Rädslan för att bli sjuk höll på att knäcka mig

Redan i barndomen lärde sig Viktoria Svenberg, 40, att koppla oro och ångest till fysiska sjukdomar.

– Både min mamma och mormor hade reumatism och jag fick ofta höra att jag också skulle bli reumatiker. Jag brukade kolla mina händer för att se om det börjat växa knölar.

Hennes mamma var även allergiker och Viktoria utvecklade en skräck för allergier. Hon var övertygad om att hon var drabbad och tog allergitester flera gånger – som visade att hon var fullt frisk.

– Det var främst andningen jag hade problem med. Jag fick inte luft och trodde att jag skulle kvävas av en allergisk reaktion. Först i efterhand har jag förstått att det handlade om panikångestattacker.

Viktoria blev mobbad i skolan viket byggde på ångesten.

– Min självkänsla trycktes ner av både elever och lärare. Jag har dessutom dyslexi, men fick inte anpassad hjälp förrän i sjuan. Istället slöt jag mig inom mig själv och tystnade. Jag sa knappt någonting i klassrummet under många år.

I tonåren spelade Viktoria handboll på hög nivå. Det innebar många och långa bussresor med laget till olika tävlingar runtom i Sverige.

– Jag hade alltid koll på hur långt det var till närmsta sjukhus ifall jag skulle bli akut sjuk.

Hon berättade aldrig om sin rädsla för lagkamraterna utan höll den inom sig.

– Jag tackade aldrig nej till att följa med på någonting, men satt med gråten i halsen varje gång vi skulle iväg med bussen. Jag var som en mamma för de andra i laget och tog hand om dem, lyssnade och peppade. Jag kunde bemöta deras rädslor, men mina egna rädslor vågade jag inte konfrontera.

En gång gjorde hon en lista på alla sjukdomar som hon hade symtom för.

– Jag tog en läkarbok och checkade av. Jag hittade 40 sjukdomar!

 

Åkte till akuten

När Viktioria var 18 år avled en killkompis på ett dramatiskt sätt.

– Han for med huvudet före in i sargen under en hockeymatch. Vi fick veta att blodådror i hans hjärna spruckit.

Den traumatiska händelsen gjorde att Viktoria började oroa sig för att få hjärnblödning.

– Jag fick kraftig huvudvärk ner i axlarna, som migränanfall och det kändes nästan som förlamning i ansiktet. Jag tänkte att jag låg i riskzonen att drabbas då min farfar avlidit av en stroke.

Hon utvecklade även en “sjukhusfobi” och undvek allt som hade med vita rockar och vård att göra.

– Jag kunde absolut inte titta på tv-serier i sjukhusmiljö, som Cityakuten. Då trodde jag att jag skulle få alla sjukdomarna.

När folk runt omkring började prata krämpor, eldades ångesten på.

– Jag var som en svamp som bara sög upp all information och negativ energi från andra människor. Jag tyckte det var ganska skönt att vara ensam, då kände jag ett lugn.

När Viktoria var 21 fick hon diagnosen utbränd.

– Jag jobbade i en sportaffär och hade en och en halv tjänst. Samtidigt spelade jag handboll på hög nivå. Jag tränade sju dagar i veckan och stack direkt till träningen efter jobbet. Tillslut orkade jag inte.

Hon åkte till akuten och fick träffa en läkare som sjukskrev henne i ett halvår.

– Den här läkaren var inte positiv till antidepressiv medicin utan försökte hitta alternativa lösningar. Då hittade jag qigongen och det blev en räddning för mig. Kroppen fick landa och koppla bort all stress. Jag insåg att jag bildade fantasier som var som åskmoln. Qigongen lärde mig att bakom mörkret finns alltid ljuset.  

Men oron för att bli sjuk fanns kvar. I trettioårsålder började Viktoria oroa sig för bröstcancer och för att få en hjärtinfarkt. Under den perioden hade media fått upp ögonen för att även yngre kvinnor kunde få hjärtbesvär och det skrevs mycket om detta. Viktoria var säker på att hon skulle bli en av dem som drabbades.

– Jag åkte till akuten en gång med alla symtom – stickningar i armen, värk i bröstet, andnöd. Men jag var fullt frisk. Jag vågade inte sätta mig i bilen och köra och handla. Jag trodde att jag skulle få en infarkt och krocka in i en vägg. Eller så trodde jag att jag skulle trilla ihop i mataffären och vem skulle hjälpa mig där? Folk skulle ju bara gå förbi….

Hon började äta mediciner i förebyggande syfte.

– Under flera år var min handväska fullproppad med tabletter. Den var min 112-väska och jag gick ingenstans utan den.

En dag upptäckte Viktoria att hon inte kunde skriva. Hon satt och höll i pennan, men plötsligt samarbetade inte hjärnan och handen.

– Min första tanke var att jag fått en stroke. Men sedan intalade jag mig att det bara var panikångest och gick in i duschen med kläderna på. Vatten har alltid haft en lugnande inverkan på mig.

 

Slängde alla mediciner

I samma veva fick Viktoria diagnosen ledgångsreumatism av sin läkare – och det verkade som att hon faktiskt blivit sjuk på riktigt.

– Jag hade värk överallt och mådde jättedåligt .Och den här gången var det tydligen inte bara inbillning utan mina värden var dåliga. Läkaren satte mig på cellgiftsbehandling.

Viktoria mådde allt sämre och började tappa hår. Men så en dag kom äntligen vändpunkten.

– Jag var iväg på en konferens och kände plötsligt att jag fick nog. Det var som att jag för första gången såg allt med klara ögon. Hur jag förgiftade min kropp med en massa mediciner när mina problem i själva verket var psykiska.

Hon ringde sin läkare för att fråga hur hon skulle bära sig åt för att trappa ner på cellgifterna.

– Han blev upprörd och sa att om jag slutar med medicinerna så kommer jag att hamna i rullstol, men jag var så bestämd. Det var första gången jag stod upp för mig själv i ord. Jag sa: “Du bestämmer inte över min fysiska kropp!”

– Sedan gick jag hem och slängde alla mediciner, allting jag hade i varenda skåp. Jag åt bara raw food i en hel månad. Jag hade varit så fullproppad av läkemedel under lång tid, men på bara en månad kom min kropp i balans igen, och när jag kom tillbaka till reumatologen efter en månad hade jag toppenvärden!

Vändpunkten gjorde att hon äntligen började arbeta med sig själv på allvar.

–  Jag gick i terapi och psykosyntes och jobbade mycket med barndomen. Jag löste upp en massa blockeringar och kände efter ett tag att det här vill jag jobba med.

Viktoria utbildade sig till friskvårdsterapeut och ICF lifecoach (en coachingmodell som går ut på att stärka andra att ta ansvar för riktningen i sina liv). Idag hjälper hon andra människor att övervinna sina rädslor och utvecklas. Själv mår hon bättre än vad hon någonsin gjort.

– Jag mår bra! Jag har ingen reumatism, ingen värk och inga allergier. Och jag lever i nuet. Jag har insett att det är helt onödigt att oroa sig för framtiden. Jag kan inte veta vad som händer ens i eftermiddag. Det enda jag vet är det som händer precis just nu.

Oron för sjukdomar är borta.

– Det var ju bara fantasibilder som jag själv skapade.

 

Viktorias råd till den som lider av hälsoångest

1. Prata om din ångest. Skriv av dig hur du känner just nu. Be folk att lyssna utan att tycka, så att du får ur dig dina känslor.  
2. Tänk att det bara är fantasibilder som du själv skapar. Det är du själv som bygger på dina egna rädslor.
3. Lev i nuet, här och nu.
4. Börja uppskatta dig själv. Skriv ner tre positiva saker om dig själv varje dag. Vad har du varit bra på idag? Har du klarat dig igenom en ångestattack? Bra!
5. Jobba med positiva bilder. Tappa inte taget om din längtan! Fokusera på positiva framtidsbilder.
6. Ta hjälp av yoga, qigong eller mental träning.

 

Två tips till anhöriga

1. Ta inte ansvar för den som har ångest. Kom inte med dina agendor och svar, försök istället vara neutral och säg: “Finns det något du behöver av mig just nu, så finns jag här.”
2. Ge en kram. Du behöver inte säga så mycket, ibland räcker det att bara finnas där.

 

Vanliga symtom på hypokondri

* Du är hela tiden orolig eller rädd för att du har drabbats av någon sjukdom.
* Du letar efter sjukdomstecken på din kropp.
* Du besöker ofta läkaren.
* Trots att du har genomgått en medicinsk utredning så tror du fortfarande att du är sjuk.
* Du är missnöjd med läkarutredningen.
* Du söker ofta på nätet över olika symptom och sjukdomstillstånd.
* Depression, ångest och panikångest finns ofta med i bilden.