Sedan i fredags har jag varit djupt engagerad i ett komplicerat projekt - att testa hur många gånger man kan snyta sig på fyra dagar utan att hjärnan följer med ut i pappersnäsduken.

Ja, jag väljer alltså att se det hela som ett intressant experiment, och inte som en trist dunderförkylning.

Nästa inplanerade experiment är att testa hur många dagar man som mamma kan vara förkyld utan att smitta sina båda barn.

Jag väntar med spänning på resultatet.

Dottern stegar stolt runt i sina nya skor.

Jag: "Vilka fina, stora skor du har!"

Dottern: "Inte stora mamma. Litna." 

Vill bara meddela omvärlden att den Stahlska dottern nu är helt torr! 
Det är så fantastiskt behändigt att jag inte kan beskriva det med ord.

Vi åkte in till stan imorse och jag hade enbart min lilla handväska med mig. Den som jag knappt kunnat använda de senaste åren då den inte rymmer blöjor, våtservetter och handduk. Däremot upptäckte jag idag att det går alldeles utmärkt att knöka ner ett par hoprullade trosor i storlek 86/92.

När dottern började potträna sig själv för några månader sedan, shoppade jag ett storpack flicktrosor på Ica Maxi. Praktiskt, ekonomiskt och förutseende, tyckte jag.

Fel.

Dessa "praktiska" trosor accepterades icke av dottern. Hello Kitty-trosor skulle hon ha! Det meddelade hon bestämt. För det har minsann "de stora flickorna på dagis".

Efter morgonens shoppingtur på stan snurrar nu 14 Hello Kitty-trosor i tvättmaskinen och dottern är mycket nöjd. 

Fast inte riktigt lika nöjd som jag är.

No. More. Blöja.

Min lillasyster Anja är inte bara skitsnygg, begåvad och målmedveten som få - hon är dessutom otroligt rolig. Läste just inlägget nedan på hennes blogg och skrattade så mycket att tårarna sprutade. Jag var faktiskt tvungen att sluta läsa en liten stund i mitten, för att inte kollegorna skulle tro att jag höll på att kvävas.

Anja har så rätt i det där med "bäljare" och "icke-bäljare". Jag har, precis som hon skriver i inlägget, seriösa problem med att få i mig drycker. Jag tycker det är grymt överskattat att dricka och uppskattar inte läsk, öl eller cider det allra minsta. Jag älskar däremot att äta. Hellre en smarrig glass till dessert än ett glas vin, om jag måste välja.

Min man är däremot en bäljare av stora mått. Han kan svepa glas på glas med vatten. Gärna precis före sängåendet, likt min kära syster. (Och sedan aldrig behöva gå upp och kissa på natten - jag förstår det inte!)

Intressant nog har jag välsignats med barn av båda sorter. Dottern är en bäljare. Hennes glas kan man fylla till brädden, upprepade gånger. Sonen är däremot precis som sin mor. Hans mjölkglas står orört kvar efter maten.

Nåja, nog babblat. Läs nu min systers roliga inlägg nedan:


Min mamma älskar att berätta historier om när jag var liten och hur mycket vatten jag kunde dricka. Om hon hällde upp ett glas till sig själv tog jag ett fast handslag om hennes arm varifrån jag satt på hennes höft och förde glaset till min mun, bestämt och törstigt.

Jag fullkomligt urholkade glaset på vatten, som var lika stort som mitt eget huvud, och avslutade alltid med ett nöjt "aaaaaah". Till en början förvånade detta mamma men sen fick hon vänja sig.

Detta resulterade i att när hon hade andra mammor och bebisar över fyllde hon alla barns glas till brädden med dricka, medan de andra mammorna tittade på henne som om hon var galen. Hon hade visst glömt att det inte är normalt att en ettåring kan sluka ett helt glas vatten (eller fem). Hon fick be om ursäkt och hälla ut alla andra barns glas till hälften och inse att hon hade en liten konstig vattenbäljande flicka till dotter.

Jag älskar att dricka och jag tycker om att vara törstig för att jag då kan se fram emot att få släcka törsten med något kallt och gott - i mängder. Jag har två syskon som är "bäljare" precis som jag själv, men min äldsta syster tittar storögt med skräck i ögonen när man närmar sig henne med ett överfullt glas med julmust på julafton, till exempel. Hon kan sitta och smutta på ett par deciliter hela kvällen, vilket för mig är fullkomligt obegripligt.

När jag härom kvällen stod och smorde in mitt ansikte med diverse krämer inne i badrummet slog det mig plötsligt hur törstig jag var. Oskar hade redan lagt sig och jag skulle bara borsta tänderna, sen var jag klar.

Jag har en lite sjuk sak för mig om jag upptäcker att jag är törstig när jag borstar tänderna. Jag vägrar "spoil the moment" (att vara supertörstig) med att dricka klunkar från kranen i badrummet. Det är inte ett lika gott sätt att släcka underbar törst på utan jag vill ha ett stort, rent, fint glas att dricka ur.

Så när jag står där och borstar mina tänder och spottar tandkräm om vartannat blir det lite av en sport att hålla sig från att lockas i väg och lapa lite av den underbara strålen vatten som ringlar ner i vasken. Men jag får bara skölja munnen och vackert spotta ut det älskade vattnet igen, jag ska till varje pris spara mig till glaset.

När jag är färdig inne på badrummet frågar jag min sambo om han vill ha ett glas vatten. "Älskling, vill du ha vatten?". Han svarar i princip alltid nej. Oskar är en sådan person som inte behöver ett glas vatten till rödvinet (ens om han äter het thaimat) och som inte ens är törstig när han är bakfull eller har ätit en otroligt salt måltid.

Mannen verkar ha en vattenmaskin i magen för att förse honom med vätska då jag i princip aldrig ser honom "dra" ett glas vatten, bara så där ni vet. Sätter man ett glas vatten vid hans thaimat och hans rödvin står det helt enkelt kvar, orört, i slutet av kvällen.

"Ja, gärna".Jag blir uppriktigt chockad men GLATT överraskad. Jag styr stegen mot köket om möjligt ännu mer entusiastisk än tidigare (efter min egen sjuka vattenlek i badrummet) och sätter igång kranen så den ska få spola riktigt länge så det blir sådär isigt kallt. Jag väljer våra största glas, festar till det helt enkelt, och förstår den glädje rökare brukar känna om de erbjuder en annan person en cigarett och den säger ja till att bolma tillsammans med rökaren.

Jag fyller sedan glasen, minst sagt till brädden. Här kommer en annan sjuk sak jag också har för mig. Oavsett om jag blandar saft eller vad det än gäller för dryck som ska i två glas, så fyller jag alltid mitt glas först för att sedan dricka ur det när jag fyller den andres glas, för att sedan fylla mitt igen. Jag fyller alltså ett av våra stora glas med iskallt vatten och jag känner hur jag passerar mållinjen. Samtidigt som jag fyller Oskars glas häller jag alltså i mig hela mitt glas vatten och avslutar med ett "aaaaah" precis när Oskars glas börjar rinna över. Jag fyller mitt igen, släcker lampan, och går in i sovrummet.

"Här" säger jag och räcker fram det iskalla, enorma, vattensprängfyllda glaset till Oskar med en nöjd, konspirerande min. "Va? Nej älskling, jag sa fel, jag ville inte ha vatten". Jag, som ivrigt står och halsar mitt andra glas vatten samtidigt som jag darrhänt håller fram Oskars drypande glas vatten med andra handen, sätter i halsen och utropar förskräckt "vaaaa, men du saa....". "Jag vet, förlåt, jag vet inte vad jag tänkte på".

Min kära sambo förstår att det breaks my heart att han nu ångrar sig gällande mitt erbjudande som jag så glatt trodde att han tackade ja till. Han tittar förlåtande på mig och jag ställer demonstrativt glaset bredvid hans säng och går över på min sida. Mannen måste väl ändå någon gång, once in a bluemoon, vakna och vilja dricka vatten på natten?

"Du tvekar heller inte att fylla ett av de största glasen vi har fullkomligt till BREDDEN" säger han medan han vänder sig om och skrattar. Jag inser att jag kanske inte är helt normal och slår undan tanken om att gå och fylla på det nu tomma glaset, "för att ha bredvid sängen om jag skulle vakna och vara törstig i natt".

Morgonen efter tittar jag ivrigt efter. Hans glas står fullkomligt orört på golvet på hans sida. Jag sveper det på ett par sekunder. Inte för att jag är särskilt törstig. Jag tycker man kan ta sig ett sådant glas ändå. När som helst. Utan att känna minsta törst. Det är ju så gott. Vatten.

Jag sökte bilder till ett reportage om hormonbrist hos äldre män (som kan orsaka fetma och nedstämdhet) - och fick mig ett riktigt gott skratt.

Om man skriver in orden "fat sad man" i sökrutan hos Shutterstock, kan jag meddela er att man först och främst får fram en massa bilder på jultomten. Kanske hundra stycken.

Därefter dyker bilderna nedan upp. Visst, mannen är aningen fetlagd, men särskilt ledsen ser han ju inte ut. Snarare strålar han som en sol. Vilken dansglädje!

Jag har skrattat åt dessa bilder hela morgonen och funderat över hur de tillkommit, exakt vad som fixats i Photoshop och exakt hur roligt de hade när de plåtade dem...

Minns ni den där julmarknaden som jag, barnen och mormor besökte före jul? Den där med de ålderstigna knektarna?

Jag utlovade ju bildbevis och här kommer det - om än aningen sent. Fast det känns ganska passande med julmarknad ändå, i detta väder.



Min kära mor och mina kära ungar.


Sonens största stund var när han fick känna på en av knektarnas svärd. Och det var nog även knektens största stund - att få visa upp sitt specialtillverkade, jättetunga och helt tidsenliga svärd för någon som verkligen var intresserad...

Vi hade grannarna över på fika igår. Vår dotter och deras dotter lekte fantastiskt bra ihop. De var själva på ovanvåningen i säkert två timmar, och lät oss fika i lugn och ro.

Ibland blev det dock oroväckande tyst däruppe. Då ropade vi:

"Vad gör ni?"

Och fick såklart till svar:

"Ingenting!"

Då fick vi såklart gå upp och "titta till dem".

Första gången vi gick upp satt de bredvid varandra med varsin plast-ukulele i famnen och "spelade gitarr". (Det var ju helt oförargligt och mycket sött.)

Andra gången satt de vid sonens skrivbord och studerade hans nässpray ingående, liksom för att fundera ut vilka roliga lekar de skulle kunna leka med denna märkliga tingest.

Tredje gången befann de sig i badrummet och spolade vatten i handfatet. De tittade på mig med ertappad min och förklarade: " Vi dricker vatten!" 

Fjärde gången hade de klätt av sig nakna och var på väg ner i badkaret. (Inte lika okej. Badet fick avstyras under vilda protester.)

Femte gången satt grannens dotter på toaletten och kissade medan vår dotter stod bredvid, pekade på en stor våt fläck på badrumsmattan och sa: "Jag kissat!"

Härliga ungar!

Ja, jag älskar ju snö. Verkligen.

Förutom den lilla detaljen att det är svårt att transportera sig med bil, har jag alls ingenting emot snön. Den får gärna ligga kvar en vecka eller två, eller tre... (Bara det blir vår direkt därefter.)

Så här vackert var det vid vattnet igår.

Maken står vid spisen och gör Boeuf Bourguignon. Plötsligt börjar han rota runt i lådorna efter något han tydligen inte hittar.

Maken: "Var är min stora, underbara stekspade?"

Oups.

Minns ni den där morgonen för några veckor sedan då jag var ensam med barnen och inte hittade bilskrapan...? 

Sovstatus i det Stahlska hemmet:

Dottern, antal rop under natten: 5

Sonen, antal rop under natten: 0

Antal plogbilar utanför sovrumsfönstret: 0

Slutsats: Mycket piggare mor.


Dessutom inträffade ett mirakel i vårt hem igårkväll. Efter att ungarna ätit upp sin mat satt de i soffan och bläddrade i varsin tidning, i säkert en kvart.

Jag upprepar, de satt och bläddrade i varsin tidning!

Jag hoppas ni förstår storheten i detta.

Under själva bläddrandet var de dessutom helt tysta så att jag kunde äta klart min middag i lugn och ro.

Det finns en gud trots allt.

Herregud, vilket snökaos det var igår. Fick gå tidigare från jobbet för att kunna hämta ungarna och "föra dem i säkerhet" innan stormen tilltog. Hade dessutom ett tredje barn med mig hem, vilket visade sig vara en lyckträff. Sonen och hans polare blev inte alls upprörda över att vi fick ställa in fotbollen på grund av väder och vind - de kunde ju leka Starwars istället.

Sedan följde en... intressant natt. (Notera att jag försöker uttrycka mig positivt här.)

Dottern ropade på mig ungefär en gång i halvtimmen, hela natten. Hon var snorig, törstig, behövde kissa, ville byta napp, ville byta säng...

Tillslut ville jag byta liv.

Dottern håller ju på att potträna sig själv för tillfället, på eget initiativ, vilket betyder att hon vaknar varje gång hon behöver kissa. Detta är ju givetvis helt underbart, men aningen mindre underbart när hon dessutom är förkyld och maken är i Düsseldorf (eller har han rest vidare till Amsterdam?).

Jag försökte verkligen sova under de där halvtimmarna då hon inte ropade, men snöovädret medförde att det plötsligt dök upp två plogbilar utanför fönstret - och jag kan intyga att de gjorde ett grundligt jobb.

Framåt morgonkvisten när plogbilarna äntligen gett upp verkade sonen känna på sig att han fått för lite uppmärksamhet under natten. Han började ropa efter vatten. Sedan att täcket inte låg som det skulle. Då väckte han dottern, och som kronan på verket och grädden på moset och allt det där, började de ropa i skift resten av natten.

Sedan var det bara att gå upp och skrapa bilrutorna.

Denna dagen ett liv.

Igår ringde mobilen vid 10-tiden, från dolt nummer, och jag visste direkt att det var från dagis. Som vanligt fick jag hjärtklappning och blev helt kall inombords. Tack och lov hade ingen unge skadat sig. Puh.

Fröknarna misstänkte däremot att dottern hade en ögoninflammation "under uppsegling" och jag fick order om att hämta hem henne omedelbart.

"Ögoninflammationen" visade sig bara vara förkylningsröda ögon, så det blev en härlig eftermiddag med långpromenad i snön, storhandling och en massa lek med lera.

Idag är dottern på dagis igen och ögonen såg ut precis som vanligt imorse. Inget gojs eller liknande. Skönt!

Känner dock på mig att vinterkräksjukan lurar runt husknuten och den vill vi inte ha! Särskilt inte när maken är i Düsseldorf...

För att citera min väninna (vars barn fick kräksjukan fem gånger en vinter): "Varje dag på jobbet är en dag närmre VAB!"

Ja, ibland känns det onekligen så.





Min son - noshörningstämjaren!

Det tog emot, det måste jag medge, när jag kom hem från jobbet igår och direkt drog på mig löpartightsen som legat bortglömda i en låda sedan mitten av december. Att stanna hemma i "stugvärmen" och mysa med världens bästa barn kändes betydligt mer lockande.

MEN, det var så otroligt härligt att springa i snön! Jag njöt av varje steg och av den glada upptäckten att jag faktiskt inte förlorat särskilt mycket kondis under min träningsfria månad. Eller, jag hade väl inte orkat harva mig igenom en mil i nuläget, men en sisådär fem kilometer i lagom takt funkade alldeles utmärkt.

Bäst av allt är att detta betyder att jag är igång för säsongen! Jag har ännu inte anmält mig till några lopp, men tänker mig vårruset i maj som premiär.

Mitt träningsschema, som jag gjort upp för mig själv, startar upp lite försiktigt med tre rundor à 30 minuter per vecka. Varken mer eller mindre. Framåt vårkanten har jag sedan för avsikt att förlänga rundorna något... Eller också inte. Det beror helt på hur frisk och skadefri jag känner mig när det nalkas.

Exakt varje gång jag är ute och springer tackar jag min lyckliga stjärna för att vi bor som vi gör, ett stenkast från hav och natur. Och exakt varje gång jag beklagar mig över våra höga villalån, påminner jag mig om vad vi faktiskt "får för pengarna"...

Jag kan ärligt säga att jag aldrig hade upptäckt tjusningen med löpning om vi bott kvar i innerstan. Det där med att harva runt i en park, varv på varv, och möta samma människor om och om igen (och inte veta om man ska hälsa) - det är inte min grej.


Finns det något vackrare än snötäckt natur? Skulle väl vara ett sovande barn i så fall...



Dottern var mycket fascinerad över att man kunde "gå på havet". I helgen tog hon även med sin en stor isklump hem för att visa pappa. Tack och lov lyckades jag övertala henne att klumpen skulle stanna ute i trädgården, "hos sina iskompisar" istället för att följa med in i soffan...



De där två svarta prickarna ni ser vid horisonten är ett par som är ute och promenerar, så där hundra meter ut på havet. Mannen är väldigt gammal och går väldigt illa. Jag saknar ju visserligen relevant bakgrundsinformation, men spontant undrar jag om det är särskilt smart att promenera så långt ut, på ett knakande istäcke...



Då är det ju mycket tryggare att åka skridskor på strandängarna. Här kan det knaka bäst det vill!

Okej, here goes...

Igår eftermiddag var det dags för ungarna att få andra sprutan med svininfluensavaccin. Den första gick ju fullkomligt lysande, sonen var i princip oberörd och dottern pep till och fokuserade sedan på sitt nyförvärvade klistermärke.

Igår hade vi inte riktigt samma flyt...

Först trodde jag att vi hade turen med oss eftersom det nästan var tomt på vårdcentralen. Hade förväntat mig köer i samma stil som vid första vaccinationstillfället - men icke.

Dock fick vi dela rum med en autistisk pojke och hans mamma. Mamman informerade högt och tydligt alla som ville höra (och alla som inte ville) om att hennes son hade "lite autism" och att han därför absolut inte fick titta när de tog sprutan eftersom han kunde "reagera lite starkt".

Därefter förklarade hon, om möljigt ännu högre och tydligare, att hon själv var så rädd för sprutor att hon höll på att "svimma vid blotta tanken", att hon hatade att "bli stucken av nålar" samt att hon haft så ont i armen efter vaccinet att hon "inte kunnat röra armen på en hel vecka".

Denna skräckinfo fick alltså hennes autistiske pojke (och mina barn!) lyssna på medan de klädde av sig sina tröjor i det kalla, lysrörsprydda vårdcentralsrummet.

Min dotter hann tack och lov få sin spruta innan det var den autistiske pojkens tur, på britsen bredvid. Min son väntade dock fortfarande på sin spruta när han fick bevittna något han troligtvis aldrig kommer att glömma - hur en "stor pojke" skrek med sina lungors fulla kraft, nej vrålade, som en gris på väg till slakt. Jag kan ärligt säga att jag aldrig hört ett barn skrika så högt, på det där desperata sättet.

Ingen särskilt bra uppladdning, om ni frågar mig.

Sonen tog (konstigt nog) sin spruta utan protester, men var djupt berörd av det hela och berättade i bilen att han nu hatar sprutor och "aldrig mer i livet" kommer att ta någon spruta.

Det finns TRE FETA FEL i händelsen ovan, om ni frågar mig.

1. VARFÖR ska den autistiske pojken vaccineras i samma rum som två andra barn. Mamman måste ju veta vad som kommer att hända. VARFÖR vill hon utsätta mina barn för detta?

2. VARFÖR vill sjuksköterskorna utsätta mina barn för detta? De måste ju i alla fall misstänka vad som kommer att hända. Det är helt tomt på vårdcentralen förutom dessa tre barn. VARFÖR måste de då vaccineras samtidigt i samma rum? (Vi var i rummet först och det var därför aningen svårt för mig att plötsligt klä på barnen och backa tillbaka ut i väntrummet...)

3. VARFÖR pratar mamman om sin egen enorma sprutskräck inför sin autistiske pojke? Obegripligt.

I vår familj har vi en gyllene regel (som tyvärr bara gäller barnen): Efter hårtvätt blir det glass.

Barnen badar ju flera gånger i veckan såklart, men tvättar bara håret på torsdagar. Och därefter blir det alltså glass.

Jag vill minnas att denna avancerade muta debuterade i familjen under en period då sonen var mycket liten och mycket negativt inställd till hårtvätt (för att uttrycka det milt, han skrek som en stucken gris bara han såg schampoflaskan).


Men den här glassen ser ju väldigt smarrig ut, jag tror nästan jag ska ta och...



... smaka lite på den.



Inte dumt, faktiskt!