13-årige Charlie blev förlamad efter crossolycka: ”Minns ingenting”

Utifrån är det är svårt att tro att familjen Falk precis har gått igenom ett stort trauma och tillbringat större delen av det senaste året på sjukhus. Ett år fullt av oro, ovisshet och hård träning – både mentalt och fysiskt.

På väggen i 13-årige Charlies rum hänger en stor tavla med en bild där han kör motocross och på hyllan ovanför står många pokaler. Fick han bestämma skulle han köra cross sju dagar i veckan.

– Jag har som mål att köra igen. En dag ska jag klara av det, säger han.

För ett år sedan var denna levnadsglada och charmiga kille med om en allvarlig crossolycka som satte hans och familjens liv på paus.

– Vi kan inte förändra det som hänt men vi är oerhört tacksamma att det gick så bra som det gick. Charlie lever och det är det viktigaste, säger mamma Anna.

På vardagsrumsbordet ligger sex dagböcker som skrevs av personal och familj under tiden på Umeå Universitetssjukhus.

– Det är fint att vi har böckerna och kan gå tillbaka och läsa, fortsätter hon.

– Jag minns ingenting från den första tiden, säger Charlie och möter mammas blick.

Hade ingen känsel i armar och ben

Det var den 22 juni 2022 som olyckan var framme. Anna var hemma med Charlies yngre bröder Wille och Ebbe och höll på att packa inför midsommarhelgens resa. Pappa Anders och Charlie var på crossträning i Krokom, Charlies hemmabana.

I ett hopp stötte en annan crossåkare i Charlies bakhjul så att han flög baklänges och landade på marken. Anders såg inte olyckan utan har fått händelsen återberättad.

– Jag var på en annan del av banan med min träningsgrupp när en person kom springande och berättade att Charlie hade kraschat och att en ambulans var på väg, säger Anders.

Väl framme hos Charlie satte sig Anders ner och fixerade hans nacke. Charlie andades häftigt och sa att han inte hade någon känsel i armar och ben.

– Jag såg att hans vänstersida var slapp och jag trodde att han kanske hade brutit något, säger Anders.

Ambulansen kom snabbt till platsen och personalen stabiliserade Charlies kropp. Ännu visste man inte hur allvarliga skadorna var.

Anders ringde hem till Anna och berättade vad som hade hänt. För Anna var det samtalet något hon länge hade fasat för.

– Jag hade alltid varit rädd för att något skulle hända och var glad varje gång de kom hem från en träning helskinnade. Det samtalet var tufft att få.

Charlie bröt nacken på tre ställen

När de lagt på ringde Anna till en granne. Hon berättade vad som hade hänt och frågade om de kunde komma över och hjälpa henne med barnen. Hon ville åka till sjukhuset i Östersund.

På sjukhuset fick de veta att läget var allvarligt, att Charlie hade brutit nacken på tre ställen och skulle skickas med ambulansflyg till Umeå universitetssjukhus där det fanns experter på ryggmärgsskador.

– Det var som om ridån drogs ner för mig, jag kunde aldrig drömma om att det var så illa med honom, säger Anders.

Läkarna förklarade att Charlies ryggmärg var skadad och att den svällde. Det var viktigt att han fick vård snabbt, för om ryggraden svällde för mycket kunde det påverka hans andning.

I Umeå blev Charlie inlagd på intensiven och Anna och Anders fick veta att han skulle genomgå en omfattande operation på fyra–fem timmar. Själva skulle de få hjälp av en kurator.

– Kuratorn var fantastisk och tydlig med att vi inte fick känna skuld för det som hänt. I stället skulle vi fokusera på att klara timme för timme, äta, sova och se till att vi fungerade för Charlie, som skulle behöva oss, säger Anders.

Efter operationen kopplades Charlie till en respirator för att kroppen skulle få hjälp att läka och för att Charlie skulle slippa ansträngningen med att andas själv. Anna och Anders fick hjälp av familj, vänner och arbetsgivare med att lösa allt praktiskt. Nu var fokus att ta hand om Charlie och finnas där för honom.

Började återfå sin rörlighet

– Vi har haft fantastisk hjälp från Försäkringskassan, arbetsgivare och vården. Allt har fungerat kanon, säger Anna.

– Och familj och vänner har varit underbara. Jag tror aldrig att vår gräsmatta har varit så välklippt tidigare! fyller Anders i.

Efter en vecka tog sjukhuspersonalen bort respiratorn och satte i stället in en trakeostomi i halsen som hjälpte Charlie att andas. Han kunde fortfarande inte röra sina ben, armar och fingrar och han kunde inte heller prata. Bara mima och viska fram enstaka ord.

– Livet i Umeå var som en berg- och dalbana för oss. Vi fick verkligen ta timme för timme och glädjas över alla små framsteg, säger Anders.

Under Charlies fyra veckor i Umeå kunde han börja sitta upp, prova på att äta och röra sina tummar. Den 19 juli fick han vara utomhus, i en liggande rullstol utan respirator, vilket han tyckte var fantastiskt.

För att Charlie skulle få ännu bättre hjälp med rehabiliteringen skickades han och familjen till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.

– Där finns några av Sveriges bästa specialister på ryggmärgsskador på barn. En ny fas i hans rehabilitering tog fart, berättar Anna.

Ganska snart kunde Charlie börja röra sitt vänstra ben och han blev över lag alltmer rörlig och stark. Han fick också ta bort trakeostomin i halsen, eftersom läkarna bedömde att han inte längre behövde andningshjälp.

Charlie tog sina första steg efter olyckan

I slutet av augusti 2022 fick han komma hem till Östersund för att fortsätta sin rehabilitering på Östersunds sjukhus. Där blev han kvar i två månader. Därefter fick han komma hem och i december 2022 började Charlie gå någon timme i skolan. Han fortsatte också att träna på egen hand.

Under hela denna tuffa resa minns Anna särskilt ett tillfälle då Charlie blev ledsen. Det var inför förflyttningen till Göteborg, när han ställde frågan: ”Får jag komma hem till jul?”

Läkaren svarade: ” Nej, förbered dig på att bli kvar även under julhelgen.”

– Då bröt jag ihop. Men samtidigt bestämde jag att jag minsann skulle visa dem att jag skulle kunna gå på julafton, säger Charlie.

En händelse som Anna själv tyckte var jättejobbig var då Charlie i Göteborg frågade om någon kunde ta med hans telefon dit – ”ifall hans fingrar började fungera igen”.

– Det var hemskt, då grät jag massor, säger Anna.

Charlie hyllar sina sjukgymnaster i Umeå, Göteborg och Östersund som stöttade och tränade med honom för att han skulle få tillbaka sin rörlighet.

På höstlovet, i november 2022, åkte Charlie och hälsade på den avdelning i Umeå där han tillbringade sina fyra första veckor efter olyckan. Där tog han nu sina första steg utan stöd.

– Inte ett öga var torrt. Det hade ju varit Charlies mål hela tiden – att kunna gå.

Och på julafton 2022, hemma i huset, gav Charlie sin familj och släkt den bästa julklappen de kunde få – han promenerade i vardagsrummet utan stöd.

Hunden Buster var stort stöd

Enligt föräldrarna är det Charlies starka mentala förmåga, envishet och livsglädje som tagit honom tillbaka. Hur de själva har orkat ta sig igenom denna tuffa period har de inget direkt svar på.

– Vi har alltid varit tighta och lösningsfokuserade. Vi hamnade i en situation vi inte kunde styra över och det enda vi tänkte var: ”Nu måste vi klara detta.” Kuratorn var till stor hjälp men vi har också en stark kämpaglöd i familjen, säger Anders.

För Charlie har också Buster – den finska lapphund som kom till familjen i juli 2022 – spelat en viktig roll. Anna och Anders tvekade först: Skulle de verkligen kunde ta emot hunden de bestämt sig för att köpa – mitt i allt det andra de gick igenom?

– Även här gav kuratorn ett tydligt råd: ”Ni ska ta hunden och låta den vara med Charlie och de andra barnen. Ni får inte ta ifrån dem den glädjen, ni kommer att fixa det”, säger Anna.

– Personalen på sjukhuset var helt fantastisk. De löste det praktiskt så att Buster fick hälsa på Charlie och han blev ett stort stöd för honom. Buster gav energi och hopp, säger Anders.

Hur framtiden ser ut – och om Charlie kommer att bli helt återställd – är det dock ingen som vet. Han har fortfarande problem med vänstra sidan av kroppen, som är svagare, och fingerfunktionen är inte helt återställd. Nyligen genomförde han en nervtransferering, där man flyttar en nervgren från en muskel till den andra.

– Man tog nerver från ­underarmen och satte in i handen, i hopp om att fingerfunktionen ska komma tillbaka, säger Anna.

– Mitt nästa mål är att kunna köra cross igen. Jag tänker inte negativt eller att jag aldrig blir återställd igen. Jag ger inte upp, säger Charlie och kramar om Buster.