Min lillasyster Anja är inte bara skitsnygg, begåvad och målmedveten som få - hon är dessutom otroligt rolig. Läste just inlägget nedan på hennes blogg och skrattade så mycket att tårarna sprutade. Jag var faktiskt tvungen att sluta läsa en liten stund i mitten, för att inte kollegorna skulle tro att jag höll på att kvävas.
Anja har så rätt i det där med "bäljare" och "icke-bäljare". Jag har, precis som hon skriver i inlägget, seriösa problem med att få i mig drycker. Jag tycker det är grymt överskattat att dricka och uppskattar inte läsk, öl eller cider det allra minsta. Jag älskar däremot att äta. Hellre en smarrig glass till dessert än ett glas vin, om jag måste välja.
Min man är däremot en bäljare av stora mått. Han kan svepa glas på glas med vatten. Gärna precis före sängåendet, likt min kära syster. (Och sedan aldrig behöva gå upp och kissa på natten - jag förstår det inte!)
Intressant nog har jag välsignats med barn av båda sorter. Dottern är en bäljare. Hennes glas kan man fylla till brädden, upprepade gånger. Sonen är däremot precis som sin mor. Hans mjölkglas står orört kvar efter maten.
Nåja, nog babblat. Läs nu min systers roliga inlägg nedan:
Min mamma älskar att berätta historier om när jag var liten och hur mycket vatten jag kunde dricka. Om hon hällde upp ett glas till sig själv tog jag ett fast handslag om hennes arm varifrån jag satt på hennes höft och förde glaset till min mun, bestämt och törstigt.
Jag fullkomligt urholkade glaset på vatten, som var lika stort som mitt eget huvud, och avslutade alltid med ett nöjt "aaaaaah". Till en början förvånade detta mamma men sen fick hon vänja sig.
Detta resulterade i att när hon hade andra mammor och bebisar över fyllde hon alla barns glas till brädden med dricka, medan de andra mammorna tittade på henne som om hon var galen. Hon hade visst glömt att det inte är normalt att en ettåring kan sluka ett helt glas vatten (eller fem). Hon fick be om ursäkt och hälla ut alla andra barns glas till hälften och inse att hon hade en liten konstig vattenbäljande flicka till dotter.
Jag älskar att dricka och jag tycker om att vara törstig för att jag då kan se fram emot att få släcka törsten med något kallt och gott - i mängder. Jag har två syskon som är "bäljare" precis som jag själv, men min äldsta syster tittar storögt med skräck i ögonen när man närmar sig henne med ett överfullt glas med julmust på julafton, till exempel. Hon kan sitta och smutta på ett par deciliter hela kvällen, vilket för mig är fullkomligt obegripligt.
När jag härom kvällen stod och smorde in mitt ansikte med diverse krämer inne i badrummet slog det mig plötsligt hur törstig jag var. Oskar hade redan lagt sig och jag skulle bara borsta tänderna, sen var jag klar.
Jag har en lite sjuk sak för mig om jag upptäcker att jag är törstig när jag borstar tänderna. Jag vägrar "spoil the moment" (att vara supertörstig) med att dricka klunkar från kranen i badrummet. Det är inte ett lika gott sätt att släcka underbar törst på utan jag vill ha ett stort, rent, fint glas att dricka ur.
Så när jag står där och borstar mina tänder och spottar tandkräm om vartannat blir det lite av en sport att hålla sig från att lockas i väg och lapa lite av den underbara strålen vatten som ringlar ner i vasken. Men jag får bara skölja munnen och vackert spotta ut det älskade vattnet igen, jag ska till varje pris spara mig till glaset.
När jag är färdig inne på badrummet frågar jag min sambo om han vill ha ett glas vatten. "Älskling, vill du ha vatten?". Han svarar i princip alltid nej. Oskar är en sådan person som inte behöver ett glas vatten till rödvinet (ens om han äter het thaimat) och som inte ens är törstig när han är bakfull eller har ätit en otroligt salt måltid.
Mannen verkar ha en vattenmaskin i magen för att förse honom med vätska då jag i princip aldrig ser honom "dra" ett glas vatten, bara så där ni vet. Sätter man ett glas vatten vid hans thaimat och hans rödvin står det helt enkelt kvar, orört, i slutet av kvällen.
"Ja, gärna".Jag blir uppriktigt chockad men GLATT överraskad. Jag styr stegen mot köket om möjligt ännu mer entusiastisk än tidigare (efter min egen sjuka vattenlek i badrummet) och sätter igång kranen så den ska få spola riktigt länge så det blir sådär isigt kallt. Jag väljer våra största glas, festar till det helt enkelt, och förstår den glädje rökare brukar känna om de erbjuder en annan person en cigarett och den säger ja till att bolma tillsammans med rökaren.
Jag fyller sedan glasen, minst sagt till brädden. Här kommer en annan sjuk sak jag också har för mig. Oavsett om jag blandar saft eller vad det än gäller för dryck som ska i två glas, så fyller jag alltid mitt glas först för att sedan dricka ur det när jag fyller den andres glas, för att sedan fylla mitt igen. Jag fyller alltså ett av våra stora glas med iskallt vatten och jag känner hur jag passerar mållinjen. Samtidigt som jag fyller Oskars glas häller jag alltså i mig hela mitt glas vatten och avslutar med ett "aaaaah" precis när Oskars glas börjar rinna över. Jag fyller mitt igen, släcker lampan, och går in i sovrummet.
"Här" säger jag och räcker fram det iskalla, enorma, vattensprängfyllda glaset till Oskar med en nöjd, konspirerande min. "Va? Nej älskling, jag sa fel, jag ville inte ha vatten". Jag, som ivrigt står och halsar mitt andra glas vatten samtidigt som jag darrhänt håller fram Oskars drypande glas vatten med andra handen, sätter i halsen och utropar förskräckt "vaaaa, men du saa....". "Jag vet, förlåt, jag vet inte vad jag tänkte på".
Min kära sambo förstår att det breaks my heart att han nu ångrar sig gällande mitt erbjudande som jag så glatt trodde att han tackade ja till. Han tittar förlåtande på mig och jag ställer demonstrativt glaset bredvid hans säng och går över på min sida. Mannen måste väl ändå någon gång, once in a bluemoon, vakna och vilja dricka vatten på natten?
"Du tvekar heller inte att fylla ett av de största glasen vi har fullkomligt till BREDDEN" säger han medan han vänder sig om och skrattar. Jag inser att jag kanske inte är helt normal och slår undan tanken om att gå och fylla på det nu tomma glaset, "för att ha bredvid sängen om jag skulle vakna och vara törstig i natt".
Morgonen efter tittar jag ivrigt efter. Hans glas står fullkomligt orört på golvet på hans sida. Jag sveper det på ett par sekunder. Inte för att jag är särskilt törstig. Jag tycker man kan ta sig ett sådant glas ändå. När som helst. Utan att känna minsta törst. Det är ju så gott. Vatten.