Den som tror att det är en dans på rosor att ha hund har inte stått en skånsk novemberkväll med en isande vind i ansiktet och nollgradigt regn innanför kragen på en träningsplan för hundar.

Det var det sonen, jag och Totti gjorde igår kväll. Entusiasmen falnade något får varje droppe som föll och kölden kröp in, millimeter för millimeter, in på bara skelettet. Även sonen såg lite trumpen ut medan vi övade på lydnadsklass 0.

Totti, däremot, var glad som en spellevink. Men han vägrade lägga sig ned i vätan. Inte så bra men förlåtligt just en sådan här dag.

När jag kom hem tog jag av mig mina våta kläder och kröp ner  under dubbla lakan och tittade på TV:n. Ändå tog det en styv timme innan värmen hade återvänt till kroppen. Den timmen ägnade jag mig åt drömmar om värme och sol och lydiga hundar.

Om ett halvår kan drömmen förverkligas. Delvis, i alla falll...

När Totti var yngre hade han en mjuk och len päls som bara undantagsvis behövdes duttas med. Lite överseende hörde vi andra hundägare oja sig över tovor och smuts och allmänna bekymmer.

Men högre makter straffade vårt högmod.

Idag har vi en hund - samma hund, faktiskt - vars päls kan tova sig till oigenkännlighet bara efter en ellr att par dagars försummelse. Under magen hänger små stalaktiter av tovat ull, liksom på insidan av benen.

På grund av en överfull vardag (som för övrigt lämnat bloggen orörd under lång tid, ursäkta) har den dagliga genomgången av pälsen kommit på undantag. Och plötsligt fann vi striden om pälsen förlorad.

För att reda ut små stalaktiter under magen och på benen är en sak - att reda ut två "lovikavantar" på halsen en helt annan.

Så det var bara att erkänna sig besegrad, ta fram saxen och befria Totti från det mesta av pälsen. När jag var klar vägde jag resultatet på hushållsvägen. 170 gram pälsen gick ner i soporna.

Det låter inte mycket - men jag lovar: Det är ett berg!

Totti är på många sätt den perfekta hunden (skryter jag oblygt). Han är snäll, han älskar sin familj, han är rolig, det är fart i honom. Men han har börjat få lite later.

SOm den förtappade och slappa familj vi är låter vi honom ligga i soffan. Man skulle kunna tänka sig att en sådan omtanke skulle mötas med tacksamhet men icke så i Tottis fall. Tvärtom. Hans kravlista har utökats efterhand. Numer vill han ha lämplig kudde att vila sitt huvud på. Och, om hustrun och jag sitter bredvid varandra i soffan (som är en tremannasoffa) så ställer sig Totti och tittar på oss tills en av oss flyttar sig. Totti vill nämligen ligga MELLAN husse och matte för maximal uppmärksamhet.

Och då gör vi naturligtvis som han säger. Fattas bara annat.

Kort meddelande till seismografiska institutionen i Uppsala: Det jordskalv som registrerades vid 19-tiden idag har sin naturliga förklaring.

Vi hade nämligen speedövning under agilityträningen. Vi ska med maxfart ta hinder i en cirkelbana och lägga fokus på hastighet snarare än på att hindren tas korrekt.

Att säga att Totti är snabbare än jag är ett understatement. Jag springer innervarv och försöker a) hänga med i Tottis fart b) se till att Totti tar sina hinder korrekt  c) fixa så att det går i maxhastighet  samt, sist och viktigast, d) undvika hjärtinfarkt.

När jag sprungit ett och halvt varv och den metallska smaken av blod börjar spridas i munnnen tappar jag den sista rest av koncentration. När Totti elegant flyger över sitt bommen snubblar jag över hinderstödet och faller som en fura i gräsplanen.

Känner man sig dum? Känner man sig som en idiot? Känner man sig som ungefär det minst graciösa som evolutionen frambringat på jordens yta?

Svar: JA!

Den kroppsliga smärtan är inget mot den själsliga när man ser alla deltagande blickar. Totti tog det bra: Han ställde sg bara lugnt vid sidan och väntade medan jag, med en grace som en dräktig flodhäst, kravlade mig upp med spelad bekymmerslöshet.

Nåväl. Totti var duktig även om han och jag är överens om att en del av kursdeltagarna fuskar: Vi tror att de tränar själva i veckorna. Totti är nämligen ingen stjärna längre, snarare en i mängden.

Vi kanske får sätta fart...

I Hemmets Journal, där jag arbetar, skriver vi om människor som har något att berätta. Många har varit med om elände i livet men har ofta kommit ut ur besvärligheterna som klokare människor. Förvånansvärt sällan är det bitterhet som dominerar deras liv.

Om vi skulle skriva om en hund skulle vi kunna skriva om Giove. I sitt hemland Italien råkade han ut för misshandel och svält. Som så många andra hundar i vår värld levde han ett hårt och kärlekslöst liv som borde ha skapat en rädd eller aggressiv hund. Skygg och misstänksam.

Nu tillhörde Giove den spillra av hundproletariatet med en osannolik tur. På omvägar hamnade han på ett hundhem som drivs av en sådan där människa som vill gott. Och så småningom läste Erika, min kollega, om honom.

Häromveckan åkte Erika ner till Italien och hämtade hem Giove. Erika har redan två hundar och hon vet hur hundar beter sig. Därför hade hon förberett sig på att få lägga timmar och dagar på att vinna Gioves förtroende, lika lång tid på att få Giove att fungera i sin nya flock.

Men Giove är en asfaltsblomma. Som  det mest självklara i världen tog han sig an den nya situationen. Efter ett par dagar var han familjens kelgris, rumsren och väluppfostrad. Han fungerar väl med andra hundar. Och redan efter en vecka eller två i sitt nya hemland var han uppe på Hemmets Journals redaktion för en liten presentation.

Succé! Han lät sig klappas och duttas med av alla hågade kollegor och sedan låg han lugnt och stilla bredvid sin nya matte när hon jobbade.

Totti är också italienare (italiensk ras och, faktiskt, italiensk pappa). Och är det något den killen inte lider brist på är det omgivningens kärlek sedan barnsben.

Men tusan vet om han hade varit lika cool om han följde med mig till jobbet...

Några av deltagarna på söndagspromenaden.

Det finns de som lägger pannan i djupa och bekymrade miljöveck när de ser sommarsolen ute (och det kanske med rätta) men jag väljer i stället att bara njuta. Men lite konstigt känns det att den 20 september kryssa mellan solbadande bikiniklädda och solbrända kroppar under lagottopromenaden på Limhamnsfältet.

Vädret gjorde at uppslutningen blev utöver det vanliga under dagens promenad. Hundarna stod inte stilla tillräckligt länge för att hinna räknas men det kryllade av dem.

Totti och Gibson hälsade på varandra direkt när de träffades och lite lek blev det. Men det är inte som förr. Tottis fysiska lekar faller inte Gibson på läppen medan Gibsons superenergiska springande går lite för fort för Totti. Men det blev i alla fall inge sura miner idag och det kan man ju vara tacksam för.

Hundbad vid kallbadhuset i Malmö.

Det här var den säsongens första söndagspromenad sedan hela det långa fältet öppnats upp för hundar den 15 september. Och visst är det skillnad. Den hörna som man har tillgång till under sommarhalvåret är ju åtskilliga hektar stort men ska man spendera en eller ett par timmar där blir det ganska stillastående. Nu kan alla vara i rörelse hela tiden och det är bra.

Just nu, när sommarvärmen ligger kvar över Skåne, kan det bli lite problem när hundar och allmänhet blandas under promenaden. Totti har en irriternade egenhet att högljutt kommentera allt som han tycker avviker från det normala. Då springer han fram, ställer sig ett par meter från och skäller. Pinsamt!!! Det gäller för oss att ha ögonen med oss och förutse sådana problem under promenaden. En liten köttbulle i handen kan fånga Tottis uppmärksamhet så att han inte ser allt det konstiga omkring sig.

'

Totti spanar efter konstigheter.

När vi började gå på söndagspromenaderna med Totti, då 12 veckor gammal, slogs vi av hur lite de vuxna hundarna lekte med varandra. Nu är Totti likadan - han örlar mest omkring med nosen fäst i landbacken för att inte missa några spännande dofter. Visst leker ha en hel del, men mest är det soloarbete som gäller.

Det finns dock en som han leker mycket med: Hans Best Friend Forever, lillmattes katt Alex.

Alex: BFF.

Det tog ett tag innan de lärde sig att förstå varandra men nu är de som ler- och långhalm när de träffas. Alex har naturligtvis ingen chans  i brottningarna men han klänger sig fast i Tottis ben när han hämnas. Roligt har de, i alla falll.

BEVISET!!!!

Nu är det klart!! Totti är godkänd!

Ja, nu menar jag inte som hund betraktat. Han är ju den bästa hunden i världen om ni frågar mig. Men den tuffa väntan på beskedet om Tottis höftledsstatus fick ett lyckligt slut: Totti är godkänd!

Vi hade förväntat oss att få ett kuvert under måndagen som vi med darrande fingrar skulle sprätta upp för att få vår dom. Men redan i söndags kom det ett mejl från Dinah, Tottis uppfödare med rubriken: Grattis till Tottis HD-status.

Dinah hade varit inne på kennelklubbens hemsida och tittat. Där stod resultatet redan innan brevet dimpt (dumpit?) ner på hallgolvet.

A och B kallas normala höftleder. C är lindrig dysplasi, D måttlig dysplasi och E höggradig dysplasi. Totti hade B-höfter. Först kom ett styng av besvikelse - varför hade han inte a-höfter som det "a-barn" han är. Men B är faktiskt också helt  OK och vad höfterna anbelangar är Totti nu godkänd för avel.

Något som Totti säkert registrerar med viss tillfredsställelse - hans huvud är fyllt av söta tikar som han vill ha barn med.

Nog skrutet och nu till något helt annat: Jag konstaterar att poeten, fotbollsfantasten och TV-personligheten Marcus Birro har en son som heter Totti.

Touché! utbrister jag och min hund. Och ser nu på denna svårmodige herre med helt nya ögon.

Ja, så var första agilitylektionen över. Tillsammans med ett antal andra förväntansfulla nybörjare samlades vi för att ta några stapplande steg på hinderbanan.

Det första vi fick höra var att vi inte skulle träna på något som vi inte gått igenom på lektionerna. Lärde vi in hindren fel blir det svårare att lära om. Alltså samma resonemang som körskolelärare har om sina elever: De svåraste eleverna är de som övningskört med sina föräldrar.

Jaha, det är dags att säga nu... Vi har ju gjort banan på Limhamnsfältet ett otal gånger och säkert gjort massor av fel...

Men hursomhelst gick det bra idag. Med hjälp av Tottis särskilda drivmedel (köttbullar) lyckades han klara alla uppgifter på de övningsstationer som ställdes upp. Hopp över väldigt låga hinderkombinationer, löpning genom tunnel och följsamhetsträning - allt gick som en dans. Han kanske inte var särskilt fokuserad mellan övningarna men han är ju bara en liten ettåring. Och med så många söta tikar som kurskamrater är det inte lätt att vara koncentrerad.

Det stora problemet jag ser framför mig ligger inte hos Totti utan hos mig själv: Min bristande kondis. Jag får nog börja träna för att hinna med i svängarna utan att få andnöd och tunnelseende.

Stjärna på kursen, än så länge, var en liten tollare-tik som visade imponerande speed och följsamher. Men Totti tillhörde väl den övre halvan. Det finns inget som Totti inte gör för en bit köttbulle.

När vi skulle gå därifrån fick vi en kommentar från en av lärarna som jag fortfarande funderar på om det ska tolkas som komplimang eller förolämpning:

- Jag har aldrig sett en så lydig lagotto.

Med tanke på att Totti som vanligt slet i kopplat och fjantade sig mellan övningarna så vet jag inte hur jag ställer mig: Var det beröm för Totti eller en förolämpning mot alla andra lagottor.

Jag funderar fortfarande...

PS Jag hade kameran med mig i en naiv tro att jag skulle kunna fotografera. Men det blev inte så...

Två småttingar, Carisma och Elvis, leker på valpars vis. Totti övervarvakar så att allt går rätt till.

Idag känns det som om sommaren lämnat oss definitivt för i år. När vi kom till lagottopromenaden i Malmö möttes vi av regn, rusk och en klassisk skånsk motvind. Men humöret var det inget fel på hos oss. Man känner sig alltid som en extra fin människa när man trotsar väder och vind för sin hund.

Med på promenaden var också två småttingar, Elvis fyra månader och Carisma, fem månader. Man upphör aldrig att förvånas hur mycket energi det ryms i små valpkroppar. Totti verkade slitas mellan ungdomlig leklusta och mogen nonchalans när han såg de två yrvädren. Det fick bli lite av varje.

Elvis - våt som en katt. Eller som en nybadad lagotto.

Efter en timme i regnfylld blåst var vi alla lika våta som våra hundar som i stort sett mangrant hoppat i plurret. Nu är det bara en dryg vecka kvar tills en av höstens få fördelar uppenbarar sig: Det blir fritt fram att promenera längs hela havslinjen. Visserligen är Limhamnsfältet även på sommaren helt okey, men det är på vintern den förvandlas till något nästan unikt: En centralt belägen rastplats med klometervis av mark för hundarna att rasa på.

Hector och Totti tränar simultangång...

Igår var det dagen H för Totti - H som i höftledsröntgen.

På fastande mage (hos Totti, alltså) anlände vi till Kajsa-Stinas djurklinik klockan kvart över åtta. Efter inskrivning och invägning (17,8 kilo, stora gossen) fick vi ta farväl. Vi kom överens om att hämta honom vid 14.30-tiden sedan han piggnat till efter den lätta sövningen som krävdes för röntgen.

Två timmar senare kom ett samtal från veterinären. Gissa om man blev orolig! Men det var inte så farligt, bara en vädjan. Kunde vi hämta Totti lite tidigare. Han låg nämligen bara och grät och längtade efter oss.

Så strax före 12 hämtades han hem. Redan när vi steg in i väntrummet hörde vi Tottis ynkliga gråt bakom dörren. Vi fick höra att han inte hade gillat 12-månadersvaccineringen som han fått men att han tappert hade stått ut. Men efter röntgen ville han bara hem - det visade han tydligt.

Han var helt slut när vi tog hem honom. Han ramlade nästan omkull i hissen av pur utmattning. Väl hemma fick han hjälpas upp i soffan där han slocknade helt och sov sedan som en stock utan att reagera på något som hände runt honom.

Ida och Sara var med och hämtade en mycket groggy Totty som längtade hem...'

...och sedan slockande han med huvudet hängande utanför soffan.

Senare på dagen vaknade han till och frampå kvällen var han V-Ä-L-D-I-G-T pigg. Det blir man om man har snarkat hela dagen.

Nu har röntgenplåtarna skickats till SKK för bedömning. Liksom många andra raser har är lagotton drabbad av höftledsdysplasi, en åkomma som är ärftlig. Därför är det viktigt att veta hur avkommorna blir från avelsdjuren så att man kan undvika kombinationer som inte fungerar.

Dessutom är det bra att veta om en hund är drabbad - särskilt vad gäller träning och annat. Så nu väntar vi lite nervöst på resultatet - och det kommer att ta några veckor.

Vill ni läsa mer om höftledsdysplasi följ länken:

http://www.aktivhund.se/portal/sjukdomhalsa/hd.asp?menuindex=3

Idag  började Adrians och Tottis ung-med-hundkurs.Första gången skulle Totti stanna hemma så jag passade

på att snagga Totti. Dels för att han behövde friseras, dels för att bekämpa begynnande tovor. På tisdag är det premiär för agilitykurs (håll tummarna) - så nu börjar terminen också för honom.

Apropå  absolut ingenting. Har ni sex minuter över så titta på denna filmen. Snacka om samarbete mellan hundägare och hund - och både verkar ha riktigt kul!!

Kompisar?

Ända sedan Totti vid 12 veckors ålder träffade den en månad äldre Gibson har de varit kompisar. Totti har lekt med många men aldrig så intensivt som med sin barndomskompis. Men av olika skäl - mest semesterresor - har det gått över tre månader sedan senast. Igår var det äntligen dags för det stora återseendet.

Totti rusade ur bilen och fram till Gibson för att ta vid där de slutade för några månader sedan. Men efter några sekunder visade det sig att något hade hänt sedan sist.

Det som hade hänt stavas P-u-b-e-r-t-e-t.

Så i stället för bus blev det ett kort utbrott med blottade tänder och lite lufthuggande. Själv gjorde jag nybörjarmisstaget att försöka lägga mig i och förhindra de två hetsporrararna men det enda resultatet blev ett blödande finger.

Under promenaden framkom att Gibson med ålders rätt lämnat brottningsåldern bakom sig medan vår glytt fortfarande tycker att det är jättekul att tumla runt. Kanske tycker inte Gibson det är så kul med tanke på att Totti vuxit förbi och är minst ett nummer större numer.

Hursomhelst var Gibson mycket tydlig med att markera att brottandet var ett passerat stadium i hans liv. Totti försökte gång efter annan att övertyga honom om motsatsen. Så länge de jagade varandra var allt OK. Blev det´fysisk kontakt surnade Gibson till.

Vi får hoppas att Totti lär sig att ta det lugnt. De vore tråkigt om de två barndomskompisarna inte fann tillbaka till varandra.

Två kompisar på god fot med varandra...

Två kompisar som är sura på varandra.

De små skärmytslingarna med Gibson var å andra sidan inget mot vad som skulle komma. För ett halvår sedan blev Totti uppläxad av en annan Lagotto som bevakade det hål som han grävt på stranden. Sedan dess har vår yngling visat vederbörlig respekt för den hunden. Men igår slappnade han av och gjorde om misstaget att åter titta på en nygrävd grop på stranden. Som ett jehu anfall den andra hunden och Totti gjorde det enda rätta: Lade sig platt och visade på alla sätt att han inte utgjorde någon fara för sin motståndare - eller hans fina hålighet på stranden.

Fånga mig! Fånga mig!

Efter det var Totti stukad och gick mest bredvid oss och hängde med huvudet, stackarn. Men till slut hittade han en kompis - en springer spaniel med lika mycket spring i benen som Totti.

Men vi får hoppas att Totti och Gibson finner varandra igen. Kanske blir det lättare när puberteten är överstökad....

Knappt hade Totti hunnit fylla ett år innan vi drog iväg honom till skolan. Eller brukshundsklubben, rättare sagt.

Igår var det nämligen upprop på agilitykursen. Och i hundarnas värld är det tuffa tag. Knappt hade våra namn bockats av förrän det blev dags för nivågruppering. Vi skulle alla genomgå ett test för att säkerställa att vi (och framför allt hundarna) var riktigt skolmogna. Detta eftersom några kurser tidigare tydligen hade flippat ut med hundar som okontrollerat jagat omkring och lekt med/ attackerat andra deltagare.

Först skulle vi binda hundarna med ett par meters lucka och sedan lämna dem där. Vi samlades utom synhöll för en genomgång av testerna men ett par instruktörer stannade kvar för att observera hur hundarna betedde sig. Jag vet inte hur det såg ut - eftersom jag var utom synhåll - men det hördes i alla fall. Flerstämmigt körstycke för 14 hundar....

Sedan var det dags för "hundmöte". Instruktören skulle komma med sin hund och möta oss med våra hundar för att vi skulle se hur de beter sig.

I 99 fall av hundra går ett hundmöte med Totti till såhär: Totti får syn på hund. Totti fryser till is. Totti närmar sig hund. Totti lägger sig ner och stannar i denna position tills det andra hunden är ett par meter ifrån då han ställer sig upp och hälsar överentusiastiskt på sin nya bekantskap med svansen som en propeller längst bak.

Så jag bävade för detta prov.

Men Totti gick förbi, accepterade att han inte fick hälsa och svassade glatt vidare vid min sida. Jag fick släpa min tappada haka efter mig.

Prov tre var slalom med slakt koppel mellan figuranter. Det var jag inte så nervös för. En godisbit i handen och jag har Tottis fulla uppmärksamhet.

Sist skulle vi släppa hunden, beordra "sitt kvar" och sedan kalla in honom. Jag gav oss fifty-fifty men Totti klarade det galant!

Sedan var det tio minuters paus för jurysammanträde innan domen kom: Nio av fjorton klarade intagningen - och VI VAR EN AV DEM!!!!!!

På något sätt kände Totti på sig att det var allvar, tid för skärpning. Och nu har jag ågren för att han ska återgå till sitt vanliga tramisga jag när terminen börjar om några veckor.

Håll tummarna!!!

Tårta à la Totti - 100 procent leverpastej!

I dag fyller Totti ett år - stora pojken!Det firade med att gå på Lagottopromenad på Limhamnsfältet där det var en riktigt stor uppslutning nu när semestrarna lider mot sitt slut. Med på promenaden var bland annat två små valpar som fick mig att försjunka i nostalgiska funderingar. Så fort det går...

På kvällen blev det ytterligare firande. Presenter strömmade in från familjen och kvällens höjdpunkt blev en specialgjord tårta: En hel leverpastej med ett tårtljus i.

Totti och tårtan - snart blev de tu ett...

...men först måste familjen hjälpa till att blåsa ljusen.

I det läget kan det vara på sin plats för lite återblickande;

Så här såg mamma Birka ut för lite drygt ett år sedan.

Och så här såg det ut några veckor senare. Totti längst fram till vänster. Ytterligare några veckor senare blev det färd söderut - till Lund.

Atos, Portos och Totti - tre tillfälliga musketörer.

Nu har sensommaren kommit och dagarna pendlar mellan solgenerösa högtrycksdagar och andra som minner om de bistrare tider som ligger framför oss.

I motsats till vad man skulle kunna tro så har sommaren inneburit mindre motion för Totti. Inte så att vi varit ute med honom kortare tid, men sommartid är som bekant koppeltid. Åtminstone i Lund där man är hänvisad till små inhägnader om man vill ge Totti möjlighet att springa lös.

Så efter nästan åtta veckors frånvaro åkte vi in till Malmö med honom så att han skulle få sträcka ut ordentligt på Limhamnsfältet. På väg in spekulerade vi om hur han skulle reagera när han återsåg sin favoritplats på jorden. SKulle han känna igen sig?

Jodå - det var inga problem. Redan när vi svängde in på parkeringsplatsen började Totti steppa omkring i bagageutrymmet och när han inte tyckte att vi släppte ut honom tillräckligt fort ylade han otåligt. Här var det en kille med mycket att ta igen!

Totti kände att konvenansen krävde att han skulle hälsa på alla hundar på fältet. Och då menar jag verkligen ALLA! Som en skottspole for han fram och åter för att meddela att "Totti´s back in town". Vissa svarade avmätt och ointresserat, andra inbjöd genast till lek.

Just den här gången var det en Groenendael och en Engelsk bulldog som hade lite teambuilding. Som tre musketörer som känt varandra sedan barnsben for de tre nybekanta omkring i en vild jakt på varandra.

Men först som sist handlade det mycket om bad. Om Totti själv fick välja skulle han spendera sitt liv nedsänkt i vätska.

Audi och Adrian fick omedelbar kontakt.

På tillbakavägen stötte vi ihop med en liten Bullmastiff-tik som hette Audi - en otroligt charmig och kavat elvaveckorsvalp. Adrian föll liksom vi andra pladask för henne. Och vi tänkte samma sak när vi tittade på vår pubertala och (för) stora Lagotto: Det är bara tio månader sedan Totti var lika liten.

Vad hände??

Totti visar intresse för några får under  preomenaden.

Idag var det min sista semesterdag. Den utnyttjade vi genom att gå en rejäl promenad - en nästan två mil lång slinga på SKåneleden. En riktig heldagare som blev ett kraftprov för alla. STigen gick upp och ner genom det fantastiska skånska landskapet (den som säger att Skåne är platt som en pannkaka är välkommen hit för att upptäcka motsatsen). Värmen gjorde att Totti blev lite slö efter halva rundan, men...

Totti - en badgosse!

...ett bad i Dalby stenbrott fick hans livsandar att återvända. Och resten av vägen gick hur bra som helst - särskilt efter att ha höjt blodsockret med Husses skinksmörgås.

Slingan gick genom olika naturreservat och tangerade den fina  byn  Torna Hällestad där vi såg en skylt som inte kunde missförstås...

Vi förstår piken...

I helgen har vi varit vakter till Saras kattunge Alex. Han och Totti har blivit riktiga kompisar efter att de (läs: Totti) har ägnat lång tid och stor ansträngning för att överbrygga spräkförbistringen. Nu leker de fint. Totti är försiktig när de puttar på varandra, men jämfört med lille Alex är han en jätte.

Ett omaka par - men bästa vänner ändå...