Vindriktningen behöver vara rätt för att Fjant ska hitta svampen åt Lena. Är den bara det är han oöverträffad.
Enligt egen utsago är hon både "hundoman" och "svampoman". Och med 4-årige Fjant vid sin sida blir kombinationen oslagbar – Fjant är en svampsökare vars like är svårt att finna. Förra året försåg han matte Lena Målquist med över 150 liter kantareller!
– 2011 var ett riktigt svampår, säger Lena. I år hoppas jag på minst lika mycket...
Lena fick aldrig ha hund hemma när hon var liten. Istället slösade hon sin kärlek på andras hundar. Hon åkte hem på frukostrasten för att valla dem och när hon fick välja det som då kallades fritt valt arbete i skolan valde hon förstås hundar.
– Lyckan var stor när jag som 18-åring flyttade hemifrån och skaffade min första hund, minns hon. Sedan har det bara fortsatt. Fjant är min sjunde hund. Han är en australiensisk kelpie. Dessutom har jag Kaxa, en 11 år gammal welsh terrier.
Halva vägen var
Fjant kom in i Lenas liv för tre år sedan. Hon hade då förlorat sin gamla boxer och var på jakt efter en ny hanhund. Hon letade på Blocket och fann en liten vovve i Dorotea som var till salu.
– Jag ville gärna titta på hunden, samtidigt som jag tänkte: "Nu får du besinna dig", skrattar hon. Jag bor i Småland och till Dorotea är det hundra mil...
Men Lenas nyfikenhet var väckt. Hon och hundens ägare gjorde upp om att köra halva vägen var. De sammanstrålade i Sundsvall, där Lena tittade på honom och omedelbart bestämde sig. Den hunden skulle hon ha!
– Jag tog med honom i bilen, berättar hon livfullt. Men han var så fjantig, han var rädd för allting. Han var rädd för parkeringsplatser och andra bilar, och eftersom jag alltid döper mina hundar efter deras personligheter fick det bli Fjant.
Men Fjant är inte fullt så fjantig längre. Lena, som är instruktör i Aneby brukshundsklubb, har jobbat hårt med sin hund. Det har visat sig att han har en gåva utöver det vanliga – han är svampsökare.
– Det finns många hundar som söker svamp, säger Lena. Men det speciella med Fjant är att han är självlärd.
Allt började av en ren tillfällighet.Lena hade som vanligt tagit med sig sina hundar ut i skogen för att rasta dem. Fjant, som har mycket spring i benen, for omkring mellan träd och buskar när han plötslig fick vittring på kantareller.
– Vi var tre meter ifrån, berättar Lena, och det låg en massa pinnar över svampen. Den syntes inte, men något fick mig att lyfta på pinnarna.
Till sin stora glädje fann Lena ett rejält kantarellbestånd. Hon visste knappt till sig av lycka och hade snart fyllt sin korg. Lika lycklig var Fjant, som genast belönades med hundgodis. Han insåg att denna "jakt" kunde löna sig.
– Nu har vi utvecklat vårt eget sätt att leta svamp, förklarar Lena. Fjant springer före, sniffar, hittar svamp och står sedan kvar tills jag kommer med korgen. Ibland kan han försöka luras, men för det mesta är det bara att följa honom.
Rasen australisk kelpie är egentligen boskapsvallare. Men just Fjants talanger ligger mer åt svamphållet. Det är matte Lena Målquist glad för.
Delar med sig
Tack vare Fjant har hon hittat många nya kantarellställen. Kalhyggen och hallonsnår – inget är honom främmande.
Kantarellsökningen är bland det roligaste Fjant vet. Tillsammans hittar de mer svamp än vad Lena själv kan konsumera, så hon delar frikostig med sig till vänner och bekanta.
– Det är inte många som tackar nej till kantareller, säger hon.
Men Fjant söker inte bara kantareller. Det är en klok hund, som även lärt sig hitta sotbrun vaxskivling och blek taggsvamp. Förra året letade han också rätt på trattkantarell och rödgul trumpetsvamp och kanske blir listan ändå längre i år.
– Fjant mår som allra bäst när han jobbar, förklarar Lena. Och han är min bäste vän. Fjant är guld värd och jag ångrar inte för ett ögonblick att jag köpte honom.