Kära Benny
När det ofattbara händer, katastrofen har hänt. Man är ensam kvar. När den som älskat oss fullt ut och varit motorn i familjen försvinner helt oväntat, mitt i livet. Hur hanterar man det?
Vi står ensamma med alla krossade framtidsdrömmar, planer och påbörjade projekt. För mig är livet i spillror, både privat och yrkesmässigt.
Men min stora oro är mina barn. Hur ska det gå för dem? Jag kan inte vara det stöd de behöver. Det tråkiga är att de har svårt att prata med varandra, det blir lätt missförstånd. Hittar de en väg till samförstånd? Kommer de att få bra liv?
Ibland vet vi människor inte varför saker sker. Vi ser ingen mening alls. Då en väldigt älskad människa försvinner börjar processer inom oss. Vi förändras. Vi vet inte hur vi reagerar förrän vi står mitt i det fruktansvärda. Dina barn är olika som personer, de hanterar det som hänt olika. Någon blir enormt ledsen, en annan lättretad, den tredje arg. Känslorna stormar, sen kan det vara lugnare ett tag. En del håller sorgen inom sig, stänger andra ute. Det finns alla varianter. De tar sig igenom krisen var och en på sitt sätt. Du känner det som om du står i spillror. Men glöm inte, din man är fortfarande hos er även om ni inte ser honom. Han tittar till er, vill att ni tar hand om varandra i det svåra. Han gläds åt att du är kvar, och att ni delade en kärlek som var stor, omfamnade och riktig. Kärleken finns ju kvar.
Jag får själv en kaotisk känsla, när jag håller i ditt brev, upplever din känsla av otillräcklighet. Men var lugn, du kommer att få harmoni i ditt liv. Mitt i det svartaste mörket ser du så småningom ljuset. Du kommer att få många barnbarn och till och med barnbarnsbarn. Livet kan gå vidare.
Kram Benny
