Denna skylt sitter på redaktionens kaffeautomat. Någon mer än jag som inte blir särskilt sugen på det där "vitt" som erbjuds istället för mjölk?

 

Jag har upptäckt att det är väldigt viktigt för mig att gå in och titta på min dotter när hon sover. Det är så väldigt mycket egen vilja i henne just nu, så väldigt mycket trots och konflikter om precis allt i tillvaron, att jag behöver en stund varje dag när jag kan titta på henne i lugn och ro, utan att känna någon som helst ilska.

När jag ser hennes sovande babyhull med den vita magen som putar ut över kanten på de rosa prinsesstrosorna, och den lilla nacken med det mjuka, toviga håret, då svämmar mitt hjärta över av kärlek och jag känner att jag orkar precis hur mycket trots som helst.

Jag glömmer att hon slog undan bananen från min hand så att den mosades mot parketten och att hon sedan vrålade med sina lungors fulla kraft för att bananen gått sönder.

Jag glömmer att hon låg under köksbordet och vrålade hela middagen, så att jag och maken inte kunde växla ett enda ord med varandra och sonen tillslut började gråta för att han hade ont i öronen.

Jag glömmer hennes utbrott i gungan på lekplatsen, då hon sparkade och slog för att jag puttade fart på fel sätt.

Jag glömmer den scen hon ställde till i affären, inför hela kön.

Jag glömmer det utbrott hon fick på dagis, för att hon inte fick lov att ha "glitterskor" i ösregn.

Allt är glömt.

Allt är förlåtet.

Jag orkar hur mycket som helst.

Give it to me!

Jag: "Hur var det på dagis?"

Dottern: "Jag ville inte äta maten."

Jag: "Varför ville du inte det?"

Dottern: "Jag bara skrikte och skrikte och då fick jag gå undan."

Jag: "Jaha, slutade du skrika då?"

Dottern: "Lena säjde såhär: Du får komma när du är snäll."

Jag: "Blev du snälll?"

Dottern: "Nej. Men mamma, nu pratar jag inte med dig."

Jag: "Varför inte?"

Dottern: "Du är så dum!"

Jag har så sjukt mycket kläder i klädkammaren. Där finns hur mycket som helst. Trots att jag precis sorterat ut två stora svarta sopsäckar. Och trots att jag varje morgon tycker att jag inte har något att ta på mig.

Detta leder till en fundering: Hur många tusenlappar består detta klädkapital av, om man räknar i klädernas nypris? Vid närmare eftertanke vill jag nog inte veta.

Och om man funderar vidare i de här tankebanorna: Hur mycket pengar har vi egentligen i kyl, frys och skafferi? Trots att vi ständigt "äter ur" förråden. Och trots att vi varje dag tycker att vi inte har någon middagsmat hemma. Jag menar, både kyl och frys är ju fulla av olika produkter som inte passerat bäst före (sådant är jag extremt noga med). Hur många tusenlappar rör det sig om egentligen?

Och om man funderar vidare ytterligare ett steg: Finns det något roligare vi skulle kunna göra för dessa pengar eller behöver man ha ett innestående kapital av kläder man aldrig använder och mat man aldrig äter?  

Det har börjat en ny pojke på sonens dagisavdelning.

Jag: "Hur är han, den nya killen? Är han kul att leka med?"

Sonen: "Ja, det är han. Fast han ljuger."

Jag: "Jaså? Vad ljuger han om?"

Sonen: "Han säger att alla gubbar som inte finns, finns i Småland!"

Jag: "Jaha... vilka gubbar menar han då?"

Sonen: "Såna som Hulken!" 

Igår for jag och grannfruarna in till stan för en restaurangmiddag utan män och barn. Vi såg såklart fram emot maten och vinet, men mest av allt såg vi  fram emot att få prata ostört med varandra. Inga skrikande barn som drog och slet i våra kläder och överöstade minsta samtalsförsök.

Och det började lovande. Malmö Opera Grill visade sig vara en lugn restaurang med skön stämning. Vi beställde grillad hälleflundra och hade just inlett en intressant konversation när någon plötsligt började spela piano.

Okej, en pianist. Det kan väl gå an. Bara han inte spelar så högt att man inte kan prata...

En minut senare stegade två män fram och ställde sig bredvid pianot. De kallade sig "två tenorer" och hade uppenbarligen för avsikt att sjunga opera. Med en enorm röststyrka. Enormt länge.

Efter en sisådär tio sånger hade vi ätit upp maten. Runt omkring oss satt en massa människor som tydligen älskade opera. De uppskattade inte att vi skrattade så att vi grät åt det komiska i situationen. De tittade surt på oss. De hade såklart vetat om att detta uppträdande skulle äga rum och gått till denna restaurang just därför.

"Titta er omkring - det är bara gamla par som tycker det är skönt att slippa prata med varandra", viskade ena grannfrun.

Missförstå mig rätt, det var härligt med en dos opera. Riktigt fint. Fast kanske inte just den här kvällen.

Tillslut tog tenorerna paus. De meddelade att de tänkte återkomma efter 15 minuter. Vi skyndade oss att prata, prata, prata.

Det blev en väldigt lyckad kväll - trots tenorerna! 

Igår gick sonen hem till en av grannpojkarna efter middagen.

Sonen brukar få hämtas hem mot sin vilja vid läggdags då han aldrig vill sluta leka - så var dock inte fallet igår. Redan efter en halvtimme var han hemma igen, med sur min och argt kroppspråk.

Jag: "Blev ni osams?"

Sonen: "Nej, men han var inte snäll mot sin gäst!"

Jag: "Jaså. Vad gjorde han mot dig... jag menar... mot sin gäst?"

Sonen: "Han lät inte gästen välja lek!"

Dottern vaknade 05.40 och hade ett mindre trotsutbrott. Tack och lov somnade hon tillslut om i min säng. Det gjorde däremot inte jag. 06.30 vaknade sonen och jag gick ner med ungarna.

07.17 var vi klara att köra. Det var i senaste laget, men vi var ju helt färdiga. Trodde jag.

Minuten innan avfärd hade jag smort in dotterns eksem (det där hon har runt munnen) med en rejäl klick sårsalva.

När jag larmat och höll på att låsa dörren rusade hon plötsligt fram till mig och kramade om mig bakifrån. Det var en sådan där kram med "ansiktsgos", vilket såklart resulterade i att all salva hamnade på min klänning i form av en stor, vit fettfläck på rumpan.

Bara att låsa upp och kasta mig in igen. Men vad skulle jag nu ha på mig? Ingenting var rent eller torrt eller struket. Tillslut hittade jag en relativt ful men gångbar klänning vilken dock krävde ett behåbyte, ett halsbandsbyte, ett koftbyte och ett skobyte.

När jag äntligen var färdig upptäckte jag att dottern stuckit. Jag fick kasta mig ut genom dörren i strumpesock och ropa på henne. Flera minuter sprang jag runt som en barfota, skrikande galning, innan jag kunde andas ut. Hon stod i carporten, gömd bakom bilen.

Nåväl, låsa och larma och in med ungarna i bilen. Dagislämningen gick bra och jag körde mot jobbet, med en skyhög puls och axlarna så spända och så högt uppe att de kittlade mig i nacken.

När jag väl kom fram till jobbet hade jag lugnat ner mig något. Jag skulle hinna dit i tid. Trodde jag. Men ännu en gång skrattade ödet mig rakt i ansiktet. Någon hade ställt en lastbil precis i infarten till parkeringen. Den stod alltså och blockerade hela infarten. Jag väntade. Jag tutade. Pulsen var åter skyhög.

Tillslut fick jag backa ut på den stora vägen vilket kändes fullkomligt livsfarligt och sedan köra runt hela kvarteret, in från andra hållet (det där hållet där jag inte kommer till min parkeringsplats) och sno någon annans plats.

Nu sitter jag här och väntar på ett avgrundsvrål från någon kollega som just upptäckt att en idiot snott hans/hennes parkeringsplats.

Hoppas verkligen att resten av dagen blir lugn och harmonisk...

Maken befinner sig någonstans i Norge och jag försöker agera både mamma och pappa därhemma. Det går väl sådär.  

Igår hade sonen exempelvis löfte om att få spela Lego Batman en halvtimme medan jag lagade middag. Problemet var bara att han inte kom vidare, utan behövde min hjälp.

Jag kan väl säga som så att dataspel inte är min grej.

I alla fall gav sonen mig den andra kontrollen och instruerade mig hur jag skulle göra. Jag skulle ställa min gubbe ovanpå ett rymdskepp och vänta där medan hans gubbe "höjde" skeppet. När skeppet väl var höjt skulle jag hoppa en gång.

Fine. Det lät ju ganska enkelt.

Sonens gubbe höjde skeppet och när det var allra högst upp skrek sonen: "Hoppa!"

Det hann jag inte. Skeppet sänkte sig igen.

Sonen blev förtvivlad och tyckte att jag var världens dummaste mamma som inte kunde hjälpa honom med denna lätta sak.

Sonen: "Mamma, det är ju bara att trycka på B!!!"

Jag lyckades övertala honom att ge mig ett försök till.

Sonen höjde skeppet ännu en gång och jag satt på helspänn, inte utan en viss nervositetskänsla. Sonen skrek: "Hoppa!" Jag hoppade för allt vad tygen höll och var mycket nöjd med mig själv. Tills sonen skrek: "Neeej!"

Skeppet skönk ytterligare en gång. Jag hade hoppat helt fel. Jag hade hoppat av skeppet. Jag skulle såklart ha hoppat rakt upp.

Sonen blev förtvivlad. Han grät och skrek för att hans mamma inte hjälpte honom. Jag försökte förklara att jag skulle ha gjort vad som helst i hela världen - tagit ner månen - om jag bara kunnat. "Jag vill så gärna hjälpa dig älskling, men jag kan helt enkelt inte."

Sonen: "Jag vill att pappa ska komma hem! Du är så dum som inte kan spela detta superenkla spel!"

Tack och lov slutar storyn inte där, i detta oharmoniska ögonblick.

En liten stund senare satt jag och barnen och åt middag i lugn och ro. Det regnade utanför och vi hade tänt ljus och åt fiskpinnar och makaroner, precis som barnen önskat. Sonen kände nog att vi hade det ganska mysigt och att han kanske... varit lite väl hård mot mig, för plötsligt reste han sig upp, gick fram till mig, klappade mig på armen och sa:

"Förlåt mamma. Det gör inget att du inte kan spela. Jag älskar dig ändå."

Alla ni som hört av er angående dotterns "Star Trek-klänning": Tjejen som sydde den hittar ni här! Hon heter Aleisa och klänningarna hon levererar är extremt välsydda och går att få efter egna önskemål (dessutom är de tokbilliga). Bara att beställa!

Några smakprov från Made by mama, för er som gillar retrostuket:

Vi sitter i bilen på väg till dagis.

Sonen: "Pappa, Signe kastade ner din cowboy på golvet!"

Jag vänder mig om. På golvet ligger såklart inte någon stackars liten cowboy och sprattlar, utan bara makens svarta kavaj...

Jag inser att jag på många sätt är omognare än de flesta 33-åringar. När det gäller humor är jag det definitivt.

Ibland tycker jag nästan synd om min man som måste utstå detta (fast sedan kommer jag på att det egentligen är mer synd om mig som lever med hans kroniska ironi och cynisism).

Ett exempel på min "humor", hämtat från gårdagen:

Vi hade nattat ungarna och maken hade slagit sig ner i sitt arbetsrum, framför datorn, för att förbereda något viktigt. Jag hade som vanligt tryckt i mig lite kvällsgotter framför teven. Denna gång hallon, blåbär och en hel burk vaniljkesella (det blev för mycket med en hel burk - testa inte det därhemma).

I alla fall, maken jobbade på bra, men efter en stund kände jag att jag ville ha lite uppmärksamhet. Det brukar jag känna efter ett tag, och det kan yttra sig på lite olika sätt. Ibland har maken turen att få en kopp kaffe serverad vid skrivbordet. Ibland har han oturen att få sig en släng av min "humor". 

Igår var "skämtet" detta:

Jag (ropar från köket): "Patrick!"

Maken: "Ja?"

Jag (högre än förra gången): "Patrick!!!"

Maken: "Ja, vad är det?"

Jag (tittar in i arbetsrummet): "Nej, jag ropar inte på dig. Det finns faktiskt fler Patrick i det här landet än du. Är du så fruktansvärt egocentrerad att du liksom tar för givet att jag menar dig bara för att jag ropar Patrick?!"

Sedan lämnade jag rummet.

Haha. Jag skrattar fortfarande.

Ibland ber jag er läsa olika reportage. Det tänker jag göra idag. Och denna gång menar jag allvar. Jag vill verkligen att ni ska läsa detta.

Igår var vi på Tekniska museet hela familjen, med goda vänner och deras barn. Roligast var den där "experimentdelen" där man bland annat kunde testa en svävande boll. Där fanns en märklig maskin som påstod sig kunna läsa av ens känslor.

Man höll fingrarna på en liten metallbit och sedan visade datorn ett antal bilder. Där fanns bland annat bilder av ett misshandlat ansikte, en naken kvinna, en tallrik grillat kött, en häst med extremt ofräscha tänder, en gammal människa med ofattbart rynkig hud... Ja, allt möjligt mellan himmel och jord. Efter bildvisningen fick man reda på vilken bild som orsakat starkast emotion.

Väninnan började och den bild hon tydligen reagerade mest på var en bild av en gravsten med texten "mor". Det var ett fint resultat, tyckte jag, som liksom visade på en ödmjukhet inför livet och vad som är viktigast.

Jag var säker på att jag skulle få samma bild då jag fann den ytterst sorglig, men icke. Inga nakna människor påverkade mig, inga sönderslagna ansikten, inga förälskade par som kysstes... Den bild jag reagerade mest på var istället en bild av en kille som höll upp en kattunge. En kattunge! Och den var inte ens särskilt söt!

Antingen har jag jobbat för mycket med Kattsajten på sistone, eller också har mitt modershjärta, mot min vilja, gjort mig till en sådan blödig typ som säger "aaawwww!" varje gång ett djur går förbi.

Min kära make hann tyvärr inte testa denna maskin. Annars är jag rätt säker på att han hade fått den grillade köttbiten...



 

På stereon: FEAR, med Ian Brown.

Plötsligt tittar sonen på sin polare, diggar med huvudet i takt till musiken och säger: "Skön musik!"