Lars Weiss: Saknaden efter Jonas är evig

Lars Weiss, 66, lever ett gott liv med sin nya familj – sambon Anna Lindmarker, 51, och sonen William, 6. Men saknaden efter sonen Jonas kommer alltid finnas kvar. Nu ger han ut en bok om sonen som bara blev 33 år.

Minnesfond

Till 10-årsminnet 2012 av den unge UD-diplomaten Jonas Weiss bortgång delades i november två stipendier ut till unga svenska diplomater som tjänstgör i farliga områden i världen: Hedvig Lohm i Kinshasa och Fredrick Lee-Ohlsson i Damaskus.

Minnesfondens årliga hedersutmärkelse tilldelades den sudanesiske ingenjören och förkämpen för mänskliga rättigheter, Mudawi Ibrahim – som flera gånger fängslats för sina insatser mot övergrepp, mord och fördrivningar av folk i Darfur och andra rättsövergrepp i Sudan. Priset delas ut på Jonas födelsedag den 10 november.

Lars Weiss: Saknaden efter Jonas är evig

Anna Lindmarker och Lars Weiss på promenad med sitt gemensamma barn William, i dag 6 år gammal.

 

Lätt snö faller över Lidingö centrum när Lars Weiss – 1,94 lång, och med en hatt som gör honom ännu något längre – kliver in på konditoriet Princess bland adventsljus och lussekransar. Han är solbränd, rakryggad och ser yngre ut än de 66 år han hunnit bli.

TV-profilen Lars Weiss driver i dag en kommunikationsbyrå och har startat ett nytt bolag för att utveckla filmmanus. Men mest av allt är han pappa åt William, 6 – sonen som han och sambon Anna Lindmarker fick när Anna var 45 och Lars 60.

– Jag hämtar ofta på “sexårs”, och när Anna jobbar kväll är det jag och den lille, berättar han.

– Annat var det när Jonas och Maria var små – då var jag sällan hemma. Jag reste mycket i jobbet och arbetade kvällar.

Lars Weiss är aktuell med sin bok I saknadens tid om varje förälders värsta mardröm – att förlora sitt barn.

Sonen Jonas Weiss blev 33 år. Han var diplomat, stationerad i Jordaniens huvudstad Amman. Men hans ansvarsområde var Irak. Han var gift med Masa, 27, från Bagdad – de hade inga barn men hade börjat tala om att bli föräldrar.

 

“Händelsen”

Den 22 maj 2002 avled Jonas i en singelolycka på ökenvägen från Bagdad till Amman. Jonas sov i baksätet – även chauffören omkom.

Det finns ännu ingen bok att hålla i när vi ses på konditoriet, men ett manus. Jag berättar att det tog mig en vecka att läsa de 50 första sidorna – så stark och skoningslös är skildringen av “Händelsen” som Lars kallar dödsfallet.

Texten är tät på knivskarpa bilder och ljud. Lars mobil som ringer mitt i ett möte – en kvinna från UD säger med osäker röst att hon står utanför hans bostad, hon behöver träffa honom, och Lars anar det värsta.

Resan till olycksplatsen – böneutroparen som väcker honom till en värld han inte vill vara i – en värld utan Jonas.

Hans stövelklackar som ekar i kyrkan när han går fram för att hålla sitt tal vid sonens kista.

Lars nickar. Jonas mamma Barbro och systern Maria och sambon Anna har läst – och de läste bitvis; det tog sin tid. Men de var enbart positiva, berättar han.

– Jag har hela tiden känt att jag måste skriva den här boken, det var oundvikligt. Men jag har inte varit redo förrän nu.

– För mig är boken mitt sätt att hedra Jonas som jag är så stolt över. Och – den är också ett sorts farväl, säger han och tystnar.

 

Vad hoppas du att boken ska ge andra?

– Om jag i någon mån på något sätt kan hjälpa någon som hamnat i den här situationen – ja, då har boken fyllt sitt syfte.

 

Lars Weiss: Saknaden efter Jonas är evigLars och Jonas stod varandra nära. Men Jonas hade en stark integritet, berättar Lars. Han var förtegen om sitt arbete. Boken är också en fars vandring i sonens fotspår. En resa för att förstå hans ambitioner och dela hans känslor. Den tar oss in i diplomatins vardag bakom de stora utrikespolitiska händelserna på Balkan medan Jonas verkade där.

– Det är naturligt att inte berätta allt för sina föräldrar. Men när jag förlorade Jonas kände jag ett behov av att försöka förstå så mycket jag bara kunde.

 

Stråk av hopp

Boken ger också stråk av hopp. Livet går vidare trots allt. Smärtan och sorgen förvandlas till saknad. En saknad som går att leva med.

Lars beskriver saknaden som “ett slukhål” mitt i bröstet.

– Varje gång jag känner äkta glädje suger hålet åt sig en bit av den glädjen. Varje gång jag känner mig stark och entusiastisk svider det också i bröstet – hålet ska ha sitt.

– Kanske begränsar det här min förmåga att känna lycka. Kanske gör det mig mer ödmjuk – och förmögen att njuta av den glädje jag kan.

Hur som helst; saknaden är en del av honom.

– Jag skulle inte vilja vara utan den. Det vore som att förneka Jonas.

 

När Jonas dog var Lars och Anna Lindmarker – nyhetsankare på TV4 – ett ganska nytt par. Lars hade lämnat sin sambo Barbro för Anna. En separation som Jonas tog hårt, berättar Lars. Men den ledde inte till någon brytning mellan far och son; de hade god kontakt.

Självklart kunde Anna inte riktigt dela hans sorg – det insåg de båda.

 

Hur klarade sig er kärlek genom den här svåra tiden?

– Vi flyttade ihop, vilket var väldigt bra. Det var rörelse i sig – jag fick lära känna Annas två söner som då var 11 och 9 år.

– Men det kan inte ha varit lätt för Anna. Hon har levt med min sorg utan att vara delaktig fullt ut. Jag kunde vara självupptagen, onåbar. Men Anna har visat ett fantastiskt tålamod vilket nog är det enda man kan göra. Visa att man finns.

– Och ibland tar hon tag i mig – när hon ser hur jag tyngs – och skakar om mig lite: “Du ska leva länge! säger hon. Du har en son som du ska se växa upp.” Det gör mig gott.

 

Och Jonas mamma?

– Jag och Barbro fick ganska snabbt en god kontakt igen efter separationen. Men – var och en måste hitta sitt sätt att sörja på.

Lars upplevde att han sörjde – och bemöttes – annorlunda än Jonas mamma och syster.

– Deras sorg var mer rak, öppen. Barbro bestämde sig: Jonas finns hos mig. Jag behövde saker att hänga upp sorgen på. Jag begravde mig i jobb, hjälpte Masa – Jonas fru – med allt praktiskt. Jag reste till USA där Jonas bott och hade en stor vänkrets.

– Jag var nog mer inåtvänd. Folk lämnade mig i fred – den smärta jag bar var svår att komma nära. För mig var det okej.

 

“Min fasta punkt”

Lars har alltid några ljus, en spade och en liten borste i bilen. Han sköter själv Jonas grav på Skogskyrkogården i södra Stockholm, nära Greta Garbos viloplats.

– Graven blev min fasta punkt – jag får vara i fred med Jonas där.

Fortfarande går han till graven minst en gång i månaden – alltid på födelsedagen, dödsdagen och vid större högtider. Han borstar och krattar – medan Barbro tar hand om dekorationerna och blommorna.

På julafton samlas Jonas familj runt hans viloplats. Lars, Barbro, systern Maria med familj. De lägger ner en krans, och brer granris över den svarta gravstenens axlar. Barbro nålar fast en tomte i riset.

 

Vad har då varit viktigast för att kunna leva ett gott liv trots sorgen?

– Människan är ett anpassningsbart djur – man travar på lik förbannat. Vi klarar nog mer än vad vi kan föreställa oss. Men ansvaret för dem som står mig nära – framför allt mina andra barn – har kanske varit den främsta drivkraften.

Det finns ingen tröst men det finns människor, konstaterar Lars.Lars Weiss: Saknaden efter Jonas är evig

– Här är jag lyckligt lottad. Jag är omgiven av personer som delar sorgen efter Jonas. Jag har min sambo Anna och vår son William. Min dotter Maria och hennes familj.

 

I dag kan Lars förundras över hur de klarade allt från den stora begravningen till att fatta beslut som att utse Jonas viloplats och gravstenen med fåglarna på.

– Det handlade ytterst om värdighet. Att uthärda – inte för vår skull utan för Jonas.

 

Samtal kan lindra

Lars ler lite när han berättar om alla välmenande människor som genom åren velat “fösa ihop” honom med andra som också förlorat ett barn.

– Så enkelt är det inte – att man automatiskt mår bättre av det.

Men ibland kan samtalen lindra. Han berättar om ett norskt par som förlorade sin dotter i en helikopterolycka.

– Jag tror att de funnit en sorts frid i våra samtal. Dottern som dog har en syster, och vi har diskuterat hur viktigt det är att sorgen inte får skymma omsorgen om de andra barnen.

 

Vid fyllda 60 blev Lars pappa. Hur var det då att få en son igen – mitt i sorgen efter Jonas?

– William är ingen ersättning för Jonas. Han är en ny individ som jag älskar lika mycket, men på ett annat sätt. Men visst har William hjälpt mig på tusen vis. Det blir fokus på ett litet barn som säkert har gjort mitt sorgearbete lättare. Han har en energi som håller mig ung.

William, 6, har alltid vetat om sin storebror Jonas – men det är först på senare tid som han börjat ställa frågor och vill se foton, berättar Lars.

Graviditeten var välkommen men inte planerad.

– Vi blev väldigt glada, men jag hade också mina dubier: När barnet är 10 är jag 70 – hur kul är det för ungen? Men de tankarna har jag släppt helt. Jag är betydligt mer närvarande än när Jonas och Maria var små.

 

1998 kom Lars Weiss bok Framgångsfällan där han berättar om hur han gick vilse mentalt och blev utbränd.

– Visst hade jag jobbat för hårt, som en besatt. Men går man in i den så kallade väggen är jobbet aldrig den enda orsaken. Jag tror inte att du blir av med dina problem om du reser bort eller sjukskriver dig. Du måste gräva där du står.

Lars träffade en läkare som hjälpte honom att på ett konkret sätt handskas bättre med nuet.

– Jag blev lugnare inför problem, och i min kontakt med människor.

 

Känner du skuld, för att du jobbade så mycket när Jonas och Maria var små?

– Egentligen inte. När jag mådde som sämst i början av 90-talet frågade jag Jonas: Hur var det – var det hemskt? Mådde du dåligt av att jag aldrig var hemma?

– Till slut tröttnade han och sa åt mig att sluta älta. Du fanns där när jag behövde dig, sa Jonas. Det var hans bild.

Jonas död har gett Lars en känsla av att vara osårbar – det värsta som kan hända har redan hänt.

– Men jag kan drömma mardrömmar där min dotter Maria och min son William försvinner. Så oron finns där.

Den egna döden är han inte rädd för.

– Jag är inte troende. Ändå tror jag på någon form av återförening.

Det första året efter dödsfallet jagade Lars spår efter Jonas, grep vid allt som länkade till honom.

– Behovet att röra vid minnena försvinner aldrig, men är starkast i början. Jag reste till Balkan och träffade hans vänner där. Förde långa samtal med honom vid graven.

 

Stipendium

Jonas mamma Barbro blev erbjuden att träffa ett medium – som sa sig kunna få kontakt med döda anhöriga – och sa ja efter viss tvekan. Hon spelade in vad personen sa, och Lars lyssnade på det. Det var gripande, men – nej. Varken Barbro eller Lars gick vidare på den vägen.

I dag har Lars några lådor med Jonas efterlämnade saker i källaren. Han har behållit sonens sista kontaktuppgifter i mobilen och datorn. Visitkorten vilar i översta skrivbordslådan: Jonas Weiss, counsellor.

– De här sakerna kommer jag nog aldrig att göra mig av med.

Jonas familj och utrikesdepartementet bildade en minnesfond efter Jonas Weiss. Och ännu efter tio år kommer Jonas vänner från Frankrike, USA och andra delar av världen för att vara med när ett stipendium och en hedersutmärkelse delas ut på Jonas födelsedag den 10 november.

Då står Jonas foto på flygeln i Blå salongen på UD i Stockholm, snittar och vin dukas fram. 

 

Lars Weiss:

– Kontakten med Jonas vänner runtom i världen är kanske det som främst har mildrat sorgen och förstärkt de ljusa minnena.

 

PersonligtLars Weiss: Saknaden efter Jonas är evig

Namn: Lars Weiss.

Ålder: 66.

Familj: Sambon Anna Lindmarker, 51, och sonen William, 6. Dottern Maria, 37, och sonen Jonas (1968-2002) med tidigare sambon Barbro. Barnbarnet Noa, 3. Annas två söner Axel, 21, och Patrik, 19.

Bor: Lidingö, Stockholm.

Bakgrund: Arbetade på Aftonbladet och Sveriges Radio på 1970- och 80-talet, bland annat som korrespondent i Frankrike och USA. Chef på Aktuellt på SVT och var med och startade TV4. Medieentreprenör. Har skrivit flera romaner.

Aktuell: Med boken I saknadens tid.

Marie, 24, har förlorat två barn och fått ett nytt hjärta
Jag fick inte träffa mina barnbarn på sju år
Jag är så glad att Karin hann ge vår dotter ett namn
Scroll to Top