Denise Rudberg: Jag surade i tre dagar efter förnedringen i Let’s Dance!

Denise Rudberg är inte rädd för utmaningar. Trots sina koncentrationssvårigheter har hon skrivit 14 storsäljande böcker. Hon springer en mil snabbare än de flesta. Men utfallet av "Let's Dance" var svårt att svälja även för en tuffing som hon!

Personligt

Namn: Denise Rudberg.
Yrke: Författare.
Född: I Stockholm den 19 juni 1971.
Familj: Barnen Calle, 9 år, och Loppsan (döpt till Lovisa), 7.
Bor: I lägenhet på Östermalm i Stockholm.
Aktuell: Med boken “Två gånger är en vana” som utkommer den 5 september.

7 snabba frågor

Vem är din favoritförfattare?– Amerikanen John Irving. Han beskriver amerikansk samtid på ett helt makalöst sätt och är dessutom fantastisk på att skildra kvinnor. Hans berättarstil var det jag inspirerades av när jag själv började skriva.

Vad läser du just nu?– Henrik Berggrens bok “Underbara dagar framför oss”, en biografi över Olof Palme. Ett otroligt intressant porträtt!

Vilken är din favoritplats i världen?– Nybrogatan mellan Östermalmstorg och Dramaten i Stockholm. Det är för mig två helt magiska kvarter.

Vad skrattar du åt?– Min egen dråplighet. Jag försätter mig ofta i situationer där saker går snett.

Vad gråter du över?
– Jag gråter när jag är frustrerad, men jag är inte särskilt lättrörd.

Vad ångrar du?
– Att jag hoppade av gymnasiet. Det var extremt dumt gjort, även om jag har pluggat in det efteråt.

Vad längtar du efter?
– Lite ledighet! Jag har haft två väldigt intensiva arbetsår, så jag skulle kunna tänka mig en längre ledighet.

Denise Rudberg: Jag surade i tre dagar efter förnedringen i Let's Dance!
På Östermalm i Stockholm ligger Denise Rudbergs vackra lägenhet. Men skriver gör hon helst på kafé.

Medan Denise lagar kaffe och te och serverar bullar i sin vackra stockholmslägenhet berättar hon utan omsvep att hon och maken Johan ligger skilsmässa. Hon förklarar också att hon ännu inte är klar med den kommande boken och att tiden alltmer flåsar henne i nacken.
 
Efter tio år som framgångsrik författare av så kallade chick lit-romaner, kretsande kring kvinnor i 30-årsålder som såväl försöker hitta sig själva som mannen i sina liv, har Denise bytt spår. Huvudpersonen i hennes böcker är numera den 55-åriga åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff som gör comeback i yrkeslivet efter sin makes död. 
  
När hon har slagit sig ner vid köksbordet förklarar Denise vad som kännetecknar hennes nya genre, som hon kallar elegant crime.

– Man kan säga att det är relationsromaner med spänningsinslag, som utspelar sig i överklassmiljö. Jag kan bli trött på själva deckarformen, eftersom den är så förväntad. Dessutom är det redan så många som skriver deckare. Därför ville jag göra det på mitt sätt och hitta på en egen genre. Jag kände också att det var dags att hitta en romankaraktär som hade lite mer livsbagage än de karaktärer som jag har skrivit om tidigare.

Trots att Denise förra förlag avrådde henne från att byta genre var hon fast besluten att göra det.

– Jag tror inte på att göra det publiken förväntar sig, man måste göra det man själv tror på, säger hon. Om jag skulle jobba utifrån det folk vill ha av mig skulle jag helt förlora nerven och känslan i det jag gör.

I augusti förra året utgavs Denise första bok i den nya genren, “Ett litet snedsprång”. I dagarna kommer nummer två i serien, som har fått titeln “Två gånger är en vana”. Även om hon bara har skrivit kontrakt på tre böcker är det tänkt att det i slutändan ska bli nio i samma serie. Hon tror att det kommer att ta omkring tio år tills boksviten är fullbordad. För en utomstående kan det tyckas pressande att ha förväntningar på sig att leverera ytterligare sju böcker som ännu inte är skrivna, men för Denise är det precis tvärtom.

– Jag jobbar bra när jag vet att jag har trygghet. Jag har synopsis för alla böckerna, så jag vet ungefär vad som ska hända karaktärerna de närmaste åren. Det ska bli jättekul följa dem  under en längre tid!

Censur för pappa
Hon är inte helt bekväm med att hennes närstående kan ta del av eskapaderna i hennes romaner.

– Jag bävar för den dag då mina barn ska läsa mina böcker. Det kommer nog att bli lite knepigt, eftersom det ju går rätt vilt till i dem

– Men vad ska jag göra? Det är ju mitt jobb att skriva, så jag kan inte censurera mig själv. När min pappa ska läsa mina böcker får hans fru vika in vissa valda sidor med sexscener som jag inte vill att han ska ta del av.

Denise har alltid haft ett starkt band till sin pappa Åke. När hon var 6 år skildes han från hennes mamma. Denise mormor och morfar, som hade jordbruk i Roslagen, kom att bli betydelsefulla under uppväxten. De var medlemmar i missionsförbundet och tillät varken svordomar, målade naglar eller biobesök. Livet hos pappa i innerstan stod i skarp kontrast till tillvaron hos morföräldrarna.

– Pappa har varit helt otrolig på att ge mig självförtroende och självkänsla, säger Denise. Vilken plan jag än har kommit och presenterat för honom har han alltid sagt: “Det är fantastiskt! Det kommer att gå så bra!” Jag har aldrig känt av något jantekomplex. Pappa har alltid litat blint på att jag klarar biffen, och därför har jag också gjort det.

– Fast när jag var yngre kunde det också vara av ondo att han hade så stort förtroende för mig. Under gymnasiet var jag inne i en period när jag hade behövt en stark uppstyrning hemifrån, men i stället fick jag väldigt mycket frihet under ansvar.

I andra ring hoppade Denise av gymnasiet. Anledningen var att hon led av koncentrationsproblem och hade svårt att slutföra saker.

– Jag har jättestora koncentrationssvårigheter än idag, även om jag har hittat formen för att hantera det – jag har ju lyckats skriva 14 böcker. Jag vet till exempel att jag jobbar bättre om jag har på mig hörlurar med klassisk musik i. Eftersom jag blir stressad av att sitta i tomma rum vill jag också ha ett visst mått av distraktion när jag arbetar, förklarar Denise, som därför ofta sitter på sitt favoritkafé och författar sina böcker.

Som liten ingick Denise i den berömda gymnastikgruppen Idlaflickorna. Idrottsintresset höll i sig och i 20-årsåldern började hon läsa till idrottsledare. När hon under utbildningen skrev uppsats i psykologi blev hon av sin lärare uppmanad att i stället satsa på skrivandet.

Ett drygt halvår senare fick Denise dåvarande pojkvän jobb i New York. Hon följde med och pluggade dramaturgi i fyra år på ansedda New York University. Under den tiden skrev hon sin debutroman “Väninnan”, som gavs ut efter återkomsten till Sverige.

Besvärlig skilsmässa

I samband med att författarkarriären tog fart fick hon barnen Calle och Loppsan, som i dag är 9 och 7 år gamla. Att kombinera livet som småbarnsmamma med att vara högproduktiv författare har inte varit enkelt.

– Att vara så fri tidsmässigt som jag är i mitt yrke är lite av en fälla. Samtidigt som det är skönt att vara så flexibel lurar man sig själv att tro att man har jättemycket tid, vilket man egentligen inte har. Det värsta är när barnen blivit sjuka och jag har tagit på mig allt “vabbande”. När två veckor har gått är jag frustrerad och arg över att jag inte har hunnit leverera det jag ska. Vi hade nog behövt vara bättre på att inte utnyttja så mycket av min frihet, medger hon.

Än värre var det att skriva en ny bok och samtidigt gå igenom en skilsmässa.

  Denise Rudberg: Jag surade i tre dagar efter förnedringen i Let's Dance!
Denise vill ogärna vara utan sina papiljotter. Hon har inte tvättat håret utan att rulla upp det på papiljotter efteråt sedan hon var 17 år.

– Det har nog varit den största utmaningen i min karriär hittills, säger Denise. Det har till och med varit värre än när barnen var små och jag satt och ammade och vaggade vagnen med foten medan jag skrev. Under våren har separationen tagit en del krafter och gjort det extra svårt att fokusera på skrivandet.

Sedan ett antal år tillbaka besöker hon emellanåt en terapeut.

– Jag började gå i terapi bland annat för att jag kände en väldigt stor osäkerhet inför att bli förälder. Jag visste inte om jag skulle våga skaffa barn och var orolig för att jag inte skulle klara av att vara mamma.

– Terapin har gett mig verktyg att förstå mig själv. Jag tror inte att jag hade klarat av att skriva mina böcker om jag inte hade gått i terapi. Den har inte bara lärt mig att analysera mig själv, utan också andra människor.

Det finns dock situationer som är mer svårhanterliga än andra. En sådan var när Denise tidigare i år deltog i “Let´s dance” och blev den första deltagaren som röstades ut. Med ett leende berättar hon om hur hon förtvivlat försökte hålla fasaden efter tillkännagivandet, trots att hon i själva verket var så förtretad att hon ville dänga till närmaste konkurrenten Alexandra Pascalidou – som hon i vanliga fall tycker mycket om.

– Eftersom jag är en sådan dålig förlorare kunde jag inte alls hantera att jag åkte ut, erkänner hon. Det kändes så förnedrande att vara den första som fick lämna tävlingen. Efteråt låg jag i sängen i tre dagar och surade. Jag tyckte jättesynd om mig själv och vägrade att prata med någon.

– Jag kommer ihåg när jag hittade dansskorna inne i garderoben och jätteirriterad slängde ner dem under alla gamla strumpor. Det är först nu jag känner att jag kan släppa det där. Det är nyttigt att i vuxen ålder förlora en tävling och inse vilken prestigeförlust det är.

Måste träna
Tävlingsinstinkten ger sig tillkänna i det mesta Denise företar sig. Kanske är det inte så konstigt, med tanke på att hon faktiskt innehade skolrekordet i långdistanslöpning, bland både tjejer och killar, då hon gick på gymnasieskolan Östra Real i Stockholm. Efter att löpträningen legat nere under småbarnsåren springer hon numera omkring fyra mil i veckan – under de kylslagna månaderna på löpband och resten av året ute på Djurgården.

Löpningen är en del av förklaringen till att hon på senare år har gått ner avsevärt i vikt. Hennes stora behov av att få springa bottnar emellertid i annat än en önskan om att tappa kilon.

– Jag behöver träna mycket för att hålla koncentrationen uppe. Dessutom har jag rätt mycket överskottsenergi. När jag är ute och springer tävlar jag dels med mig själv, dels med andra som är ute och springer. På samma sätt som jag blir jätteirriterad om jag inte lyckas springa om någon som jag hade tänkt blir jag väldigt mallig om jag klarar av att göra det. Jag har inget sunt förhållningssätt till tävling.

Målsättningen för löpningen är hög.

– I höstas sprang jag en mil på 43 minuter. Efter den här säsongen måste jag ner under 40 minuter, säger hon, för att sekunden senare ödmjukt konstatera att hon knappast kommer att lyckas nå denna elittid.

I somras fyllde Denise 40 år.

– Det känns helt fantastiskt! Jag har ingen åldersnoja. Varför skulle jag ha det? Jag har hunnit med extremt mycket i mitt liv. Jag har många böcker bakom mig och har fått två barn. Min stora utmaning blir att stanna upp och njuta av stunden.

Scroll to Top