Vorsteh

Mångsidig och med utpräglad jaktdrift

Vorsteh

Strävhårig vorsteh. En hund som är född med “allväderskläder”.

Det är en av de mest mångsidiga hundraserna vi har – åtminstone enligt mycket nöjda ägare. Den är en ypperlig jakthund/stående fågelhund. Men många har nått fina framgångar när det gäller lydnad och bruks. Dessutom är rasen mycket kompetent som draghund. Till detta ska läggas att vi har att göra med en bra familje- och sällskapshund.

Rasen, vars namn är vorsteh, finns i tre hårlag: korthårig, strävhårig och långhårig. De tre typerna har delvis olika ursprung. Vanligast förekommande är de två förstnämnda typerna.

Det som är mest utpräglat hos vorsteh är jaktdriften och det är fågel som främst intresserar. Intresse för annat vilt arbetas bort på unghunden bl a med hjälp av den lydnadsträning som ständigt hålls levande.

Redan hos mycket unga valpar, åtminstone bland de med bra härstamning, skiner driften att jaga och ställa vilt igenom. Det är inte alls ovanligt att valpar spontant “ställer” sina leksaker. De får då det karaktäristiska utseende en vuxen hund har i samma situation, alltså rak rygg, sträckt svans, ena benet lyft och ett stint pekande med nosen.

Detta beror naturligtvis på att just det anlaget tillvaratagits i medveten och långvarig avel. På samma sätt fungerar exempelvis en vallhund. Skillnaden är att där har andra anlag tillåtits dominera. Sålunda är det inte ovanligt att se en valp ur någon vallhundras försöka valla ihop familjen.

Vorsteh

Vorstehrasens hemland är Tyskland. Men det finns blod i rasen som härstammar från andra länder. Men låt oss ta de tre typerna i tur och ordning.

Den korthåriga vorstehns färger ska vara brun, brunskimmel eller vit med bruna tecken. Höjden ligger på 58 – 65 cm.

Det anses att den korthåriga varianten är en ganska tuff och snabb hund där en verklig passion för jakt finns. Men samtidigt sägs den vara en både lugn och klok hund. Konsten att apportera klarar den lika galant i vatten som på land.

Exteriören hos vortehvarianterna stämmer väl överens med varandra. De är medelstora, kraftiga och ädla med rektangulär kropp. Ögonen är pigga och till färgen mörkbruna. Hängande öron som sluter an väl mot huvudet.

Kraftigt benställ där frambenen är parallellställda och bakbenen väl vinklade. Halsen är medellång och muskulös, ryggen svagt sluttande och bröstkorgen djup och lång. Tidigare kuperades svansen till mellan en tredjedel och hälften. Gemensamt för de tre typerna är också att de kräver mycket motion, såväl fysisk som psykisk.

Hos den korthåriga vorsten är pälsen kort, tät, hård och grov, som ett medfött allvädersställ.

Den korthåriga vorstehn har ett brokigt förslutet sett i historiskt perspektiv. De första hundarna med ett snarlikt utseende kom fram i början av 1800-talet, då man till Tyskland tog in spanska fågelhundar vilka korsades med liknande hundar från Flandern. Vad man sedermera fick fram var de första tyska korthåren.

När man omkring 1880 korsade in också pointer i rasen blev resultatet de korhåriga vorstehundar man har idag.

Färgen hos den strävhåriga vorstehn ska vara brun, brunskimmel eller vit med bruna tecken. Höjden 58 – 65 cm.

Om den här varianten brukar man säga att den är robust, lugn och fast. Det finns viss skärpa hos dem. Den fungerar lika bra på jakt som i familjen. Apporteringskonsten utförs både i vatten och på land. Utöver dess självklara användningsområde som stående fågelhund används den också som spårhund med förnämliga resultat.

Dess historia skiljer en del från korthåret. Man tror att rasen skapats genom att korthåriga “hönshundar” korsats med de mycket gamla raserna får- och jaktpudlar. Man spekulerar också i att den franska fågelhunden griffon d’arret också fått ge blod till rasen.

Först i slutet av förra seklet påbörjades en medveten avel där griffonhundar från Frankrike och Holland korsades in. Men det dröjde länge innan man kunde enas om en gemensam standard, för en bit in på 1900-talet fanns fyra tyska strävhårsraser. Till slut kunde man dock enas om en standard och det är den vi ser idag.

Den långhåriga varianten är alltså den ovanligaste av de tre och betraktas numer närmast som en raritet. Den är mycket vacker och dess utseende för tankarna till både setter och flat coated retriever. Det är också den vorstehvariant som är högst, mankhöjden ligger på 63 – 70 cm.

Långhårig vorsteh har ett bra temperament och stor uthållighet. Också hos den här är jaktegenskaperna goda. Apporteringsförmågan sägs vara särkilt bra i vatten. Förr användes den ofta vid falkjakt.

Lite mer tid får ägnas vården av pälsen hos den långhåriga varianten än hos de två andra. Färgen ska vara brun, eller brun och vit.

Påståendet att det finns setterdrag hos den här hunden är inte gripet ur luften. Man har faktiskt använt holländska, franska och tyska spanielvarianter tillsammans med gordonsetter för att få fram den.

Liksom hos de andra två rasvarianterna har också den långhåriga rykte om sig att vara lättlärd och bra i lydnad. Det sistnämnda är f ö själva grunden för att det senare arbetet som stående fågelhund, apportör m m ska fungera bra.

Vorsteh