Sune bjuder hemlösa på fika: ”Det finns en omsorg om varandra här”

Välkommen till Sune Fahlgrens vardagsrum. Nja, egentligen är det väl inte Sunes vardagsrum. Det är de ­hemlösas. Men han och de andra volontärerna är välkomna när de kommer till Centralstationen i Stockholm och hälsar på. Målet: att ge drabbade en möjlighet in i samhällsgemenskapen igen.

Det började med att Sune Fahlgren och hans vänner i S:t Peters kyrka i centrala Stockholm märkte spår efter att någon övernattat på kyrktrappan och att någon sökt igenom sopsäckarna i området i jakt på något att äta. 

– Vi såg sprickorna i välfärden, säger Sune, teolog, präst, pensionär (när han hinner) och volontär.

Det var coronatider, så det gick inte att öppna kyrkans dörrar och bjuda in och säga ”kom till oss”. 

Alternativet var att ge sig ut och kolla läget. Så en kväll för drygt två år sedan tog Sune och några vänner med sig termos och smörgåspaket och gick ut i Stockholmsnatten. I en park nära kyrkan hittade de en gråtande man som tackade ja till kaffe. 

– Hans äktenskap hade kraschat, han hade blivit hemlös, börjat dricka, förlorat jobbet. På tre månader. Det hade kunnat vara jag‚ säger Sune. 

I dag har just den gråtande mannen i parken hittat vägen in i samhällsgemenskapen igen. Inte på grund av kaffet på parkbänken, men ändå. 

Sune Fahlgren

Ålder: 70 år.
Bor: Bromma, Stockholm.
Familj: Två vuxna döttrar och deras familjer. 
Gör: Teolog, präst, volontär.
Intressen: Vandra i fjällen, laga mat, vattengymnastik och hänga med barnbarnen.
Aktuell: Redaktör för en bok om en grönare kyrka i klimatnödläget.

Hjälper till med bidragsansökningar

– Andra som vi träffat har också förändrat sina liv, en del har slutat med sitt missbruk, andra har fått jobb eller börjat studera.

Och för Sune har det inneburit nya insikter och nya vänskaper. Numera när han går genom Stockholms Centralstation en vanlig vardag kan han höra: 

– Hej Sune, hur är läget? 

Då är det någon av lördagsfikagästerna som känt igen honom. 

Volontärer i gula västar med dramatenväskor står vid övergångsställe.
Varje lördagkväll ger sig volontärerna ut på stan. Foto: Theresia Köhlin

De är inte en ansiktslös grupp för Sune, de hemlösa. Där finns fattigpensionärerna som skäms för att erkänna att pengarna inte räcker till mat när hyran är betald och som haft svårt att söka hyresbidrag eftersom de inte har en dator. 

Så därför sitter Sune ibland på en bänk på Centralstationen med sin egen dator i knät och hjälper till med bidragsansökningar. För i dagens samhälle går det inte att göra ansökningar som dessa på vanlig pappersblankett, utan de måste lämnas in digitalt. 

Unga och gamla hemlösa

Där finns de väldigt unga, knappt mer än tonåringar. Och där finns de riktigt gamla, runt åttio år. De flesta är svenskar. Men under en lördagskväll kan Sune få användning för alla språk han kan – engelska, tyska, ryska och lite arabiska. 

Några är drogmissbrukare. Men det är en mindre grupp. 

En del har jobb, men inte bostad. Och problem med var i all sin dar de ska förvara sina ägodelar när de är på jobbet. 

Några har psykiska problem. Och det är svårt att veta vad man ska göra när någon säger: ”Hörru prästen, ser du elefanterna där borta, jag är rädd för dem…”

En del vill diskutera det politiska läget och följer noga med i det dagsaktuella läget. Då kanske Sune får slå sig ner och diskutera det här med Sverige och Natomedlemskap en stund. 

Volontärer brer smörgåsar.
I ”mackfabriken” tillverkas smörgåsarna. Foto: Theresia Köhlin

Det börjar alltid med mackor och kaffe eller te. Goda mackor bredda i ”mackfabriken” i S:t Peterskyrkan. Gjorda med omsorg på levainbröd som är gott och lätt att tugga om man nu inte har så bra tandstatus. Och aldrig skinka som pålägg – den som av religiösa skäl inte äter fläskkött ska inte behöva tacka nej.  

– Många ber om en extra macka för att ge till någon kompis. Det finns en omsorg om varandra här, säger Sune. 

Prästkragen skapar mest förtroende

Hans prästkrage är en signal som stöter bort några få, men skapar förtroende hos många fler. Det står tydligt på västarna som alla volontärerna bär att de kommer från S:t Peters kyrka. De är inte myndighetsfolk. 

– Och vi försöker inte missionera. Att ge den som är hungrig något att äta är gott i sig, och det räcker så. 

Ändå händer det ibland att någon säger: 

– Du prästen, nu har du gett mig mat, nu får du välsigna maten också… 

Eller att någon vill prata om livet, om sorger, om de existentiella frågorna och varför detta har hänt mig..? 

Men det tar tid att bygga ett sådant förtroende. Numera möts gruppen från S:t Peters kyrka av en grupp stammisar, det kan vara uppåt 70 personer som väntar när de kommer och bjuder på sin variant av lördagsmys. Goda mackor, kaffe, te, bananer, information – och så gemenskap i ögonhöjd. 

– Vi försöker medvetet se till att vi inte kommer ovanifrån och ger till ”de andra”, som om det vore välgörenhet. Vi gör detta tillsammans med andra, och tillsammans med varandra, säger Sune. 

”Får vi bjuda på en kopp kaffe och en macka?” Foto: Theresia Köhlin

Sune berättar om den där gången, vid eftersnacket i kyrkan som alla volontärer har efter sin lördagsrunda. En ung man med toppjobb och fin lägenhet och status var uppriktigt skakad och berättade ”Jag mötte en kille som hade precis samma bakgrund och uppväxt som jag, och nu var han hemlös. Det kunde lika gärna varit jag.” 

Precis samma tanke som den Sune fått när han träffade den gråtande mannen på parkbänken. 

Projektet ”Bostad först” för hemlösa

Gruppen från S:t Peters kyrka har upptäckt att välfärdens skyddsnät har stora revor på sina håll. 

– Dessa brister gör att vi också kommer med information, som kan vara svår att hitta när man lever utan bostad. Vi vet var hemlösa kan få en gratis lunch och kläder, vi vet vilka läkare och sjuksköterskor som kan behandla papperslösa utan att fråga om personnummer, vi vet vilka skyddade boenden som finns för unga hemlösa kvinnor, förklarar Sune. 

Han tycker att akuthjälp fungerar utmärkt i samhället. Men det är på längre sikt som det sällan fungerar. 

– Det är som att folk ska kvalificera sig, liksom kvala in och bevisa att de är duktiga, ha levt nyktert en längre tid innan de kan få en bostad. Vi engagerar oss därför i projektet ”Bostad först”. 

Viktig gemenskap

Sune återkommer gång på gång till att det inte handlar enbart om ekonomi och insatser. Det handlar framför allt om relationer, om gemenskap. Om att få en möjlighet att hitta en väg in i samhällsgemenskapen igen. Att bli sedd och respekterad som människa, bli bemött som ett kompetent subjekt som kan ta ansvar för sitt eget liv, även om det just nu har trasslat till sig av olika anledningar. Att få ett möte på ögonhöjd. 

Volontärer från St:t Peters kyrka delar ut fika till hemlösa på Stockholms central.
Redo med fikavagnarna på Centralstationen i Stockholm. Foto: Theresia Köhlin

– Och jag har fått nya vänner, och fått öva upp mitt tålamod med både mig själv och med andra, skrattar Sune. 

För mötet i ögonhöjd är ömse­sidigt. Och vänskap tar tid att bygga. 

Efter de här åren med hemlösa vänner ser han stora behov av insatser.

Sune Fahlgren har en dröm.

– Jag skulle vilja att S:t Peters kyrkas källare byggdes om till ett daghärbärge för hemlösa – men det måste i så fall göras i samarbete med kommunen. 

Tre stora behov för hemlösa

  • En plats där hemlösa kan vila. Liggande. Nu tvingas man sitta och sova (på parkbänkar som är indelade i sektioner, just för att man inte ska kunna ligga på dem) eller på bussar. Det gör att blodcirkulationen i benen hämmas och många drabbas av bensår. 
  • En plats där hemlösa tryggt kan lämna sina tillhörigheter för att sköta ett jobb, studera eller uträtta olika ärenden. 
  • En plats där hemlösa kan sköta sin hygien, även när det är vinter och kallt. I dagens storstäder finns inga avgiftsfria toaletter. 

”Vi behöver ett mänskligare samhälle”

Sune minns sin mamma Eva på gården hemma i ångermanländska Arnäs socken som alltid brydde sig om grannar och bekanta. 

– Jag tänker att nu är det min tur att tänka på människor runt omkring mig. Vi behöver ett mänskligare samhälle, och det får vi inte bara genom politiska beslut. 

Men kanske genom att hälsa på i de hemlösas pampiga vardagsrum, Centralstationen i Stockholm, som har 13 meter i takhöjd och fantastiska väggmålningar, och bjuda på kaffe, mackor och samtal i ögonhöjd.

Artikeln publicerades först hos Icakuriren

Scroll to Top