ambrozia äta den tills på tordag då skrikdagarna förhoppningsvis ska vara över...

Tänk att en sån liten varelse ska behöva ha ett sånt elände vid nåt så naturligt som löp.

För er som undrar varför jag inte bara tar bort livmodern så vill jag förklara, att visst det är det bästa o löser alla hennes problem men... Tyvärr så medför det risk för viktuppgång. O jag har problem att få ned hennes vikt idag, fast att hon äter bara 3dl av bantfodret som hon egentligen ska ha 4dl av.

Raffa med sin abnorma men klippta päls

Sen är det värsta att på rasen Keeshond så blir pälsen abnorm vid kastraktion. För er som sett bilderna på Raffa så kan jag säga att hon kastrerades vid 8 års ålder pga. livmoderinflammation o hennes päls var jag tvungen o klippa ur med urförtunningssax dom sista åren o då hade hon gles päls. Ambrozia har jättetät päls så henne blir jag troligen tvungen o raka för att undvika hudproblem. Så därför hoppas jag att medicinen kan hjälpa henne vid löpen några år framåt o sen kastrerar jag henne.

Ja nog älskar man att vara hundägare men vissa dagar är svåra o tunga o en sån dag var det igår. Som tur är så är det bättre idag o nu hoppas jag att det fortsätter så under resten av löpet.

Sen har jag haft vänner som stöttat o hjälpt o även skickat healing till Ambrozia så tack Spanaren för allt du ger till dina vänner

Kram Barbro

Vaff på er!

Nu passar jag på när matte äntligen har gått från denna 4 kantiga sak. Jag har hört att dom säger att hundar hatar 4 kantiga saker för dom tar bort matte o husses uppmärksamhet från oss. Sådana saker som dataskärmar, tv, tidningar osv. o att vi hundar gillar runda saker som bollar osv. nu stämmer det inte på mej för jag gillar direkt inga leksaker. Men jag älskar att få ta ett rejält tag i mattes händer vilket hon inte tycker är lika kul.

Matte har ju suttit här i flera dagar nu o skrivit om hur fantastisk min gammel farmor Raffa var, så nu tycker jag att det är dags att jag får komma till tals här för bloggen är ju faktiskt min.

I går var jag till veterinären o vi hade både min mamma, halvsyster  o katten Puffen (min älskling) med oss. Det var sprut dax USCH! o sen skulle alla öron på oss kollas för misstänkt öronskabb. Men det var ingenting, bara att våra öron behövde en riktig rengöring. Matte blev tydligen glad även om det blev ett stort hål i hennes plånbok!!!

Inte ser jag nåt nytt hål??? O i alla fall så var hon in o köpte lite tuggben o levergodis åt mej, så då gör det inget för mej om det blev nya hål

Annars så började jag löpa nu i måndags, matte trodde att det skulle dröja 2 veckor till men där lurade jag henne. Så nu går hon o är lite orolig för att jag skall få ont igen. Jag brukar få jätteont vid mina löp o skrika o kasta mej ned o bita i dom nedre regionerna .

Matte  var med mej till nån fertilitetsspecialist på Ultuna, fråga inte mej vad det är??? Men undersökningen var inte så trevlig  Den damen kom fram till att jag får ont vid ägglossningen när folikelcystan brister.

Fattar nada jag??? Men nåja jag fick värkmedicin som skall provas om jag får ont. Om det inte hjälper så ska maskineriet tydligen opereras bort. Så även jag håller klorna för att allt går bra den här gången så att jag kan fortsätta behålla min dragningskraft på alla killar

Så matte o jag tar en minut i taget nu säger hon, för det kan börja när som helst vilket dygn som helst i mitt löp. Men som sagt vi hoppas matte o jag, att jag får ha det lugnt o slippa smärta den här gången.

Matte ger mej healing varje dag o vi får tro att det hjälper som det gjorde i somras då matte var hemma o kunde ge mej det. Då skrek jag bara til 3 ggr på hela löpet.

Men i  höstas åkte ju matte bort när jag löpte o lämnade mej hos uppfödaren o då började jag skrika lördag natt o skrek ända tills matte kom hem måndag kväll. O när vi kom innanför dörrarna här så skrek jag 6 ggr på 30 minuter o gjorde matte helt matt. Sen kröp jag under sängen i 3 timmar o sen var det över i det löpet skönt nog.

Men på det sättet så fick jag garanterat matte hemma det här löpet o ger mej healing vilket jag tycker är skönt.

Ha en bra dag alla vovvar o era mattar o hussar. Det skall matte o jag försöka ha.

Voff voff  o puss från Ambrozia

Det här är berättelsen om hur Raffaella blev Lilavs bästa kompis!

Våren -04 så blev det nya ägare från Syrien på Pizzerian här bredvid. Det var paret Mario o Nasrin som hade en 6-årig dotter vid namn Lilav (uttalas Lilab). Lilla Lilav var nog en väldigt ensam liten flicka utan vänner o kompisar, enda invandrare som dom var på den här orten. Hon var alltid ute o lekte ensam o verkade inte ha några lekkamrater.

Lilavs o Raffas första möte blev inte så bra, för då la Lilav benen på ryggen o sprang i väg när Raffa kom skuttande mot henne. Raffa gick ju alltid lös o var ju bortskämd med att vara älskad av alla. Lilavs mamma Nasrin förklarade då att Lilav hade blivit skrämd för hundar när hon var mindre så hon var livrädd för hundar. Oj då tänkte jag här gäller det o vara försiktig då.

Deras nästa möte blev därför nästan en mardröm. När Raffa pga av "olyckliga omständigheter" satte full fart in i pizzerian bakvägen med en drös rädda pizzabagare framför sig o lilla Lilav först då förstås. Medans jag stod utanför o önskade att jorden skulle öppna sig för mej. Men innan jag hann göra nåt så kom Raffa glatt utskuttande igen påföst av Lilavs pappa Mario o med hela skocken pizzabagare efter sig o så klart lilla Lilav sist. Efter att ha gjort alla ursäkter jag kunde o inte kunde förklara vad det tagit åt Raffa, så tänkte jag att nu skulle nog Lilav vara livrädd för Raffa för all framtid.

Flera gånger så träffade Raffa o jag på  Lilav igen när hon var ute med sin mamma. Då började jag se nåt mystiskt hända med Raffa. Hon hälsade alltid glatt på Nasrin som inte var rädd o sen satte hon sig lugnt ned, med ryggen till Lilav. Nasrin smekte Raffa o försökte övertyga Lilav om att hon var snäll, att hon skulle komma fram o hälsa men nej! Lilav stog kvar på tryggt avstånd o ruska på huvudet. Men jag tyckte mej ändå se ett litet intresse väckas i hennes ögon o tänkte kanske...

För varje gång vi träffades under veckorna som kom, så upprepades samma sak. Raffa satte sig alltid ned med ryggen mot Lilav. Förvånad fick jag se att sakta sakta så vågade sig Lilav lite närmare. Hon kastade ibland något mot Raffa som hon trodde att hon skulle vilja äta o sprang sedan snabbt iväg. Men Raffa hon satt bara lugnt kvar o väntade.

Tiden gick o Lilav kom sakta allt närmare Raffa. Det var så intressant o se hur intresset o modet växte i den lilla flickan. Medans Raffa tålmodigt satt där o bara väntade.

Plötsligt kom Lilav på att på lastkajen till Pizzan kunde hon stå säkert o där började hon stå medans Raffa satt nedanför. Lilav förevisade då sin nya tröja eller sin ryggsäck med allt sitt innehåll, medans Raffa satt lugnt nedanför o vred på huvet o lyssnade o verkade hålla med om att allt var så jättefint så.

En dag kom Lilav utspringande med den finaste prinsessklänning jag någonsin sett . Lilav hade haft den, men den var nu för liten åt henne. "Raffaella ska ha den" sa hon till mej o räckte fram den till mej. Såna gånger ser man hur enkelt allting är för barn egentligen. Raffaella skulle bara ha den där fina klänningen . Att hon var en hund, spelade ingen roll för Lilav.

En dag i slutet på augusti så vågade äntligen Lilav smeka Raffa försiktigt över pälsen, men sprang sen snabbt iväg igen. Men Raffa satt bara lugnt kvar o väntade på att hon skulle våga sej fram igen. O se det gjorde hon. Efter den dagen fanns ingen rädsla kvar längre o första gången Lilav la armarna om halsen på Raffa o kramade om henne så svär jag att Raffa log belåtet o såg mej i ögonen...

Sen var det klart Raffaella var Lilavs bästa kompis.

Bästa kompisar var dom vekligen. Raffa satt där framför Lilav, medans hon förevisade henne smink o smycken o nya kläder, hon vred intresserat på huvudet o verkade hålla med om allt. Då stog man bara där med ett leende på läpparna o tänkte så naturligt allting är för barn o djur egentligen.

Lilavs pappa Mario kom en dag med några gästers lilla baby på armen när Lilav var ute med Raffa. Han fråga då Lilav om hon inte skulle vilja ha ett litet syskon? Men då slog hon bara armarna runt Raffas hals o sa "Nej! jag har Raffaella o hon är min bästa kompis o det räcker" Ja vad säger man?

Lilav var sedan nere i Syrien o hälsade på släkten. Det hände då att hon blev osams med sina lekkompisar. Men då hade Lilav bara sagt att "hemma i Sverige hade hon Raffaella som var hennes bästa kompis o dom blev aldrig osams" Så alla släktingar i Syrien undrade vem Raffa var så Nasrin kom o bad mej om ett foto på Raffa o Lilav, som dom kunde skicka till Syrien så dom fick se vem denna kompis var.

(Tyvärr hade man inte digitalkamera på den tiden o jag har ingen scanner så dom bilderna kan jag tyvärr inte visa er)

Men nog får Jag säga att jag imponerades stark av Raffaellas klokhet. Att hon förstod hur hon skulle göra med den här lilla rädda flickan o få henne att övervinna sin rädsla för hundar. O det genom att ända från början sätta sig ned med ryggen o bara vänta o låta Lilav komma när hon till sist övervunnit sin rädsla fast att det tog sina månader. Så att dom kunde blir bästa kompisar med varandra.

Tyvärr så flyttade familjen året efter så efter det träffades dom aldrig mer o jag undrar idag, om denna idag stora flicka kommer ihåg hennes bästa kompis Raffaella som uppfyllde hennes liv när hon var liten o ensam.

Ja här tar berättelsen om Raffaella slut. Men nog var hon en otroligt speciell hund o vän under våra 10 år tillsammans. O som sagt  djupt i mitt hjärta finns hon kvar för alltid.

Barbro

Fortsättning...

Raffaella o jag var sambos en tag med Sabatinis husse o då var faktiskt Raffa full av bus. Saker bytte plats hela tiden, strumpor, vantar  o tom en plånbok o sambons snusdosa bytte plats. Snabbt var hon framme o bar iväg grejorna o la dom där hon tyckte att dom skulle ligga. Tyvärr var det här något som hon slutade med när vi blev helt ensamma.

I jan-01 så gick jag en dag ut med Raffa o tog mej inte hem igen utan hamnade på akuten. Gick in i den berömda väggen efter att ha ordnat jul i 3 hem o en massa andra saker, så orkade jag inte längre. Så där låg vi o sov Raffa o jag i månader, hon vek inte från min sida. Våra promenader var kanske 5 minuter långa o sen var jag så trött att jag somnade av utmattning. Efter det här så bröt min fibromyalgi ut o då visade verkligen Raffa så anpassningsbar hon var. Dom dagar jag var pigg så gick vi långa promenader för att dom dåliga dagarna vila tillsammans. Hon hade aldrig några krav utan bara var nära där jag var.

I februari -02 så flyttade Raffa o jag tillbaka till min hemort o hamnade i lägenhet. Raffa blev snabbt kvarterets lilla älskling. Alla karlar i närheten föll som en fura för henne. En gång när vi kom gående o vi mötte en av männen så sa han till sin fru " Titta där kommer min älskling" Aha sa jag "Du menar mej?" Varvid mannen svarade "Nej jag menar ju Raffaella!" Som en kille sa till mej " Du är den enda som jag vet som är svartsjuk på din egen hund" Lite sanning låg det kanske i det  för en förmåga att linda folk runt sitt hjärta det hade hon verkligen.

Hon tog liksom för givet att alla skulle bara älska henne. En Kees ska göra en snabb hälsning o sen tillbaka till sin ägare men inte Raffa inte, hon gick helt enkelt bara fram till en o satte sig nedanför o väntade på smekningarna. Lämnade man henne utanför en affär så stog det garanterat en hög ungar omkring henne o smekte när man kom ut o man såg hur hon njöt..

Över ett år efter att hon somnat in så kom det en grabb fram till mej o sa "Visst var det du som hade den där snälla o vackra gråa hunden? Så visst vann hon hjärtan förutom mitt.

Raffa var med överallt allt  från Dragspelsstämmor till veteranmotorcykelrallyn o överallt så väckte hon med sin skönhet uppmärksamhet o man såg hur hon njöt.

Vid 8 års ålder som veteran så fick hon sitt Championat o blev Svensk o Norsk Champion o Nordisk Vinnare. Domaren som var från USA fotade henne i ringen för hon var så imponerad av en så vacker Veteran.

I december -06 så somnade min älskade mamma in efter många års sjukdom. O som dom flesta så kämpade jag på o skulle klara allt, inte ens på begravningen grät jag. Varje kväll hände samma sak. Raffa satt nedanför o krafsade på mej o ville upp, men jag orkade inte utan sköt bort henne o sa åt henne o gå o lägga sig o efter ett tag så gav hon upp.

Men tillslut en kväll så orkade jag inte utan hon fick komma upp o sitta i mitt knä på sitt speciella lilla sätt o då äntligen lossnade det, Jag satt där i över en timme o grät hennes hela krage dyblöt o hon bara satt kvar. Det var som att hon visste vad jag behövde o hade kämpat för att få hjälpa mej.

Men det största Raffa gjorde var med den hundrädda lilla flickan Lilav o det kommer i del 3.

Så fortsättning följer....

Barbro

Tänkte börja berätta historien om Raffaella o om hur hon kom in i mitt liv.

I juni -00 var jag tillsammans med en kille som hade dels en Leonberger vid namn Gorm o en Keeshond som hette Sabatini. Sabatini var mitt första möte med rasen Keeshond o självklart så föll jag som en fura för denna 9 månaders valp. Jag träffade ju också vid den tiden min vän Åsa som är Ambrozias uppfödare o alla hennes Keesar däribland Sergio bror till Sabatini o Quiddi som jag bloggat om tidigare.

Sabatini

Runt midsommar så kom Åsa över till oss o sa att hon hade en fråga till mej o det var om jag kunde tänka mej o ta hand om en 3-årig Keeshond tik vid namn Raffaella?  Som satt instängd i ett brygghus hemma hos uppfödaren sen några månader tillbaka, för att det inte gick att ha henne tillsammans med dom andra tikarna för att dom slogs o det var på liv o död så att tänder o allt rök. Men mot människor skulle hon vara jättesnäll, det var bara mot andra tikar o speciellt en som allt hat riktades. Allt hade börjat efter att Raffa hade fått sina första valpar i jan -00.

Jag tog ett snabbt tänk o sade nej! Visst jag tyckte så synd om denna Raffa men jag kände hur skulle jag klara av en hund med ett sådant humör. O jag hade tidigare haft en Cavalier King Charles som hade varit svårt sjuk från det att han var 6 månader tills han somnade in vid 9 års ålder o det hade inneburit 65 veterinärbesök. Så min rädsla var också fruktansvärt stor för att skaffa hund igen..

Nåja det gick några veckor tills jag helt plötsligt träffade på uppfödaren utanför Gränby i Uppsala o hon frågade mej då, om jag inte skulle komma o träffa det som jag sagt nej till? Efter lite tänk o som vanligt svårt att säga nej så lovade jag att komma o träffa Raffaella. Jag hade då precis varit in o köpt en guldring till mej själv o pga det mötet o som det senare blev att Raffa blev min. Så blev den ringen min o Raffaellas "förlovningsring" som det kändes o en vecka efter Ambrozia blivit min så gick den ringen tvärt av o jag förstod då att Raffa släppte mitt hjärta för att öppna det för Ambrozia.

Nåja tillbaka till handlingen, en dag så åkte min kille o jag dit för att träffa Raffaella o jag gick in i köket o satte mej på kökssoffan o vips så satt det en väldigt ljus o smalnosad Kees vid min sida o krafsade på min arm hela tiden o ville bara att jag skulle smeka henne, fick nästan känslan av att hon skrek ta mej härifrån snälla!!

Men jag som var van med mörka Keesar med breda nosar vet att jag tänkte just där o då, att kommer jag verkligen att kunna älska denna hund? O visst blev det så o det är det tydligaste beviset för att vi älskar inte saker för att dom är vackra utan dom blir vackra för att vi älskar dom. För sen var hon den vackraste av alla Keesar jag kände, i mina ögon.

Men då jag tittade in i hennes ängla ögon så tänkte jag att i denna hund kan det inte finnas något ont, inte med dessa snälla ögon. Så i augusti så flyttade Raffaella hem till mej o det första hon gjorde var att rymma ut genom dörren när min kille öppnade den, jag nästan dog där på fläcken men efter en kvart så stog hon där utanför igen..

Det tog tid för Raffa att komma till ro hos mej, i nästan 10 månader så väckte hon mej varje natt genom att sträcka sej upp i sängen för att liksom kolla om jag fortfarande fanns där. Men av hennes humör mot andra tikar märkte jag inget av, utom när vi hamnade i utställningsringen bakom hennes hatobjekt för då ville den tiken flyga på Raffa så jag tror att Raffa fick nog oförtjänt skulden för bråket mellan dessa tikar.

Sista orden uppfödaren sa var: "Kom ihåg Barbro att du kommer aldrig att kunna ha henne tillsammans med andra tikar!" O jag kan bara säga att Raffa hade tikar runt sig hur många gånger som helst o brydde sig aldrig, inte ett ljud mot en annan hund.

En gång morrade hon åt mej o det var precis när hon kom till mej o jag la henne på rygg för att kolla hur hennes pulla såg ut, jag har ju alltid haft hanhundar tidigare. Då kom det ett morr men då jag tog tag i henne o sa nej!! Sen efter det aldrig ett ljud, o genom åren älskade hon allt o alla som den ängel hon egentligen var.

Det enda Raffaella ville o behövde var o få vara ensam hund, det var ALL KÄRLEK till henne. För svartsjuk var hon genom alla åren o man märkte att när vi var hundvakt då var hon låg men sa aldrig nåt o när vi blev ensamma igen så var hon överlycklig.

Genom åren så växte vår kärlek mer o mer o hon var verkligen en speciell hund o en riktig ängel vilket jag kommer att skriva mer om så att ni förstår.

Fortsättning följer....

Barbro

Härom kvällen så var jag på bibelstudium o där ställdes en väldigt bra o intressant fråga av vår pastor som var något att bita i.

Vad är livets mening?

Och det fick mej att tänka till rejält, för vad är det egentligen?

Så därför tänkte jag ställa frågan här i bloggen.

Vad är det som är livets mening för dej? 

 Är det kanske det där drömhemmet?

 Eller är det en ny fin bil?

 Eller är det en underbar trädgård att arbeta o gå omkring i?

 Eller är det din familj som är livets mening?

 Eller är det för er som liksom jag inte har barn kanske ditt djur?

När jag svarade på frågan så blev svaret KÄRLEK?

Det är all den kärlek som jag har till Gud o min pappa o bror,  mina kära vänner o till Ambrozia. All den kärlek som jag ger o som jag får tillbaka varje dag på olika sätt.

Kärlek är det ju också till all djur o natur omkring mej och som fyller mitt hjärta varje gång jag ser det underverk det verkligen är, o som man upplever för varje steg som man tar här i livet. 

Ja vad är egentligen Livets mening för dej?

En bra fråga att ställa ibland kanske, för att få tänka till lite o kanske få oss att känna mer tacksamhet för det som vi egentligen har.

 Att kanske inte sträva efter alla dessa drömmar som kanske aldrig blir uppfyllda o som om vi verkligen fick dom, kanske skulle visa sig inte ge vårt liv mening ändå.

Kram Barbro

Fick en önskan av Spanaren att berätta mer om Gudstjänsen jag var på på långfredagen o som jag tyckte var så givande.

Jag har börjat gå i Missionskyrkan den senaste tiden för jag tycker att det ger mej gemenskap o styrka o ro i själen inför varje ny vecka. Skönt att bara sitta där i bänken o bara få ta emot o sen få gå ut stärkt till vardagen igen.

I fredags var det ju Långfredagen o alla vet väl vad det innebär med Jesu korsfästelse så jag gick nog dit o väntade mej en Gudstjänst som skulle vara tung o som kanske skulle göra mej nedstämd, men vad jag bedrog mej.

När Gudstjänsten började i kyrksalen så sa pastorn att vi skulle göra en vandring från Getsemane till Golgata under Gudstjänsten. Det började med väldigt  fin o stilla o lite högtidlig orgelmusik o psalmsång.

Sen när det var dags för nattvarden så vandrade vi alla in i serveringsrummet där det var mörkt o med bara tända ljus i ett kors på borden.

Vi satte oss alla i ring o bad innan vi sen lät nattvardsbrödet o vinet gå runt, på det sättet så gav vi alla varandra Nattvarden o  det kändes väldigt fint att få delta på det viset. Det gav en gemenskap o kändes väldigt högtidligt. Kändes verkligen som att man var med o delade den sista nattvarden som en lärljunge.

Efter det så vandrade vi  tillbaka in i kyrksalen o det var lite mer fin orgelmusik o psalmsång. Innan vi avlutade med att vi alla gick fram i kyrkan o  där fick vi alla tända ett ljus o ställa det på ett stort liggande kors som låg där framme på golvet.

På det så hade dom satt dit små rosknoppar ute i  ändarna för att symbolisera hoppet som ändå finns där fast att allt såg så mörkt ut just då.

Sen stog vi där runt korset med alla sina levande ljus o sjöng psalm 87: För att du inte tog det gudomliga dig till krona, för att du valde smälek och fattigdom vet vi vem Gud är osv.

Ambrozia o jag har varit fågelvakt under veckan, som tur är har dom inte varit här utan vi har gått dit o skött om dessa Gould Samadin o Forbes finkar. Väldigt fina o kvittrar glatt när vi kommer.

Men det här fick mej att minnas tillbaka. När jag var 7 år så fick jag mitt första egna djur, en grön Undulat som jag döpte till Chicko. Han blev snabbt väldigt tam o satt på mitt finger snabbt o senare under mitt långa hår o kvittrade o pussade min kind.

Ja han var verkligen tam Chicko. Han fick följa med på semestrar tom. Buren följde med där bak i Amazonen när vi åkte till  Mora hela familjen. Han var verkligen en fågel som var älskad o han visste om det också.

Sen när jag var 8 år så fick jag min första hund korthåriga taxen Cobby som snabbt intog mitt hjärta.

Men nu kom problemen Chicko blev svartsjuk!!!

Tam som han var så fick han ju alltid vara ute o flyga runt i huset.  

Men hade jag Cobby i knät så dök Chicko ned o bet Cobby i nosen så att han skrek. Det här innebar ju att Cobby var livrädd för Chicko som snabbt insåg sitt övertag o jagade Cobby bara han kom åt.

Det värsta som hände var när min mamma hade frostat av vårt gamla kylskåp ett  sånt där stort som stog direkt på golvet o det stog med dörren öppet efter rengöring.

Jag var i ett annnat rum när jag hörde det rassla till o sen ett glatt undulatkvitter o när jag kom in i köket så mötte mej en syn.

I KYLSKÅPET satt Cobby o skaka livrädd medans Chicko glatt marscherade fram o tillbaka nedanför kylskåpet o kvittrade för fullt.

Ja det var en syn men nån kamera fanns inte till i närheten då synd nog.

Nåja Chicko åkte snabbt in i buren o jag fick trösta en rädd tax som nog hade upplevt en riktig skräckupplevelse över att sitta där i kylskåpet vaktad av sin mobbare Chicko.

Så vi fick tyvärr stänga in Chicko mer i buren o bara släppa ut honom då Cobby var i ett annat rum.

Chicko dog ett år senare en dag i mina händer utan nån riktig förklaring. Han var ett riktigt huskors men älskad var han ändå.

Cobby blev 7 år o upplevde nog det som väldigt skönt när Chicko försvann ur huset.

Jag hade en Undulat till Charlie men han var helt annorlunda o visade ingen svartsjuka alls skönt nog. 

Men i mitt minne så finns Chicko fortfarande kvar...

Fortsatt trevlig helg på er alla o nu ska vi iväg o sköta om några fåglar igen.

Barbro

Ps. Alla bilder i den här bloggen är tagna från Google då jag inte hade några bilder från den tiden tyvärr. ds.

(Ambrozia redo för skärtorsdagsnattens resa till Blåkulla!)

Vi vill önska er alla en riktigt fin o glad påsk!

För mej så innebär påsken hopp o glädje med sitt budskap.

Samt gemenskap o förstås god påskmat.

Hoppas att påsken också innebär något bra för er..

Passar på o lägga in en påskbild jag tog på Raffaella för några år sedan, hon var ett väldigt bra fotografi objekt med sitt tålamod o lugn. Man får vara mycket snabbare med Ambrozia.

Glad Påsk alla.

Barbro