Jag är ganska nyss fyllda 70 år, nykter alkoholist sedan 21 år. Jag har varit sambo med en man åren 1977-84, särbo med honom 1984-2012, med en massa strul för oss båda.
Han köpte en kolonistuga för fem år sedan, den skrev han över som gåva till mig “på grund av barn på bådas håll”. Han har ingen kontakt med sin son.
Min sambo har fått prostatacancer, så anledningen från början var att jag, med en låg pension, inte skulle behöva köpa ut hans son. Nu har sambon ångrat sig, för hans cancer är långsamt växande. Det är mycket bråk om detta. Hans pension blev inte den han hade hoppats på, det är anledningen till att vi är sambor.
Men jag mår inte bra. Vi tjafsar varje dag. Han bryr sig inte om att han kanske måste ändra sitt beteende och inte kriga om allt. Så Benny, kan du se någon form av ändring? Kommer jag att klara mig själv?
Kära vän, först av allt vilja berömma dig för att du är nykter alkoholist. Vilket arbete du lagt ner för att nå dit! Det tror jag vi alla kan förstå. Det finns ett ordspråk som säger “det som inte dödar det härdar”. Det ligger mycket i det. Du har tagit dig ur ett missbruk och ditt beslut ledde till något bestående. Glöm inte bort att du är en stark människa.
Jag ser att ni tar beslutet att sälja kolonistugan och sedan lever upp pengarna! Dags att gräva ner stridsyxan alltså, när ni nu kan ha ett innehållsrikt liv. Terapi kan hjälpa er, att ni talar med varandra tillsammans med en terapeut eller psykolog. Det är av stort värde att få tala till punkt och även att få lyssna färdigt. Ert liv tillsammans har pendlat mellan himmel och helvete, men allt kan förändras. Ni älskar ju fortfarande varandra!
Kram Benny
