Jag har blivit nostagisk på äldre dar. Nu finns tid för tillbakablickar. Det blir ganska lugnt när man inte är beroende av att passa tider. Nog för att jag är gammal men den generation som är äldre än jag har mycket att berätta om.
Jag har sett nyheterna på tv och tycker det är så hemskt numera. Människor blir skjutna till döds runtom i landet. Likaså alla dessa sprängningar där folk blir evakuerade från sina hem. Jag tycker synd om alla ungdomar som måste växa upp under dessa förhållanden med knark och våld.
Utanför min dotter och hennes barns hus var det en person som blev mordhotad för ett tag sedan. Det var bråk. Vad är det för värld de unga idag får växa upp i? Att inte kunna vistas ute efter att det blivit mörkt på kvällen, det är förfärligt.
På 50-talet behövde man inte vara rädd
När jag växte upp på 1950-talet behövde man aldrig vara rädd, varken dag eller natt. I min stad där jag bodde var det lugnt och man hörde aldrig talas om några vapen eller knark.
Jag är glad över ungdomarnas lugna liv då på 1950-talet.
På den tiden var jag duktig på olika kortspel, ett nöje jag saknat under åren. De mörka kvällarna i familjens sommarstuga där jag och mina vänner satt samlade i rummet vid fotogenlampans ljus med värmen från öppna spisen som spred sig i rummet. Blev man hungrig under kortspelet fanns alltid dagens nyfiskade abborrar att lägga på glöden och halstra. Det blev tunnbröd med halstrad abborre. Varje morgon vittjades näten så vi hade alltid fisk så vi klarade oss.
Fantiserar om svunna tider
Lyckan var total varje gång jag vann i kortspelet och vi roade oss med olika slags spel. Det var före tv:ns inträde. Nog blir man mera inaktiv av för mycket tv-tittande varför jag har satt en gräns och inte bara slötittar.
Ibland tar jag fram mina, och även mina föräldrars, gamla fotoalbum och fantiserar om svunna tider. Jag är så glad över dessa för då kommer minnena åter av sådant som nästan fallit i glömska.
Då var det lugn och ro. Vi var inte rädda för att det skulle bryta ut något krig som idag. Nog var det bättre förr även om man inte levde i lyx eller överflöd.
Eva-Lotta
Skicka in din berättelse!
Har du själv upplevt något i ditt liv som du vill berätta och dela med dig av till andra? Det kan vara stort som smått. Skriv och berätta med dina egna ord!
Du får gärna vara anonym, men ange namn, adress och personnummer eftersom alla införda bidrag honoreras. Vi kan behöva redigera och korta ner texten.
Adress: Läsarnas egna berättelser, Hemmets Journal, 205 07 Malmö. E-post: lasarberattelser@egmont.se
Välkommen med din berättelse!
Carina Löfgren, redaktör
