Det är väl konstigt? Att det mest är pinsamt att klanta sig när man är vuxen och bara charmigt när man är barn. Som till exempel den gången jag jobbade på kontor. Chefen tyckte inte alls det var speciellt charmigt när ett viktigt papper hade försvunnit. Fastän jag förklarade hur det hade gått till. Att det helt plötsligt flugit in en mås genom fönstret, knaprat i sig pappret, rapat och flugit ut igen. Hade jag varit fem däremot hade han bara skrattat åt min livliga fantasi och låtit mig snurra i hans snurrfåtölj.

När man är liten är det mest synd om en. Som den gången jag fick min ”Black Beauty”. En leksakshäst i svart sammet som jag bara ääälskade. Jag gick och klappade den hela dagarna. Jag klappade den så mycket att pälsen lossnade. (Jag älskade den till döds kan man säga.) Eller som den gången jag klippte av håret på min Barbie. Vad jag grät när mamma berättade att håret inte skulle växa ut igen! Men så fick jag en glasspinne och blev glad igen.

Tröst är vad man behöver. När man gjort bort sig alltså. Tycker jag borde fått en glasspinne av chefen istället för en utskällning.

Helst Piggelin.

Tjingeling!

Farsan ringde förut. Han hade ågren. Han hade nämligen smockat i sig ett och ett halvt hekto oxtunga på en och samma gång. Han hade suttit framför teven och tänkt bara ta första lagret. Sen, när första lagret tagit slut, tänkte han bara ta en enda skiva till. Men då tyckte han att om han redan börjat på andra lagret kunde han lika gärna äta upp alltihop. Så det gjorde han. Jag frågade om han inte ångrade sig efteråt, då sa han:

”Tro fasen det! Men så tänkte jag att om jag nu dör imorron (farsan är 75) hade jag grämt mig nåt enormt om jag inte ätit upp all oxtunga innan!”

Och det kan man ju förstå.

För övrigt har jag lärt mig ett nytt ord idag. Piassavakvast. Det är en sån där kvast med röd borst ni vet. Warszawakvast har jag alltid sagt (och undrat varför det hetat så). Nåväl, man lär så länge man lever! Förhoppningsvis.

Tjingeling!

Såg Peter Harryson i affären igår! Herregud vad liten han är! Han såg ut som en liten tomte i sitt stora skägg (inte helt olik Pagrotsky faktiskt!).

”Hej, hej!” sa jag.

”Hej.” sa Harryson.

Jag är så himla barnslig men jag tycker det är så spännande med kändisar! Med sig hade Harryson en vän. Vännen var lik Anders Berglund fast yngre. De höll på att lassa in massa varor i Harrysons bil (den var inget vidare faktiskt) och jag tänkte att nu ska de nog till Åstol och ha fest! Och jag skulle bra gärna vilja vara med!

Läste om en annan kändis igår, Mikael Persbrandt. Han är ju farligt grann att se på men jag skulle inte vilja vara gift med honom! I tidningen poserade han i bar överkropp, och ve och fasa, vet ni vad jag såg?! Över bröstet, på vänster sida (där hjärtat sitter!) hade han tatuerat ”Maria”! Naturligtvis efter forna kärleken, Maria Bonnevie.

Men nu är ju han ihop med Sanna Lundell! Milda Mathilda! Hade jag varit gift med honom hade han fått två alternativ; antingen operera bort det eller gå med plåster över hela tiden. Absolut! Och tänk bara på de intima stunderna! Aldrig att jag hade accepterat att ”Maria” var delaktig! Nä, då hade jag hellre tryckt dit ett Bamseplåster!

Det enda som är bra med att sommaren är slut är att ”Sommar med Ernst” också är det. I det sista programmet avslutade han med att säga:

”Ni behöver ju inte göra precis som jag, jag vill bara var en inspirationskälla för er.”

Visst, Ernst. Vi behöver inte göra som du. Men helst. Om du får bestämma alltså.

I mitt hem måste däremot alla göra som jag. Typ ställa alla kopparna med öronen åt samma håll. Och alla kryddburkarna med etiketten utåt (gör inte alla det?). Det blir liksom bäst då. Om jag får bestämma alltså. Och det gör jag ju.

Tjingeling! 

Det sägs att en kvinna är som ett vin, blir bättre och bättre med åren. Hade ju varit roligt om det stämde. Så man har nåt att se framemot. Själv skulle jag nog vilja påstå att jag ÄR ett vin. Eller rättare sagt, vinet är jag. Det fick jag bekräftat när jag läste en recension om ett vin där det stod så här:

Mullig, mustig, maffig. Laddad med sol, (kak)fat och kaffekaraktär. Kraftfull med maskulin ton. Passar utmärkt till mörk choklad. 

Stämmer precis in på mig tycker jag. Speciellt det där sista.

För övrigt blev jag så begeistrad av senaste romanen jag läste att jag var tvungen att inhandla just det vinet som nämndes i boken. Amarone Classico (Bara för att komma in i stämningen riktigt!) “Italienschkt”. Hundraåttifem spänn. Rena rama mafiosopriset men görgôtt.

Boken var föresten ”Caipirinha med Döden” av Maria Ernestam.

Tjingeling!

Tänk att det bakom den strama uppsynen dolde sig en passionerad kvinna! Det hade jag aldrig kunnat tro! För mig var Harriet Skoglund en auktoritär kvarleva, något som någon gång blåst in genom dörren och sedan blivit kvar. Något som stannat kvar så länge att det blivit ett med inredningen. 

Harriet Skoglund var min chef på den hierarkiska arbetsplatsen. En respektingivande kvinna korrekt klädd i mörkblå plisserad kjol, välpressad vit blus och figursydd mörkblå väst. Hennes röst var dov, och de få ord hon yttrade var oftast av militärisk karaktär utslängda i stackato. Det fanns en kyla runt Harriet Skoglund, inte isande utan mer ruggig. Ungefär så som man känner sig efter en ofrivillig promenad i höstrusk. Ofta undrade jag om det brann någon låga djupt därinne eller om det var totalt flamsäkert.

Jag kunde sitta i timtal och fantisera om Harriet Skoglunds liv. Att hon var ungmö var jag tämligen övertygad om. Barnlös tog jag för givet. Jag funderade över vad hon tog sig för då arbetsdagen var till ända. Förmodligen satt hon i sin ärvda öronlappsfåtölj och lyssnade på klassisk musik medan händerna hölls sysselsatta av ett komplicerat broderi. Kanske satt hon i hörnet, i sitt avskalade vardagsrum med skum belysning. Kanske hade hon en blommig morgonrock i tjock frotté  på sig och håret i papiljotter. Hon var säkert noga med skönhetssömnen och gick nog och la sig vid niotiden efter en sedvanlig kopp kamomillte på sängkanten.

Nu var det på det viset att vi började jobba först vid lunchtid. Därför hade vi alltid förmiddagen ledig. En dag när vi precis hade öppnat biljettluckan kom det in en liten herre med ett stort leende på läpparna. Med bråda steg gick han mot Harriet Skoglunds lucka varpå hon sken upp som en sol. Hela hennes uppenbarelse liksom tinade upp och något som liknande ett leende spred sig ohämmat över ansiktet. Hon reste sig till och med och tog av sig glasögonen. När den lille mannen kommit fram fattade de ömt varandras händer genom luckan och tittade förälskat på varann genom glaset.

Den lille mannen visade sig vara hennes fästman, en sprudlande italienare som jobbade på samma arbetsplats. Han hälsade artig på mig och eftersom jag hade tappat ansiktet av förvåning var jag tvungen att böja mig ner och plocka upp det igen. När jag samlat mig något sa jag:

”Vad har ni gjort hela förmiddagen då? Innan jobbet.”

”Älskat! Vi har älskat hela förmiddagen!” sa den lille mannen och skrattade högt.

Harriet Skoglund skrattade hon också, om än något mindre, men dock. Små röda rosor spred sig över hennes kinder och just i detta ögonblick var Harriet Skoglund lika söt som en förälskad skolflicka.

Tjingeling!

Läste att män med markerade ansiktsdrag tycks vara opålitligare än andra. Hur det är med den saken vet jag inte men attraktivt är det i alla fall! Så till alla män (läses med mörk Dressman-röst):

Kvinnor gillar män med tydliga ”veck” i fejset. Gärna flera fåror som framträder då du pratar eller skrattar. Kallas karaktär (på en man alltså). (På en kvinna kallas det allmänt slitage.) Ärr på en man gör heller ingenting. Det får dig bara se maskulin ut. Frågar kvinnan varifrån du fått det säger du bara att du varit med i kriget (utan att gå närmare in på ämnet) alternativt att du ramlat ner från ett träd då du skulle rädda en kattunge. Pluspoäng direkt vet du.

Däremot finns det vissa attribut vilka du som man absolut bör avstå ifrån (förutom tubsockar då). Dessa är exempel på avtändande sådana:

Paraply (vem har dött av lite vatten?)

Diskhandskar (se ovanstående)

Ryggsäck (Var ska du hän med den? På utflykt till Trollskogen? Och vad har du i den då? Varm choklad? Termobyxor?)

Nä tack, en man ska vara en man och inte en pojkvasker! Men du får gärna ha barnasinnet kvar! Och bejaka din mjuka sida emellanåt förstås. Verkar det krångligt tycker du? Var då glad över att du inte är kvinna.

Vi ska helst vara nåt jädra ”Kinder Egg”. Tre överraskningar i ett. (Något gott, något spännande, något du kan leka med.) Det är krångligt kan jag säga! Och hur charmigt är det egentligen med en djup ”bekymmersrynka” på en kvinna?! Eller rynka och rynka, mer dike skulle jag vilja påstå. Ja, min är faktiskt så djup att jag inte skulle bli förvånad om jag hittade en död grävling där i nån dag. Minuspoäng direkt vet du.

Tjingeling!

Jag borde nog tagit det lite piano. Det var ju inte meningen att skrämma livet ur mänskan. Vi ville ju bara ge Fru Söderbäck en… ja, överraskning kan man säga. Men man får väl hoppas att det är preskriberat vid det här laget. Jag var ju trotsallt bara elva och ett halvt.

Fru Söderbäck var min pianolärarinna, en äldre konservativ dam med seniga händer som gav privatlektioner hos oss varje vecka. Hon skulle prompt lära mig ”Für Elise” vilket hon tyvärr inte hade mycket för. Min förmåga var starkt begränsad och mitt intresse likaså. Men Fru Söderbäck kämpade tappert med fingersättning och oroliga ben.

En gång tänkte jag och min kompis Anna skoja lite med henne. På väg in till mitt rum stod en stor tom kartong som vi hade haft grejer i. Strax innan Fru Söderbäck gjorde entré hoppade Anna ner i kartongen. I exakt rätt ögonblick flög sen Anna upp med ett illtjut! Fru Söderbäck höll på att få slaget och välte rakt in i bokhyllan medan notbladen flög åt alla håll och kanter.

Det hela såg vansinnigt roligt ut och mynnade ut i ett skrattanfall vilket dock inte delades av Fru Söderbäck. Istället reste hon sig, rättade till kläderna och strök en klibbig hårslinga ur ansiktet. (Ansiktet som för övrigt hade skiftat färg från spökvitt till blodrött på bara några få sekunder.) På något vingliga ben tog hon sen sikte mot pianorummet med målinriktad blick och allvarsam min. Dock utan någon som helst kommentar till denna bisarra händelse.

Nästa lektionstillfälle sjukskrev sig Fru Söderbäck. Och nästa gång igen. Därefter tog hon ledigt (rekreationsresa?) för att sedan aldrig mer återkomma. Det blev inga mer pianolektioner för min del (till min stora lättnad.) Så man kan ju konstatera att det var en mycket effektiv metod i alla fall. Undra just om man kan använda sig av samma teknik vid andra tillfällen tro? Typ om man vill bli av med nån jobbig svärmor eller så? Kanske lite konstigt när man är fyrtiotvå och ett halvt. Eller?

Och förlåt mig, Fru Söderbäck i himlen. Låt mig bjuda på ett glas sherry när vi ses på andra sidan.

Tjingeling!

Det jobbar en ny stjärna i charken i affären där jag handlar. Hon har ett starkt begränsat ordförråd vilket medför viss komik. Men hon är väldigt trevlig! Så här lät det förra gången jag var där:

”Hej, jag skulle vilja ha lite skinka” sa jag.

”Jajamän!” sa hon.

”Rökt. Ett hekto ungefär.”

”Jajamän!”

”Du kan väl göra dem lite tjockare så de inte går i sönder är du snäll?”

”Jajamän!”

”Tack, det är bra så.”

”Jajamän!”

För övrigt kan jag berätta att det finns finkänsliga män (tack och lov). En gång för ungefär tio år sen åkte Sambon och hans jobbarkompis till Trelleborg på ett jobb. Då hade jag gjort resmackor och i en av mackorna (som var tänkt till Sambon) låg en lapp där jag skrivit:

”Du är knäpp men jag älskar dig ändå”

Nu var det så att just den mackan råkade jobbarkompisen få. Så han blev lite konfys innan förklaringen kom. Denna lilla anekdot kom jobbarkompisen tydligen ihåg för han berättade den igår i fikarummet på Sambons jobb. Väldigt pinsamt tyckte nog Sambon. Men jag står för varenda ord! Läget är precis likadant nu som för tio år sen. Varken mer eller mindre. Åt båda håll.

Tjingeling!

Numer går söndagarna åt till matlagning och långpromenad istället för vård av bakrus. Sömniga söndagar med pizza och hyrfilm dagen efter tycks i det närmaste vara förbi. De lämnar dock ingen saknad efter sig. Men ibland kan det hända att jag och Väninnan får oss ett ”gammelryck” som (i värsta fall) kan resultera i ett sällsynt krogbesök.

Skillnaden på män och kvinnors beteende på krogen är egentligen inte särskilt stor. Grejen är bara att vi kvinnor kör den ”diskreta stilen”. När vi agerar gör vi det under kamouflage (det är därför männen blir så förvirrade). När en man bjuder en kvinna på en drink är det helt enkelt för att han är intresserad av henne. När en kvinna tackar ja till drinken kan det bero på flera orsaker. Hon kan vara törstig, i behov av nåt stärkande, pank eller allmänt uttråkad. Hon BEHÖVER alltså inte vara intresserad av mannen. Är hon dock intresserad, visar hon det genom att (nu kommer det mest förvirrande) låtsas som om hon INTE vore det.

Nu var ju inte mitt och Väninnans syfte att spana in motsatta könet direkt. Men eftersom de ingår i krogpaketet kunde vi inte undgå tillfället. Män är i stort sett som vilken vara som helst. Men nu för tiden är det innehållet som avgör kvaliteten medan förpackningen betyder föga. Så hys hopp alla tunnhåriga män med kärlekshandtag, till oss är ni välkomna!

Fetbort går däremot alla män som är för fulla och beter sig därefter. Annars har vi inte särskilt höga krav. Det räcker med att mannen ser lite lagom vilsen ut när han kommer in genom krogdörren (typ längesen sist?) Men han får inte heller se helt bortkommen ut (typ var ligger baren?) Inte heller får det verka som om han hängde där jämt (typ tjenis med personalen = alkoholproblem/desperat?) Han ska vara fräscht klädd, inte omodernt men heller inte supertrendigt. Han ska lukta gott också. Inte för mycket och inte för starkt, utan mest bara rent. Han ska vara trevlig mot servitrisen men inte för trevlig (typ när slutar du?) Så ska han var intressant, rolig och en god lyssnare. Och mogen (med lite lagom skit i bagaget.) Annars har vi väl inga fler önskemål direkt.

Men nu var det ju så att det kom inga mysiga män till mitt och Väninnans bord. Det kom inga män överhuvudtaget. Det som kom var en överförfriskad idiot som spillde öl. Vi kom nog lite fel också. Typ en halvmeter från värsta högtalaren. Sen kom nån fjantig trubadur i tjugoårsåldern med cowboyhatt och spelade ”Knockin´on heavens door”. Då var det definitivt dags. Att ringa färdtjänst, jag menar taxi, och dra sig hemåt. (Bridge hemma hos mig nästa gång kanske? Någon?)

Tjingeling!

Det har faktiskt hänt att jag tyckt synd om den mänskan jag har sett när jag gått förbi ett skyltfönster. Då har jag tänkt att det kan ju inte vara så roligt att se ut på det där viset. Sen tar det ungefär tre sekunder innan jag fattat att det var mig själv jag sett. Har det hänt fler än mig tro? Efter den makabra upptäckten stirrar jag numer rakt ner i marken när jag passerar skyltfönster. Man behöver ju inte bli påmind i onödan menar jag.

En gång var jag inne i en mobiltelefonaffär (heter det säkert inte men det var vad de sålde därinne i alla fall) och fick tag i en ung försäljarkille. Han hade säkert gått ”kursen” och var så där tröttsamt trevlig. Han förklarade allt övertydligt och tog alla tillfällen att ”skoja till det” lite. Och där stod jag, som ett fån, och flinade ansträngt. Ge mig en apparat som jag kan ringa på bara för jösse namn! Jag är nöjd så länge jag slipper gå upp på en kulle för att få signal. Men det sa jag ju förstås inte.

Men killen bara malde på och ju mer konstiga ord han sa desto äldre kände jag mig. Jag krympte ihop på nåt konstigt sätt och började lägga huvudet på sned när han pratade. Sen fick jag nån slags ryckning i ena ögonlocket och kom på mig själv stå och nicka åt allt han sa. Bara han inte börjar prata med mig i tredje person nu också, tänkte jag.

Vid ett tillfälle råkade han få in Elvis Presley på skärmen (eller vad det heter) och då sa han (på sitt käcka försäljningssätt):

”Ja det var väl härliga tider för dig kan jag tro!”

Men hallå eller?! Elvis dog faktiskt –77. När jag var 10 år du, tänkte jag. Men det sa jag ju förstås inte. Istället tackade jag för hjälpen, sa att jag skulle tänka på saken och återkomma vid ett senare tillfälle. Så himla mossigt.

Jag var alltså trettio år äldre när jag gick ut ur affären än jag var när jag kom in! Men det finns faktiskt fördelar med att bli äldre: man engagerar sig inte i precis allting. Det gjorde nämligen jag när jag var ung. Jag protesterade mest hela tiden. Mot allting. Jag protesterade till och med mot dem som inte protesterade (?). Jag var så engagerad att om det funnits en förening för typ ”Daggmaskarnas rättigheter” hade jag bergis varit ordförande i den. Nu räcker det med att vara suppleant i vägföreningen. Och ja, jag har kramat träd. På åttiotalet. Det enda jag kramar nu för tiden är musten ur Sambon.

Tjingeling!

Nämen vad håller han på med nu då?! Sambon sitter på taket och slänger ner mossa. Måste han det? Det blir ju så himla stökigt på gräsmattan. Och fult. Finns det inget annat han kan hitta på? Nåt bättre? Och vad högt det är sen då! Tänk om han ramlar ner?! Det är ju inte så bra. Han kan ju skada sig. Och värst av allt; bli sjukskriven! Och herregud, jag måste få ner mänskan!

För det vet man ju hur det blir! Gipsat ben, stukad arm och revbensbrott. Sängliggande tre veckor, därefter konvalescens ytterligare tre. I hemmet. Åh nej. Det kommer bli jättejobbigt. För mig. Jobbigare än vanligt alltså. Då kommer han bara ligga där i soffan och se ynklig ut hela dagarna. Ropa efter te och filt och tidningar och bara kolla på konstiga program som handlar om hur man typ tillverkar varmkorv och sånt. Och så kommer han bergis ligga och dåsa emellanåt, på grund av starka värktabletter, och inte kunna sova på natten sen. Och så kommer han hålla mig vaken bara för det så jag blir görtrött på morgonen. Inte bra detta.

Och så blir det ju sämre lön också! Mitt upp i renoveringen! Det var väl käckt då! Nä, detta går bara inte! Jag får nervsammanbrott alltså! Så blir jag sjukskriven med på kuppen! Hur ska det gå då?! Nä, jag måste göra nåt. Nu!

Så jag öppnar fönstret och ropar:

”Måste du vara där uppe?”

”Ja?”

”Men du kan väl göra nåt annat? Byta tändstift eller nåt?”

”Nä, jag måste göra detta.”

”Måste och måste. Kan inte nån annan göra det då?”

”Vem då?”

”Ja, inte vet jag. Nån bara.” (Nån som inte har en nervös sambo.)

Efter en kvart ropar jag igen:

”Du, ska du inte ta och komma ner nu då? Det blir nog regn snart!”

”Ingen fara på taket vet du!”

”Jo men det är ju just det det är! Kom så kan vi fika! Jag har bakat…eller nåt.”

Vad sa jag nu?! Bakat? Det har jag ju inte alls det. Vad fick jag det ifrån? Fort fram med nåt i frysen! (Han märker ändå ingen skillnad.)

Sambon kom ner och mitt blodtryck sjönk.

”Du, vi kan väl göra nåt annat istället? Nåt roligare”, sa jag. 

”Vaddå?” sa Sambon.

”Du får bestämma!”

”Plocka svamp?”

Men varför sa jag detta nu då?! Det var väl ovanligt korkat?! Plocka svamp är det absolut tråkigaste jag vet. Jag bara snubblar, halkar och river och sticker mig hela tiden. Och så är det så äckligt med alla kryp och insekter. Det är så svettigt i skogen och kliar överallt. Och så är jag skraj för att gå vilse eller möta en älg. Eller få diarré helt plötsligt. Jag hittar aldrig några svampar ändå. Och vad ska jag med dem till? Kan man ju köpa i affären. Men så tänkte jag över ”takalternativet” och svarade:

”Javisst, kan vi göra! Det blir nog roligt.”

Troligen inte men lugnare i alla fall. Och det kan det ju vara värt.

Tjingeling!

En kvinnlig bekant har problem (vem har inte det?). Med att förstå män (vem har inte det?). Hon frågade mig (den tio år äldre Tant Eva) varför inte mannen hon är intresserad av fattar vinken. Då sa jag att hon måste vara väldigt TYDLIG med budskapet. Och då menar jag VÄLDIGT TYDLIG. Typ gapa in budskapet med megafon. Man kan inte tro det räcker med att sända diffusa signaler via vibrationer och energier och sånt flum vi kvinnor håller på med, nä nä, här gäller raka rör. Fattar han ändå inte galoppen är det nåt som är fel (och då utgår jag från att han inte har hörselproblem). Endast 2 alternativ återstår:

1. Han är helt enkelt inte intresserad.
2. Han har trotsallt (bli inte förvånad) inte fattat.

Och då är det bara att lägga ner (gäller bägge alternativen). Att övertala män är ingen bra idé. Typ marknadsföra sig. Den biten kommer ändå. Lite senare bara. Och har han inte kopplat att du är intresserad lär han inte koppla mycket i framtiden heller. Men kanske har han nån trevlig kompis som är singel?

Problemet är inte att fånga en mans intresse, problemet är att hålla det vid liv. Tro mig. (Har liksom själv erfarenhet från det området, lite väl mycket erfarenhet.) Så jag kunde bara önska den kvinnliga bekanten lycka till och frågade om hon inte var intresserad av makramé istället. Det var hon inte. Och det var hon VÄLDIGT TYDLIG med.

Tjingeling!

Vad lättad jag blev när Väninnan inte frågade mig om jag ville vara tärna när hon skulle gifta sig! Det var ju faktiskt en vigselceremoni, inte ett avsnitt ur Jurassic Park. Jag fick stå i baren istället vilket passade mig utmärkt. Tur att man har en väninnan som vet var man känner sig bekväm. Det är sann vänskap tycker jag!

Under bröllopsmiddagen blev jag däremot placerad (på eget önskemål) bredvid Väninnans ursnygge kusin. Kusinen smet dock ut på balkongen efter intagen måltid så fort tillfälle gavs. Istället kom plötsligt Tant Berit och tog hans plats helt sonika. Tant Berit var en äldre parant dam i plommonfärgad dräkt och dinglande örhängen. På bröstet satt en brosch i form av en jätteskalbagge i guld som glimmade i takt med underkanten av ena framtanden. Hon var lite ”tittinitti” också, alltså skelögd, så jag visste inte riktigt om hon tittade på mig eller vinflaskan. Så jag gav henne påfyllning för säkerhetsskull.

Det visade sig att Tant Berit hade levt ett mycket spännande liv. Hon hade tydligen varit gift med en hjärnkirurg och periodvis bott i USA. Maken var tyvärr bortgången men de hade hunnit resa och uppleva fantastiska saker tillsammans. Tant Berit och jag satt och pratade hela kvällen och hade jättetrevligt. Därför blev jag lite besviken då Väninnan kom och avbröt samtalet.

”Nu är kalaset slut Tant Berit”, ropade Väninnan i Tant Berits öra. ”Taxin väntar, jag följer med Tant ut”. Tant Berit reste sig mödosamt med kurs mot balkongen för att sedan ändra rikting tack vare Väninnans något styrande underarm.

”Vilken intressant människa!” sa jag förtjust till Väninnan när hon kom tillbaka.

”Har inte ni träffats förut?” sa Väninnan och smålog.

”Nä men det var verkligen roligt att få träffa henne!”

Då började Väninnan gapskratta.

”Men hon har inte alla hästarna i stallet, Eva!”

”Åh herre jösses, det visste inte jag! Men det där om hennes man då? Hjärnkirurgen?”

”Nämen nej, drog hon den historien nu igen! Det har hon läst i nån gammal läkarroman eller nåt. Hon har aldrig varit gift. Hon har bott här i hela sitt liv.”

Och vad vi skrattade, Väninnan och jag! Men det var ett himla trevligt bröllop i alla fall, det var det!

Tjingeling!

Kvinnor är handlingskraftiga till sin natur. I mäns natur ligger det däremot inte att handla. I alla fall inte i mataffären. Men om de trots allt MÅSTE göra just detta sker det oftast på kvinnans direktiv. Han måste dock ha en lapp med sig (och en runt halsen utifall han råkar gå vilse). På lappen måste varorna stå i den ordning de ligger i affären (annars kan det bli problem bland hyllorna). Och han får ABSOLUT INTE gå dit med de där slitna jeansen med batterisyrehål.

Efter att ha utrustat mannen med den lååååånga lappen med typ: 3 bananer ej gröna eller bruna ekologiska, 5 röda svenska äpplen, 2 mellanmjölk grönt paket kolla datum, bröd med nyckelhål så kommer han hem med: ekologisk mjölk, gröna äpplen, 10 bananer samt 4 dagars gammalt skosulebröd. Denna verksamhet tar ungefär en och en halv timma eftersom han fick leta efter kylrummet en kvart. Sen glömde han bananerna också och fick gå tillbaka igenom hela affären igen. Väl framme i kassan kommer han på att plånboken ligger ju i de andra jeansen varpå han rotar fram några lösa sedlar han råkar hitta i fickorna.

När han sedermera kommer hem packar kvinnan upp och synar varenda vara. Till sin förvåning upptäcker hon 6 konservburkar med sardiner och frågar upprört:

”Men det här stod väl inte på lappen?!”

”Nä, jag vet. Men det var extrapris. Tänkte att katten kanske ville ha. Käckt va?”

Dessa förbannade extrapriser! Extrapriser som alltid bara hamnar längst in i skafferiet och aldrig kommer till användning! Och om man nu skulle råka behöva varan i fråga har datumet gått ut för typ tre år sen. Men män äääääälskar extrapriser! De är nödvändiga att utnyttja. Även om man inte behöver varan eller ens vet vad det är, ska den bestämt inhandlas.

Detta säregna beteende härstammar från ”den primitiva tiden”. Då mannen var tvungen att jaga föda åt sin familj. På den tiden var extrapris detsamma som en halvdöd gnu. Och visst såg det bra ut! När mannen kom hem i skymningen svettig och skiten med påken i näven och mötte den väntande familjen. Där de sedan dansade runt eldstaden och (extra)prisade honom. Hade mannen riktig tur kanske kvinnan skulle visa sin uppskattning på mer än ett sätt (helst på det sättet han föredrog). Och inte visste hon att gnun mer eller mindre lät sig dras över prärien. 

Dagens kvinnor uppskattar sällan extrapriser. De tar bara en massa plats. Men katten blir säkert glad och klappar med tassarna.

Tjingeling!

Läste att det fötts en ”zedonk”. Tydligen en korsning mellan en zebra och en åsna. Väldigt ovanligt. Ovanligt söt. Undra just vad det skulle bli om man korsade, låt oss säga, Charlotte Perrelli med… Thomas Di Leva? Hmmm. E.T?

Eller om man korsade en Fröken Sverige-kandidat med… Jungfru Maria? Vad blir resultatet av det? Carola? Själv påminner jag om en blandning mellan typ en kulstöterska från Ukraina och… en annan kulstöterska från Ukraina. Jo, men det ligger faktiskt något i det! Spännande tanke! Eller hemska tanke rättare sagt kanske…

Sambon däremot är en TYPISK korsning mellan Lasse Åberg och en newfoundlandshund! Ja, det är faktiskt säkert! Det är jättelikt! Han är hur söt som helst. Och väldigt hårig.

Tjingeling!