Elisabet utbildade sig till doula efter dotterns död: ”Man klarar mer än man tror”

Mobiltelefonen ligger aldrig långt från Elisabet Tyrenius. Det märker vi när vi sitter vid hennes köksbord och pratar om de tragiska händelserna som ledde fram till det hon gör idag.

Under jouren är hon dygnet runt beredd att med kort varsel rycka in för att bistå en gravid kvinna under förlossningen. Elisabet är nämligen professionell doula och hon vet att samtalet hon väntar på kan komma när som helst.

– Vi har i förväg gjort upp om var vi ska träffas och sedan är jag med vid förlossningen. Som doula är det min uppgift att stötta kvinnan och föra hennes röst i kontakten med barnmorskor och läkare.

Arbetet som doula innebär att Elisabet kan ge emotionellt och praktiskt stöd. Hon ska vara den trygga punkt för mamman eller paret som gör att förlossningen blir den fina upplevelse de drömmer om.

– Det viktiga för mig är att ge dem som söker min hjälp ett fint bemötande och få dem att växa och känna att de klarar det själva. Jag vet utifrån mina egna erfarenheter att man klarar betydligt mer än man tror.

Medan vi pratat har Elisabet ställt fram ett porträtt av dottern Johanna på köksbordet. Hon dog hastigt för tio år sedan efter att ha insjuknat i lunginflammation. Det var hennes död som ledde fram till att Elisabet utbildade sig till doula.

Svårt att se en mening med livet

Men det har varit en lång och svår process. Hon var själv nära att gå under av sorg och trots att hon har ytterligare två barn och en man hon älskar, övervägde hon under en period att avsluta sitt eget liv.

– Johannas död innebar ett stort trauma och under en lång tid var det periodvis svårt att se en mening med livet, berättar hon.

Det var hösten 2013 som hennes dotter på kort tid gick från att vara en glad och pigg 18-åring som bara hade ett halvår kvar till studenten till att bli som en gammal orkeslös gumma som varken kunde äta eller gå på toaletten utan hjälp.

– Johanna blev förkyld med ont i halsen, berättar hennes mamma.

Skickades hem från sjukhuset

En läkare undersökte Johanna men trodde att hon fått körtelfeber som skulle läka ut av sig själv och hon skickades hem utan antibiotika.

Men efter några dagar blev Johanna mycket sämre. Hennes mamma fruktade att hennes mjälte spruckit, vilket kan hända vid körtelfeber, och ringde efter en ambulans.

På sjukhuset konstaterades att hon hade halsfluss och hon skickades på nytt hem – den här gången med en tiodagarskur med antibiotika.

– Antibiotikan hjälpte och Johanna blev lite piggare. Men när tiodagarskuren avslutades steg hennes feber direkt till 41 grader.

Orolig ringde Elisabet 1177 som rådde henne att ge Johanna febernedsättande medicin.

– Men när jag kom in till henne morgonen därpå kunde hon nästan inte andas. Hon fördes i ilfart med ambulans till Norra Älvsborgs länssjukhus (NÄL) i Trollhättan, där hon flyttades till infektionsavdelningen och behandlades med syrgas.

Behövde lungtransplantation

Johannas ena lunga var utslagen av någon orsak som man då inte kände till och hon kunde inte syresätta sig själv. Infektionsläkarna tog beslutet att söva ner henne och lägga henne i respirator för att hennes återstående lunga skulle klara belastningen.

– Vi fick prata en stund med henne innan hon sövdes ner och det sista jag sa var: ”Godnatt, och sov så gott till du blir frisk.”

Dagarna som följde därefter är som ett töcken för Elisabet. Hon och hennes man vakade vid dotterns sida så mycket de fick och kunde.

På fredagsförmiddagen den 25 oktober såg det något bättre ut. Johannas feber hade gått ner och Elisabet trodde att det värsta var över.

Men strax därefter fick hon chockbeskedet att även Johannas andra lunga var helt förstörd. Hon kunde inte andas själv och ECMO-teamet från Karolinska sjukhuset (specialister på att syresätta lungor) var på väg för att hålla henne vid liv tills en lungtransplantation kunde genomföras.

Hade drabbats av flera hjärtstillestånd

– Vi satt och väntade från klockan ett till klockan fem och jag såg hur Johanna blev gråare och gråare. Hon hade magrat och det var nästan inget kvar av henne. På ett sätt hoppas jag att hon dog där och slapp uppleva resten.

När ECMO-teamet kom fick Elisabet och hennes man inte vara närvarande utan flyttades till ett anhörigrum. Fem timmar senare kom en läkare och hämtade dem så att de fick komma in till Johanna. De fick veta att hon drabbats av flera hjärtstillestånd och att risken var stor att hon drabbats av hjärnskador.

– När jag kom in på salen såg jag direkt att Johanna inte fanns där längre. ”Stäng av respiratorn”, sa jag och sedan föll jag ihop och skrek och grät.

De följande veckorna är som en dimma för Elisabet. Hon var lamslagen av sorg och minnesbilderna är suddiga. Ett halvår efter sin dotters död drabbades hon själv av en stroke – en direkt konsekvens av traumat hon gått igenom.

– Jag var helt sjukskriven i två år innan jag så småningom kunde börja arbetsträna och därefter kunde gå tillbaka till mitt tidigare arbete som specialpedagog.

Elisabet föreläste om sorg

Under Johannas sista tid i livet, och åren därefter, började Elisabet använda Facebook som ett sätt att bearbeta sin sorg. Vänner uppmuntrade henne att skriva en bok. 2018 gav hon ut När ett barn dör – från att leva till att överleva som består av hennes dagboksanteckningar efter Johannas bortgång.

– Skrivandet har hjälpt mig att bearbeta sorgen. Idag har jag lärt mig leva med sorgen men saknaden försvinner aldrig.

Efter att boken kom ut började Elisabet, vid sidan av sitt arbete som specialpedagog, föreläsa för vårdpersonal om sorgen efter dotterns död och hur viktigt det personliga bemötandet är.

– Även om Johanna inte fick rätt diagnos från början, och även om jag tycker 1177 kunde ha frågat efter hennes andningsfrekvens när jag ringde, är jag inte bitter och anklagar inte någon. Sjukhuspersonalen gjorde så gott de kunde och deras bemötande var fantastiskt.

Utbildade sig till doula

För Elisabets personliga del föll den sista pusselbiten på plats när hon sagt upp sig från sin kommunala tjänst och börjat arbeta som konsult inom specialpedagogik.

– Min man och jag satt i bastun en kväll när han plötsligt sa att jag nu hade chansen att utbilda mig till doula. Jag hade bara något år tidigare hört om doulayrket och kände att det kunde vara något för mig.

Att få hjälpa blivande mammor var en gammal dröm för Elisabet. När hon var ung ville hon bli barnmorska. Hon gick större delen av utbildningen till sjuksköterska när hon hoppade av. Istället blev hon lärare och inledde en lång karriär i skolans värld.

– Jag gick utbildningen till doula under två intensiva veckoslut i Göteborg. Jag fick bland annat lära mig olika metoder för att få mamman att slappna av. Jag gör det som många barnmorskor önskat att de fått tid till men jag lägger mig aldrig i barnmorskornas eller läkarnas bedömningar, säger hon.