I luften är jag inte rädd – men usch för höga stegar!

– Ja, det kan jag i allra högsta grad. Det är klart att det kan kännas onaturligt att stiga in i ett stor aluminiumrör på 275 ton och överlämna kontrollen till andra. Kunskapen att flyg är ett mycket, mycket säkert sätt att resa är en sak, rädsla är en annan.

Varför blev du pilot?
– Det berodde nog mycket på att jag hade kompisar vars föräldrar var piloter och tidigt fascinerades av yrket.
– Jag har alltid gillat att – ja, förflytta mig. Springa i skogen som orienterare, åka utför på skidor, rida, köra motorcykel och bil, men jag måste medge att första gången jag flög, då kände jag att just det här var något för mig. Mina föräldrar stöttade mig till hundra procent.

Har du stött på motstånd som kvinna i det här traditionellt manliga yrket?
– Jadå, fast aldrig så mycket som när jag för 40 år sedan i åttonde klass skulle prya, som det hette då och som första val satte pilot. Studierektorn hörde snabbt av sig och förklarade för mig att jag som flicka förstås inte kunde prya som pilot, det måste jag ju förstå. Det fick bli en pryotid som veterinär för mitt andrahandsval, sjöman, var ju inte heller något för flickor…

– Det kändes rätt bra när jag många år senare mötte min gamle studierektor som frågade vad jag sysslade med. Pilot på SAS, svarade jag och sedan fick jag nöjet att se honom tappa hakan.
– Sedan dess har jag väl ibland mött fördomar, förvånade kommentarer, men mindre och mindre – vi kvinnliga piloter blir ju fler och fler. Fast för mina äldre grannar ute på landet kommer jag nog alltid att förbli flygvär-dinnan…

Stämmer det att piloter är fysiska och psykiska praktexemplar?
– Nja, det är kanske att ta i, men visst var det många tester den gången jag sökte till SAS. Man måste naturligtvis ha en god hälsa och kondition. Synen måste inte, som många tror, vara perfekt. Däremot, som det heter, korrigerbar till normal syn. Och själv har jag ju glasögon.

Hur testas psyket?
– Ja, många av de frågor som ställdes och som skulle besvaras utan betänketid handlade förstås om att komma fram till om man var psykiskt lämpad, men hur man sedan gjorde bedömningen, det har jag ingen aning om.
– Jag minns till exempel att jag fick frågan om jag tycker om att köra bil fort och jag vet inte än idag vad som var “rätt” svar på den frågan.
– Vad jag svarade? Ja, jag sa nog som sanningen är att jag bli lite otålig när folk utan anledning kryper fram i trafiken.

Hur ofta kollas en pilot?
– Vi genomgår läkarundersökning en gång om året och en gång i halvåret testas vi i så kallad flygsimulator med genomgångar av olika scenarier. Säkerheten är allt i det här yrket och det innebär mycket som man som utomstående inte tänker på.– Man är till exempel noga med att man inte tjänstgör tillsammans med samma personer i cockpit. Det ligger nämligen en fara i att man tror att man känner varandra och inte behöver hela tiden checka av. “Jag vet vad hon menar när hon gör sådär”, kan vara ett farligt resonemang när det gäller två piloter.

– En annan sak som de flesta inte känner till är att det står i luftfartslagen att man som pilot måste avstå från en flygning om man känner att man inte fullt ut kan koncentrera sig på sin uppgift – oavsett anledning.

Men om man ligger i skilsmässa eller har bekymmer med ekonomin, då kan man väl inte bara ställa in?
– Jo, det är ens skyldighet om man känner att huvudet är fullt av de till exempel sådana tankar. Det handlar förstås om att ha god självkännedom när man själv ska fatta beslutet om man klarar av sin uppgift till hundra procent.

Stämmer det att personerna i cockpit aldrig serveras samma mat?
– Ja, det är en gammal bestämmelse, om det skulle vara något fel på maten så får det ju inte hända att alla blir sjuka. Vi serveras inte heller samma mat som passagerarna, vår mat tillreds för sig.

Hur fort och hur högt går ett flygplan?
– Man kan flyga upp till 14 000 meters höjd. Hur högt man flyger beror bland annat på hur tungt planet är – ett tungt plan flygs på lägre höjd – och hur mycket med- eller motvind man har på olika höjder. Helst vill man ju ha så mycket medvind som möjligt. Hastigheten ligger på omkring 800 kilometer i timmen – fast den anges i knop.

Vad det är det värsta som kan hända när man befinner sig ett framrusande plan en mil upp i luften? – Det finns faktiskt inte så väldigt mycket att vara rädd för – och vad som än händer så finns det en handlingsplan. – Man ska också komma ihåg att planen har flera motorer. Och om man skulle få motorstopp på en av dem så kan man ändå fortsätta flygningen väldigt länge – i många timmar.

På fel plats… Här i kabinen befinner jag mig nästan aldrig, säger Marie. Dörren in till hennes arbetsplats i cockpit är alltid låst. En förändring som trädde i kraft efter den 11 september 2001.

Vid säkerhetsdemonstrationen före start visar man hur man tar på sig flytvästen om man skulle behöva landa på vattnet. Vi är nog ganska många som tycker att det är en mycket obehaglig tanke…
– Det kan jag förstå, men faktum är att de här stora tunga planen, i motsats till vad man kan tro, flyter väldigt bra – om än inte hur länge som helst.

Hur har ditt arbete ändrats efter terrorattentaten den 11 september 2001?
– Det har ändrats väldigt mycket, säkerhetskontrollen är mer omfattande. Det märker förstås varje flygpassagerare. Vi som arbetar ombord på planen går igenom precis samma typ av säkerhetskontroller som alla andra. Och visst, man kan tappa tålamodet ibland, speciellt i USA där man har oerhört omfattande kontroller, även om vi alla har anledning att vara tacksamma över den saken.
– Det finns flera konkreta exempel på hur min vardag på arbetet har ändrats efter den 11 september. Bland annat att dörren in till cockpit numera alltid är låst.

Är du rädd för terrorattentat?
– Nej, jag är aldrig rädd. Jag är medveten om att man aldrig helt kan garantera att ingenting händer, men sannolikheten att någon får ett vapen med sig ombord är mycket, mycket liten.

Hur kändes det att flyga första gången efter terrorattentaten?
– Det var bara fyra-fem dagar senare och jag flög till New York. Jag kommer aldrig att glömma känslan när jag börjat inflygningen och med egna ögon såg att hela stadens skyline hade förändrats. Under så många år hade World Trade Centers två torn varit det första jag såg när jag flög in mot New York. Nu var de plötsligt utplånade. Det är svårt att förklara känslan, men tragedins omfattning stod ännu klarare.

Men varje år inträffar en flygolycka någonstans i världen. Hur känns det att köra till arbetet när man nyhetssändningen på bilradion berättar om en flygolycka?
– Jag tror att jag känner som alla andra. Sorg över en händelse där många människor – flygolyckor blir ju ofta dramatiska – mist livet och många anhöriga är förtvivlade, men att det handlar om just en flygolycka, det tänker jag inte så mycket på som man kan tro.
– Jag vet ju att allt kan hända oavsett vad man arbetar med, men att risken i mitt yrke är mycket liten.

Går det att kombinera pilotyrket med familjeliv?
– Ja, det finns åtminstone många småbarnsföräldrar inom SAS som är piloter, men jag kan föreställa mig att det inte är alldeles lätt.
– Själv har jag inga barn och min särbo arbetar skift precis som jag och då är det inga större problem, även om det kan hända att vi i perioder ses väldigt sällan.

Du som inte tvekar att sätta dig bakom spakarna på ett plan och bege dig en mil upp i luften – har du några rädslor?
– Jadå, det har vi väl alla! Något som jag tycker är väldigt obehagligt, det är att stiga upp på en stege om jag måste fixa något hemma. Jag gör det om det är nödvändigt men jag måste erkänna att jag tycker att det är väldigt skönt att komma ner igen!

– Flygrädd? Nej, självklart inte! Men jag har full förståelse för att människor kan känna sig rädda för att flyga, säger Marie Carlsson-White. Det är trots allt inte riktigt naturligt att stiga in i ett stort aluminumrör på 275 ton och överlämna kontrollen till andra.