Att vara ofrivilligt barnlös är mer än ett tillstånd – det är ett fruktansvärt tillstånd.
Först är det väntan varje månad på att bli gravid och helst ska man ha försökt i ett år innan man blir mottagen för fertilitetsutredning.
Och den utredningen tar tid.
Visar det sig sen att man är lämplig för IVF ( provrörsbefruktning) så placeras man i en ny kö.
Själv stod jag i den kön i två år 1991.
Kön var lång och det var dyrt att göra privata försök men vi skrapade i alla fall hop pengar till ett försök.
Som misslyckades. Här snackar vi psykisk press på hög nivå.
Så småningom var man då äntligen framme i i landstingskön ( som det hette då) och man hade tre försök.
Och nu pratar vi hormoner med studs.
Man pumpas full – eller åtminstone var det så -91 och man var ungefär som en vandrande hormon på två ben.
Man svällde upp och såg väldigt gravid ut långt innan det befruktade ägget ens var inplanterat.
På den tiden kunde man få fler barn än ett.
Det handlade lixom om jackpott eller ingenting alls och ett antal befruktade ägg inplanterades och så fick man helt enkelt vänta och se om man lyckades bli gravid.
Kanske med femlingar och kanske inte alls.
För mig har det alltid varit viktigast med barnet självt och sen spelar det mindre roll om det växer i min livmoder eller i någon annans – sånt är trivialiteter.
För somnliga människor har det stor betydelse och det har jag all respekt för.
När jag gjorde mitt sista IVF försök bestämde vi oss för att adoptera. Också eller samtidigt eller enbart.
I och med att vi bestämde oss för adoption så ville vi genomföra denna adoption oavsett jag blev gravid eller ej och kanske var det alla hormoner som spelade mig ett spratt men jag kände i andan om att ett litet barn väntar på mig nånstans och det barnet är mitt för det har universum bestämt.
I stor sett var det faktiskt så högtravande som jag beskriver. Hormonstinna kvinnor som vill bli gravida är ingenting att leka med !
Under tiden som provrörsbefruktningarna gjordes bodde jag på patienthotellet och i gott sällskap med massa andra kvinnor i samma situation.
Vi närde ett hopp tillsammans och vi grät tillsammans när det gick åt helsicke.
Tiden på ptaienthotellet var den bästa, en lisa för själen eftersom alla förstod och utan att vi kände varann det minsta i förväg kom vi att stå varann väldigt nära och väldigt snabbt där vi vaggade omkring i XL joggingdressar med desperat hopp lysande i ögonen.
Sen visade det sig att också det fjärde och sista IVF försöket misslyckades.
Kroppen hade varit beredd 4 gånger och jag var stor och hade ökat massor i vikt och nu blev jag naturligtvis deprimerad också.
Fjärde försöket slutade med ett crescendo och jag BLEV faktiskt gravid. Till att börja med.
Köpte en grav sticka som visade att jag var gravid.
Jag hann bli väldigt lycklig och så gick det en vecka.. mensen kom och det var som att skruva på en kran och ut kom den centimeter tjocka blodklump som skulle bli en baby.
Nu gällde det att acceptera och så gällde det att räkna pengar. Kunde man skrapa ihop till fler privata försök ?
Ja, det skulle man kanske kunna men vi bestämde oss för att nej, nu blir det barnet som universum bestämt för oss och det kommer jag att berätta mer om under dagens andra två bloggar.
Har du egna erfarenheter ? Dela gärna med dig !
http://www.ffob.se är föreningen för ofrivilligt barnlösa.
U tube klippet visar hur en provrörsbefruktning går till