“Det går att ta sig ur hetsätningen”

Under skoltiden tröstade sig Anna Wahlström med kakor och godis. När hon flyttade hemifrån började hon hetsäta i ensamhet. Idag har hon ätstörningen under kontroll, mycket tack vare stödet från sambon Rashed. – Det betyder allt att ha honom vid min sida!

Lider du av ätstörningar?

På www.scfa.se finns ett självtest för ätstörning.

Annas blogg…

Rashed är ett stort stöd för Anna. – Han är som en klippa jag kan klamra mig fast vid!

 

Det var inte lätt för Anna att hitta rätt tillfälle. Vardagen gick ju i ett med krävande lärarjobb, hushållsbestyr, fritidsintressen och sambo. Men när hon väl kom till skott var det så skönt! Det kändes som ett rus, en befrielse.

– Jag planerade noga så att jag var ensam hemma och hade hunnit inhandla det nödvändiga. Sedan satte jag i gång. När det var som värst kunde jag trycka i mig en lång baguette med ost och skinka, en stor påse chips, ett paket glass, kakpaket, kex, godis, choklad… Sedan kom lugnet, men också skammen.

 

Anna Wahlström är 29 år och bor med sambon Rashed Aleem i en trivsam tvårummare högt över Mälaren i Alvik utanför Stockholm. Hon är gymnasielärare i svenska och engelska och han jobbar på ett betalkortsföretag. Han stöttar henne också i allt, som att hon vill tala öppet om sitt matmissbruk. Både hon och han vet ju att många kommer att känna igen sig.

– De som har det som jag hade det, säger Anna. Vi hetsätare, som inte kompenserar ätandet med träning eller med att spy upp allt efteråt. Alla överflödiga kalorier fastnar i stället på kroppen och man blir fet, vilket gör att man mår ännu sämre. Men en sak visste jag när jag var inne i missbruket. Skulle jag börja spy, då skulle ju min situation bli ännu värre än den redan var.

 

Annas väg till räddning var KBT-terapi och stödet från Rashed. Nu vill hon visa andra att det går att ta sig ur missbruket.

– Det är så lätt att leta syndabockar och det blir ofta föräldrarna. Men jag hade en fin och trygg uppväxt i Eksjö med tydliga gränser och rutiner. Visst gillade vi mat i vår familj, men maten var ingen källa till skuldkänslor. Då.

 

Godis som tröst

Redan i grundskolan hade Anna höga krav på sig själv. Ja, hennes mamma har berättat för henne att hon kunde bli hysterisk om hon inte hade alla rätt på proven.

– Det var jag själv som byggde upp kraven samtidigt som jag lätt utvecklade ångest. Då var det så skönt och det gjorde mig så lugn att äta något sött, som choklad eller kakor. Godiset blev min tröst och följeslagare under hela skoltiden men jag spelade handboll också och höll faktiskt vikten. Tills jag som 16-åring flyttade till Jönköping för att gå en International Baccalaureateutbildning på gymnasiet. All undervisning skedde på engelska och det var tufft!

 

Anna och en kompis hyrde var sitt rum i samma hus. Snart kom stressen, eftersom konkurrensen i skolan var betydligt värre än hemma i Eksjö. Här fanns heller ingen vuxen som höll koll, så Anna lade sig när hon ville, skolkade, åt snabbmat, sötsaker och fikabröd – och gick upp i vikt.

– Jag hade svårt att hitta min plats i tillvaron. När jag började gymnasiet vägde jag 80 kilo till mina 171 centimeters längd. Efter ett år vägde jag 110! Jag åt allt mindre vanlig mat men desto mer skräpmat. När jag haft en frossarstund skämdes jag och hatade mig själv. Jag kände mig också lat, som inte tränade något. Min dåvarande pojkvän kritiserade mig ofta, men då gömde jag bara godsakerna i garderoben.

 

Anna fick lärarjobb i Göteborg efter utbildningen, som hon klarat trots allt. Här kände hon ingen och blev ensam, isolerad och ledsen.

– Men på besök i Stockholm träffade jag Rashed genom en gemensam kompis. Det fungerade direkt! Vi har ju samma humor och intressen och gillar att gå på fotboll och göra utlandsresor. Så jag flyttade till Stockholm där jag fick nytt jobb och Rashed och jag flyttade ihop. Jag berättade för honom om min ätstörning och sa att jag var fri från den. Sedan kom han förstås på mig under en frossarstund. Men han blev inte arg och skuldbelade mig inte. I stället frågade han hur han kunde stötta mig. Vi provade då olika dieter men jag var snart tillbaka i det gamla och vikten fortsatte öka till som mest 130 kilo.

 

Anna erkände nu för sig själv att hon inte längre orkade leva som hon gjorde. Hon måste söka hjälp.

– Jag fick en remiss till Stockholms Centrum för Ätstörningar, där de konstaterade att jag hade en ospecifik ätstörning. Men det handlar om hetsätning som är vanligare än man tror. I december 2010 hade jag första mötet på centret och var så nervös.

 

Anna fick först göra ett test som visade att hon hade en dålig bild av sig själv – och katastrofala matvanor.

– Vi var flera i gruppen och berättade alla om oss själva. Sedan skrev vi matdagbok för att förstå hur många extrakalorier vi fick i oss. Vi måste lära oss äta regelbundet fem måltider om dagen: frukost, lunch, middag och två mellanmål. Lagom portioner med kyckling eller fisk, grönsaker och kolhydrater enligt tallriksmodellen. Samtidigt ålades jag att börja röra på mig. Rashed och jag tog långa promenader varje dag och jag började dansa zumba.

 

Aldrig hungrig

Det brukar finnas ångest eller depression i botten på en ätstörning. Med KBT-terapi lärde sig Anna motarbeta de elaka tankarna om sig själv, tankar hon burit på genom hela livet. Hon lärde sig också parera ätsuget.

– Men när terapin var avslutad i oktober 2011 kändes det ändå läskigt. Hur skulle jag nu klara mig själv? Jag blev labil och lättirriterad och ibland mådde jag så dåligt att jag hyperventilerade. Det betydde allt att ha Rashed vid min sida. Han var som en klippa jag kunde klamra mig fast vid. Jag var ju så rädd för att “tippa över”. Ja, det är jag fortfarande. Därför är jag stenhård med mathållningen och tillåter aldrig mig själv att bli hungrig eller sugen.

 

När Anna tillfälligt bytte arbetsplats kom en sorts genombrott när hon insåg att hon kunde säga nej.

– Jag hade varit nära att gå in i väggen eftersom jag, överambitiös som jag lätt blir, gärna tar på mig för mycket jobb. Nu började jag säga ifrån. Dessutom startade jag en blogg där jag är helt öppen med mig själv. Den är en ventil för mig och jag hoppas den också kan hjälpa andra.

 

Anna har gått ned 20 kilo i vikt bara genom att börja äta vettigt och röra på sig. Hon har förstått vad som är normalt ätande och vad som inte är det. Hon vet också att det finns bättre sätt att uppnå den där lugn-och-ro-känslan än frosseri. Träning, till exempel.

– I den här världen blir man bedömd efter kroppen och många tycker att tjocka människor har dålig karaktär. Men det tar många år att bygga upp en kraftig övervikt och ingen utomstående kan veta vad som ligger bakom. Jag är inte helt framme än. Mina problem försvinner inte bara för att jag blir smalare, så ångesten jobbar jag fortfarande med.

 

Rashed nickar instämmande:

– Jag tror att kvinnor ofta ställer högre krav på sig själva än vad vi män gör. Men Anna och jag har mycket kul också. När vi är ute och reser, till exempel, släpper vi lite på matdisciplinen för att njuta av olika länders lokala specialiteter. Det har vi nu gjort i Polen, Italien, Ungern, Holland och Ukraina bland annat. Och det tänker vi fortsätta med!

 

Hetsätning blir allt vanligare

 

Anna-Maria Bengtsson af Sandeberg är överläkare och verksamhetschef på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Hit remitteras många både från Stockholm och från övriga landet för att få hjälp.

 

Vad är hetsätning?

– Det är en ätstörning som på senare år blivit allt vanligare. Andra ätstörningar är de mer kända anorexi (självsvält) och bulimi. Skillnaden mellan en hetsätare och en bulimiker är att hetsätaren inte kompenserar för sitt överdrivna ätande med kräkningar eller hårdträning för att få bort de överflödiga kalorierna. I stället lägger hon på sig övervikt och får ofta en viktfobi.

 

Vilka är symtomen?

– Man äter under kort tid onormalt mycket i ostörd ensamhet, mest snabba kolhydrater som sötsaker och skräpmat. Man äter tills maten är slut eller man får ont i magen. Ätandet skänker tillfälligt lugn och ångestlindring men med tiden får man en kraftig övervikt och det gör ätandet än mer ångestfyllt.

– Det förekommer inte så sällan att man vandrar mellan diagnoserna. Man drabbas kanske av anorexi i tonåren, som senare slår över i bulimi eller hetsätning. Men det pratas inte mycket om det senare eftersom det är så skambelagt.

 

Varför får man en ätstörning?

– Orsakerna varierar men den drabbade har ofta en negativ självbild. Man tycker inte om sig själv. En ätstörning i familjen kan också ligga bakom, liksom jojobantning. Det är vanligt med depression, ångest eller missbruk och somliga har varit utsatta för något trauma tidigare i livet, som mobbning eller sexuella övergrepp.

 

Hur vanlig är hetsätning?

– Det är svårt att säga exakt men kvinnorna dominerar. Bulimi och hetsätning är lätt att dölja och det är nog bara 10-15 procent som kommer under behandling. Bara i Stockholm finns ungefär 20 000 flickor och unga kvinnor som har en ätstörning. För männen handlar det oftast om bulimi eller hetsätning. 10 procent av de drabbade är män och deras mörkertal är ännu större eftersom de skäms över att ha en “kvinnosjukdom”.

 

Hur ser behandlingen ut?

– Vi kartlägger den enskilda patientens ätvanor och privata problematik. Sedan följer föreläsningar i grupp så man lär sig äta rätt och kan bryta dåliga mönster. Om man behöver mer hjälp får man en egen behandlare. KBT, kognitiv beteendeterap, har visat sig särskilt effektiv mot bulimi och hetsätning.

– Patientens aktuella problem analyseras. I vilka situationer uppstår matsug? Vad tänker hon på då? Hon får lära sig strategier för att möta tankarna. KBT sysslar inte så mycket med patientens bakgrund utan koncentrerar sig på nuet och risksituationerna. Det gäller att hitta ersättningar för drogen, i det här fallet alltså mat: Ta en promenad, ringa en vän, sätta sig och skriva ner sina tankar, träna…

 

Forskas det på området?

– Ja, men för lite. Just nu tittar vi på behandling genom internet och det ser lovande ut. Fördelen är att vi når fler, nackdelen är att det inte är fullt så effektivt. Somliga får hjälp medan andra söker sig vidare.

Scroll to Top