- Leo betyder nästan allt för mig. Utan honom hade jag levt ett isolerat liv och varit mer beroende av andra människor, säger Ingalill Danielsson.
När Ingalill Danielssons kropp inte räcker till på grund av reumatismen rycker Leo in. Han är en labrador retriever som hjälper till med allt från att öppna dörrar, till att dra av kläder och ta ut tvätten ur maskinen.
– Leo är nästan hela livet för mig, berättar Inga-Lill om sin älskade assistanshund.
Sedan Ingalill drabbades av ledgångsreumatism som 14-åring har alla hennes leder gradvis förstörts. Hon förtidspensionerades redan som 43-åring 1998 och har tvingats genomgå ett antal olika operationer i kroppen.
– Jag har ledproteser i båda knäna, båda armbågarna, i höger höft och höger axel. Dessutom har jag stelopererat nacken, berättar Ingalill. Värst är ändå händerna, där jag bara har kvar tio procent av styrkan. Fingrarna krymper och lederna förlorar sin stadga. När jag sätter ned händerna i fickan rullar hela handen ihop sig.
Inte bitter
I början var hon väldigt besviken och ilsken på sjukdomen – som inte bara medförde värk, utan också försvårade de vanliga sysslorna i vardagen.
– Men under alla år har jag anpassat mig. Man mår inte bra av att gå runt och vara bitter hela tiden. Det är som det är och inget jag kan göra något åt, säger hon.
Det mest irriterande är alla småsaker, som att inte kunna plocka upp det hon tappar eller ta på och ta av sig sina egna kläder.
– Jag klarar inte av att sköta min hygien själv och det är inte säkert att mitt grepp med handen räcker för att ens hålla en penna. Så det är klart att jag kan bli irriterad ibland, menar Ingalill med ett snett leende.
Det är där Leo – hennes fyraårige labrador retriever – kommer in i bilden. Tack vare all hjälp från sin fyrbenta vän behöver hon bara ha personlig assistent 42 timmar i veckan.
– Innan min förra servicehund Arka var jag inlagd på sjukhus mellan sex och åtta veckor per år. Något jag inte behöver alls längre eftersom jag mår mycket bättre. Jag går inte längre på sjukgymnastik, den får jag också tillsammans med Leo.
Hunden innebär långt ifrån enbart sällskap för Ingalill – utan även frihet, trygghet och aktivitet.
Ute mer
– Han betyder enormt mycket för mig, nästan hela mitt liv. Nu kan jag klara mig mer själv utan assistenter och har också skapat fler sociala kontakter. Dels för att jag är ute mycket mer än innan, bland annat går jag på kurs på Åtvidabergs hundklubb en gång i veckan.
Ingalill hade inte råd att skaffa någon ny hund när Arka började bli gammal – men så fick Leo hon av en uppfödare, Waving Tails i Borensberg.
– Hon heter Theresa Ring och jag är henne evigt tacksam. Dessutom fick jag utbildningen av Leo genom ett statligt projekt, den kostade cirka 3000 kronor. Annars hade det var omöjligt för mig att utbilda honom till assistanshund.
Utbildningen sker genom Svenska service- och signalhundsförbundet (SOS).
– När Leo var två år var vi först i Backamo för att se om han hade den grundlydnad och lämplighet som krävs. Sedan fick vi träna teori och praktik tillsammans under en helg, innan vi åkte hem och fortsatte träna. Under det kommande året träffade vi en instruktör med tre-fyra veckors mellanrum innan examensprovet. Gissa om det var skönt när han klarade alla tester i exempelvis apportering, kunna ligga still när jag säger det och fokusera på jobbet utan att bry sig om omvärlden.
Tröttnat aldrig
Leo lärde sig snabbt, inte minst genom att även titta på Arka hemma. Han blev nyfiken när hon öppnade dörrar och belönades med godis efter att ha plockat ut tvätten ur maskinen.
– Jag kan stoppa i smutsiga plagg och handdukar själv, men har inte den kraften som behövs för att få ut dem efter centrifugeringen. Det klarar däremot Leo, han är jätteduktig. Fast jag får hänga upp kläderna i torkskåpet, det är ju lite svårt för honom, skrattar Ingalill.
Så fort hon tappar något i golvet är han där och plockar upp – det kan vara nycklar, kort, mynt eller annat.
– Det bästa med en hund är att det inte spelar någon roll om jag tappar en sak fem gånger efter varandra. Leo kommer lika fort och är lika glad varje gång att få hjälpa mig, medan en människa lätt skulle bli irriterad då.
Andra exempel på uppgifter för Leo är att dra av Ingalill hennes strumpor och byxor, ta upp kardborrbanden på skorna, öppna kyl, frys och lådor med hjälp av ett band – och trycka på hyreshusets knapp till ytterdörren med sin nos.
Ingalill kan omöjligt dra av sig strumporna själv. Men Leo ställer gärna upp och hjälper till. Han tömmer också ur den tunga våta tvätten ur maskinen och trycker på dörröppnaren med nosen till Ingalills hus.
Ett av de allra viktigaste uppdragen är annars att larma om det skulle behövas – både inomhus och utomhus.
– Hemma i lägenheten har jag ett larm som Leo gick och hämtade när jag hade halkat i köket och slagit i huvudet rejält i köksbordet. Jag låg på golvet i en blodpöl och kunde inte ta mig upp på egen hand. Strax efter kom personal från ett vårdboende och jag fick åka till sjukhuset för att sy några stygn.
Inte klappa
Utomhus har Leo alltid ett gult tjänstetecken på sig med orden "Servicehund" – frånsett när han går en av dagens flera kisspromenader i den närliggande skogen.
– Så fort jag sätter på västen märks det att Leo blir mer fokuserad och inte bryr sig så mycket om miljön med ljud och lukter runtomkring. Vi har fått tillstånd att gå tillsammans inne i olika gallerior och där är han fullt fokuserad på mig. Eller gå förresten, jag åker alltid elrullstol ute.
Någon gång händer det att han inte får följa med in i vissa butiker och då går Ingalill in själv.
– De flesta människorna respekterar att man inte ska störa en assistanshund i arbete, men vissa kommer fram och ska prata och hälsa. En gång när Arka väntade utanför en affär hade en man till och med satt sig bredvid med sina två små barn och kelade med henne. Det sänder helt fel signaler till barnen. Arka kunde ju ha känt sig trängd eller velat vakta min stol. Som tur var ville hon bli klappad.
Efter att ha fått visa upp sina kunskaper går Leo och lägger sig en stund för att vila. Det är han väl värd.
Olika typer av assistanshundar
* Servicehund – vid rörelsehinder hjälper hunden föraren, hemma eller ute i samhället, genom att betala i butikskassan, plocka upp saker som tappats, öppna dörrar, bära saker, dra av kläder, hämta telefonen som ringer eller larma om föraren behöver hjälp.
* Signalhund – fungerar som den hörselskadades öron. Markerar ljud, till exempel när någon ropar, dörrklockan eller telefonen ringer, när babyn gråter, om det kokar över spisen – eller om brandlarmet går.
* Diabeteshund – markerar när förarens blodsocker är för lågt eller högt så att föraren hinner äta eller ta insulin, vilket förhindrar att denne blir dålig och/eller hamnar i koma.
* Epilepsihund – markerar innan ett anfall så att föraren hinner lägga sig ned för att minska skaderisken och/eller ta dämpande medicin.
* Ledarhundar – är sina hussars och mattars ögon.
* Läs mer på www.soshund.se.
Assistanshundar kan öka arbetsförmågan
* Assistanshundar kan hjälpa till att öka arbetsförmågan, minska behov av sjukvård och mediciner till följd av ökad fysisk aktivitet, minska risken att ramla, innebära nya sociala kontakter och minska risken för depressioner hos sina ägare, samt ge en ökad självkänsla, höjd livskvalitet och större delaktighet i samhället.
* En assistanshund ska aldrig störas när den jobbar och har gult, eller ledarhundens vita tjänstetecken, på sig.