Dottern fick Rebecka att sluta dricka!

Åttahundratrettioen dagar nykter. Journalisten Rebecka Åhlund tar fram sin mobiltelefon och kollar appen som räknar nyktra dagar.

– Det känns väldigt, väldigt bra, säger hon sedan. Jag är tacksam. Det finns ingen längtan alls … jag är aldrig sugen på vin längre.

Efter en kort paus lägger Rebecka till:

– Men egentligen spelar det ingen roll om jag varit nykter i en vecka eller 24 år… så fort jag inte är på tårna riskerar jag att tro att jag är “frisk”. Men jag blir aldrig frisk.

Hon var rädd, desperat och uppgiven – som hon själv beskriver det – den där höstdagen 2016 då hon insåg att hon måste sluta dricka. Rebecka hade just fyllt 40 och bodde sedan några år tillbaka i London med man och två döttrar. Redan innan flytten till England hade hon varit gränslös i sitt drickande, men där eskalerade allt snabbt. Vinluncher blev vardag, en vinbar hennes andra vardagsrum. När Rebecka ringde den anonyma hjälplinjen var hon berusad.

– Jag visste inte vad jag skulle vänta mig alls… En dag senare kom en kvinna och hämtade mig i sin lilla bil. Hon tog mig till ett möte, en tolvstegsgemenskap.

Rebecka minns hur hon grät sig igenom mötet, men fick ändå fram orden “jag heter Rebecka, och jag är alkoholist”.

– Axlarna sjönk, jag kunde slappna av. Folk sa grejer som jag kände igen mig i och de var så snälla. Det var en enorm lättnad. Jag kände mig trygg.

I en hotellobby i Stockholm förklarar Rebecka att den utlösande faktorn som gjorde att hon vid tillfället faktiskt bad om hjälp var att ena dottern, inför pappas stundande jobbresa, sa “mamma, när pappa är borta, kan inte du inte dricka vin då?”. Av någon anledning fastnade de orden, den gången. Vid det laget öppnade Rebecka vanligtvis första vinflaskan så fort maken gått till jobbet och döttrarna till skolan. Hon gömde flaskor och köpte nytt vin i jourlivsbutiken – ibland flera gånger per dag.

– Barnen hade bett mig förut att sluta dricka vin. Jag lovade, men sedan kunde jag inte hålla mitt löfte. Men jag kände mig också så rädd, ensam och ledsen då.

Rebecka tystar, men fortsätter snart:

– Den grejen, att lova… så gjorde min pappa också många gånger. Det är väldigt svårt för ett barn att inse att det inte går att lita på ens förälder. När jag såg att jag gjorde samma sak som min pappa gjort… Det kändes fruktansvärt.

Rebecka växte upp i Borås och hennes pappa var även han alkoholist. Hon skakar lätt på huvudet när hon konstaterar:

– Jag hatade när pappa var full, och så blir jag alkoholist själv. Trots att jag sett den värsta sidan av det hamnade jag där själv. Att jag gjort barnen illa, att jag skadat och sårat dem…det var ingenting jag önskade men mitt beroende var så starkt. Jag hade ingen kontroll, jag var helt maktlös – och det skrämde mig.

Rebecka gör återigen en kort paus innan hon lägger till:

– Det enda jag kan göra för att gottgöra dem är att hålla mig nykter en dag i taget resten av mitt liv, ta ansvar för vad jag gjort, erkänna att det här var helt åt helvete – och inte sopa något under mattan. Hemma pratar vi om allt nu.

Rebecka, som tidigare i år släppte boken Jag som var så rolig att dricka vin med, förklarar att det som betytt mest för henne under åren som gått sedan hon slutade dricka är stödet från andra som också levt i missbruk.

– Människor som öppnat sig och delat med sig av sina lösningar kring den här sjukdomen.

Att släppa skammen har också varit viktigt. Boken är en del i det.

Hon funderar ett ögonblick och säger sedan:

– Det absolut skamligaste är ju att jag också är mamma. Skuld är en sak, det handlar om vad man gjort. Men skam… det är vad man är. Jag har skämts så mycket. Jag orkar inte skämmas mer. Jag har nog slutat skämmas. Men jag brottas fortfarande med skuld, så klart. Jag måste förlåta mig själv. Ingen tjänar på att jag går runt och har dåligt samvete.

Rebeckas förhoppning är att hon genom att öppna sig ska kunna hjälpa andra, göra det lättare att be om hjälp.

– Jag kände att om min historia och mina tankar kan hjälpa någon annan i samma sits… Jag hade själv en bild av att någon som jag inte kunde vara alkoholist. Jag tänkte att det var gubbarna på puben.
Hon ler lite snett när hon fortsätter:

– Inte jag, som drack vin och visste vad druvorna hette.

När hon började skriva boken, som har undertiteln Rapport från ett år som nykter alkoholist, bestämde sig Rebecka direkt för att inte censurera något.

– Jag har fått sinnesro, jag är inte rädd för saker längre. Och jag är så glad över att boken faktiskt redan hjälpt någon.

I nästa andetag berättar hon att hon får många mejl och meddelanden. Bland annat skrev en kvinna med barn “jag vet inte vad jag ska ta mig till…”.

– Nu har hon varit nykter i över två månader! Hon vågade formulera att hon hade ett problem, hon vågade prata om det och be om hjälp. Och jag hade min hemliga klubb att hänvisa henne till. På så sätt har boken redan fyllt sitt syfte.

För Rebecka är det viktigaste nu att hon tar hand om sin alkoholism, som hon själv uttrycker det.
– Det handlar om helt vanliga grejer som att sova, äta ordentligt, röra på mig, skriva varje dag. Må bra liksom. Jag mediterar och har kontakt med det som är gud för mig. Det är inte den bibliska guden, men en högre makt som jag känner mig buren av. Jag har också mitt tolvstegsprogram som jag lever efter – och jag har kontakt med min sponsor. Jag går på möten några gånger i veckan och pratar med andra som är som mig. Mycket handlar om att acceptera att det är som det är. Jag ber sinnesrobönen flera gånger varje dag.

När hon får frågan hur det känns att tänka tillbaka på tiden då det var värst, då alkoholen styrde hennes liv, säger Rebecka efter en stunds tystnad:

– Jag var en annan människa då. Det kan låta dramatiskt, men det är dramatiskt. Det är stressigt rent logistiskt att vara en högfungerande alkoholist, och på insidan fungerar du inte alls. Man känner sig jagad, på flykt, hela tiden rädd att bli påkommen. Det var mörkt.

Hon lutar sig tillbaka i soffan och konstaterar att hon egentligen hade det jättebra, men hon kunde inte ta in det.

– Inte när jag var nykter eller bakfull heller. Så mycket fokus låg på när jag skulle kunna dricka och hur jag skulle kunna dricka mer än alla andra. Man blir besatt. Jag är så glad över att jag nu får vara nykter. Jag känner mig tacksam. Jag har fått mitt liv tillbaka. Återigen, det låter dramatiskt, det är dramatiskt.
Det börjar närma sig incheckningstid och lobbyn fylls med människor och resväskor.

– Vad som än händer kommer ingenting att bli bättre för att jag dricker – jag är väldigt med på det, säger Rebecka. Jag har koll på mig själv och mitt huvud och jag hoppas att jag fortsätter att vara nykter även om något svårt skulle hända.