Hund och varg - lika men olika

Det finns två stora myter om hundar. Den ene är att den egentligen är en varg och att vi kan lära oss mycket om hundar genom att studera hur vargflocken fungerar. Den andra är att det är en mänsklig accessoar som inte klarar någonting på egen hand. Sanningen är att hunden är just en hund och därför väldigt unik, säger Per Jensen.

Per Jensen vet det mesta om vad hundar gör och hur de tänker. Han är nämligen professor i etologi i Linköping. Etologi är läran om djurens beteende. Per har sett trender komma och gå i hundbranschen. På 1970- och 1980-talen kom idén om att lille Fido hemma egentligen var en förklädd varg. Idag lever den teorin kvar främst genom påståenden om att hundägarna måste vara värdiga flockledare i alla situationer, att hunden är en social klättrare som hotar att ta över familjen om man inte visar var skåpet ska stå. – Redan för 30 år sedan skrev jag en debattartikel som gick emot den teorin. Oj, vilket liv det blev. Det var när vargteorin var som starkast.

Etologoprofessor Per Jensen med sina gårdshundar Nisse och Majken. Foto:Örjan Karlsson

Fel slutsatser
Idag märker han att intresset åter har börjat öka för frågan, kanske beroende på alla nya hundexperter som numer befolkar tv-utbudet. Där betonas just ofta flocken som ett viktigt element. Det är ett budskap utan vetenskaplig grund, menar Per.
– Jag är helt säker på att en sådan som Cesar Milan är en duktig hundmänniska. Han verkar ha koll på det mesta vad gäller hundar. Men när han uttalar sig som biolog är han ute och reser...

Att vargflocken fått så stor betydelse i diskussionen tror Per beror på hur man studerat den.
– Det är lätt att studera en vargflock i hägn och i fångenskap ökar betydelsen för vargarnas rangordning. Rang handlar till stor del om att lösa konflikter och fångeskap innebär alltid att djuren är lite stressade. Då blir rangordningen tydligare än när djuren lever vilt.

Inga hundflockar
Enligt Per Jensen har alla tusentals år som hunden och människa levt i total samklang inneburit att hunden fjärmat sig från vargen på en lång rad avgörande punkter. Hunden är helt enkelt ingen varg längre – även om hund och varg i teorin skulle kunna få valpar.
– Det finns faktiskt ett sätt att studera just hur långt från vargen som hunden har kommit. Runt om i världen, i Asien, Sydeuropa och Latinamerika, finns det massor av hundar som har förvildats och lever utan närmare kontakt med människor som styr deras liv. Många av dem är produkt av flera generationer av viltlevande hundar.

– När vi studerar dessa djur ser vi att de inte alls återgår till ett liv som påminner om vargens. Till skillnad mot vargen har de inget starkt revirtänkande utan stryker omkring styrda av mattillgången. Alla tikar föder en eller flera kullar varje år med en enorm dödlighet bland valparna. Hos vargen är det bara ett av flockens par, det så kallade alfaparet, som får ungar. Den övriga flocken deltar sedan i att uppfostra och föda kullen. – Men framför allt: Hundar bildar inga fasta flockar. Ett tag kan några hundar hänga ihop där tillgången på mat är god, men sedan försvinner några hundar och andra kommer till. Helt annorlunda än hos vargar.

Men varför har idén om flocken haft så stort genomslag. Ja, förutom att rangordningens betydelse överdrivits eftersom man studerat vargar i fångenskap tror Per att det beror på hundens anpassningsförmåga.
– Jag tar ogärna ställning mellan olika ”hundskolor”. Hunden har en oerhörd förmåga att anpassa sig till människans nycker – det är därför som många teorier kan ha framgång.
– Hunden vill vara till lags och samarbeta med människan. Därför finns det många vägar för att forma hunden. Så är det inte med andra djur. Vill du lära delfiner att utföra konster finns inte alls det breda spektrum av möjligheter.

Större risker
Även om Per inte vill lägga sin röst för någon särskild metod menar han att den mjuka uppfostringsmetoden är mer riskfri.
– Om man utför den fel händer inget annat än att hunden får överdrivet med beröm och det är ju bara trevligt, eller hur? Bestraffningar, däremot, måste ske med omdöme och känsla för ”timing” – annars kan resultatet bli en stressad, olycklig eller aggressiv hund.

Ja, hunden och människans gemensamma historia är helt unik. Inga andra lever i en sådan symbios, något som visat sig ha fått överraskande konsekvenser.
– Ta bara det här med vår unika förståelse av hundens signaler. Det har gjorts experiment där människor helt utan erfarenhet av hundar har fått tolka inspelade skall, gnyende och andra hundljud. Det har visat sig att vi har en fantastisk förmåga att tolka hundarnas sinnesstämning. Det är hos den moderna människan medfött. Idag kan vissa hundar ha lättare att kommunicera med människor än med sina hundkompisar.

– Jag har gjort samma experiment med mig själv, fast med rävljud. Jag kan säga att det är omöjligt att tolka dessa, trots att räven har omkring tio olika ljud. Det visar att hundar är unika i det här avseendet.
Och kommunikationsvägarna går åt andra hållet också. Hundar förstår människan, oftast mer än vad vi tror är möjligt.
– Hundar förstår att de ska titta åt det håll vi pekar – det vet inga andra djur. De till och med tittar åt samma håll som vi. Och de kan vara mästare på att tolka vårt kroppsspråk. Många hundägare kan vittna om att hundar vet att det är dags för promenad nästan innan man själv tänkt klart tanken. Det beror på att hunden tolkar våra minsta rörelser, kanske att vi byter ställning i soffan innan vi reser oss för att gå ut i hallen. Det kan ibland nästan verka övernaturligt...

Många läten
Hundar har också utvecklat en lång rad läten som inte vargen har. Vargen har egentligen bara ett skall, ett varningsläte. Dessutom ylar de. Hundar, däremot, har en hel arsenal av läten. De gnyr, skäller på olika sätt, ylar, gläfser - listan kan göras nästan oändlig.
– I viss mån är de en kompensation för att hunden genom avel fått färre möjligheter att uttrycka sig genom kroppsspråk. Vargen har många fler ansiktsuttryck och andra möjligheter att använda svansen för att kommunicera.

Det finns ett talande exempel som visar en skillnad mellan hund och varg. En flaskuppfödd varg och en hund fick lösa samma problem: De skulle komma åt ett smaskigt köttstycke som placerats i en bur. Länge löste de uppgiften på ungefär samma sätt men sedan gjorde man uppgiften omöjlig att lösa. Hur mycket de än försökte kom de inte åt maten.
– Vargen gav inte upp. Han försökte krafsa ut köttet, han försökte göra sönder buren eller gräva sig in. Hunden, däremot, försökte en liten stund. Sedan gick han till den som utförde testet, satte sig och frågade på sitt sätt: Hur gör vi nu? Kan du hjälpa mig? Hunden vände sig till människan för hjälp, det var inget alternativ för vargen, trots att den var uppvuxen med människor.

Men är hundar intelligenta?
– Då måste man först svara på den hopplösa frågan om vad intelligens är. Eftersom hundar av kända skäl inte kan fylla i ett intelligenstest blir frågan svår att svara på.
– Men om vi med intelligens menar förmågan att lösa problem är hunden otvivelaktigt ett intelligent djur. Det räcker med att se en spårhund sniffa i ett osynligt kaninspår och avgöra åt vilket håll kaninen sprang förbi en timme tidigare. Det klarar ju inte vi människor!
 Men den andra myten, då. Att hundar, särskilt småhundar måsta skyddas och duttas med.
– Hunden är ingen varg – men det härstammar från vargen. Hundar, även de minsta, kan faktiskt gå själv. Jag tycker det känns fel när hundar förvandlas till accessoarer.

 Läs mer om hundar i veckans nummer av Hemmets Journal nr 41 med 10 sidor hundextra!