I skolan blev Sanna Nielsen mobbad – nu leder hon allsången på Skansen!

Plågoandarna tryckte in henne i ett hörn av korridoren.

“Du tror du är något, va?”

“Nä…”

“Du går omkring och är mallig bara för att du har varit i teve?”

“Nä…”

Inga knytnävar i magen, inga skolböcker som måste fiskas upp ur toalettstolen. Men blickarna och de elaka orden var terror nog.

På några veckor förvandlades tonåringen Sanna Nielsen från sorglös sångfågel till en grå mus som smög längs skolans väggar.

– Det var en rätt grym verbal mobbning. Folk tittade på mig med onda ögat eller tryckte in mig mot en vägg. Till slut var jag så rädd att jag bara satt där i korridoren på rasterna, tyst och stum. Vågade inte ens öppna munnen. Hoppades bara att påhoppen skulle ta slut.

För ibland kan berömmelse också vara en förbannelse. Sanna Nielsen upptäckte den tidigt.
Som elvaåring ett hyllat underbarn som sjöng i Café Norrköping och låg på Svensktoppen. Bara två år senare ett hunsat mobboffer som drömde om att slippa gå till skolan och klä ut sig till oigenkännlighet.

– Det var en chock, minns jag. Jag hade ju alltid sjungit, alltid tyckt att stå på scen var det roligaste som fanns. Sedan började jag i högstadiet och plötsligt förvandlades allt.

Men först ett tryck på rewindknappen:
Lilla byn Edenryd, 175 invånare, tre mil öster om Kristianstad, anno 1987. Hemma i familjen Nielsen snurrar skivspelaren som vanligt för fullt. Det är mest dansbandsmusik. Pappa spelar visserligen lite gitarr till husbehov, men framförallt tycker han om att ta sin fru på en svängom på golvet. Dottern Sanna, två år, lyssnar och lär. Så fort musiken strömmar ur stereon, är hon framme vid högtalarna och trallar med.

– I 17-årspresent fick jag ett videoband av min gudfar. Han hade filmat mig redan som tvååring och även om jag kanske inte direkt s j u n g e r , finns det knappt en enda filmsnutt där jag inte håller på och trallar för fullt: “Lalalalala…”

På flickrumsväggen satt bilder av Lotta Engberg, Michael Jackson och Céline Dion.

Mimade framför spegeln
– De var mina första och största idoler. Här jobbar världens bästa servitris med Lotta var första plattan jag själv köpte, tror jag. Och det var Célines Falling into you jag helst mimade till, när jag stod framför spegeln. Mimade och drömde.

För att Sanna Viktoria Nielsens tänkte bli artist, var inget snack. Så fort hon fick höra talas om något som hette “talangjakt”, ville hon vara med.

– Mamma och pappa skjutsade snällt, det är jag fortfarande hemskt tacksam för.

En av dem som jagade talanger var dansbandsprofilen Bert Månson. När Sanna var elva år hörde han av sig och erbjöd henne att spela in en av hans låtar, Till en fågel. Än i dag kan man väcka henne mitt i natten och be henne redogöra för datum och klockslag, när Kent Finell ringde och meddelade att den hamnat på Svensktoppen: 18 maj 1996.

Helvetet väntade
– Hemma i byn verkade alla bara glada åt mina framgångar. Det hade varit en bra miljö att växa upp i – och en bra miljö att slå igenom i. Folk brydde sig lite lagom, tyckte jag. Jag fick utvecklas i min egen takt. Kraven var lagom höga.

Men idyllen sträckte inte ens bortom kommungränsen. I Bromölla, en halvmil bort, väntade högstadiet – och helvetet.

– I dag kan jag se hur jantelagen förstörde det för mig. Ingen fick sticka av mot normen, alla skulle göra som alla andra. Annars var man ett hot.

Ändå orkade du fortsätta sjunga?
– Min dröm var så stark. Men samtidigt, när jag gick ut skolan, visste jag ärligt talat inte alls vad jag skulle syssla med. Jag stod där, sista dagen på gymnasiet, och tänkte: “Okej, nu är jag alltså fri – och arbetslös.” Jag hade hela livet framför mig, men också en stor ångest.

Vad gjorde du?
– Åkte på turné redan nästa dag, haha.

För även om hon själv ibland tvivlat, fanns det många som hade insett Sanna Nielsens talang. Från alla håll ringde konsertarrangörer och fråga efter hennes fantastiska röst.

– Gudskelov hade jag sett till att ta körkort snabbt. Nu köpte jag en skruttig Opel Tigra och for ut i landet. En fantastisk bil, visade det sig. Gick i alla väder. Behövde inte skrotas förrän härom året.

Resten är modern showbizhistoria, som det brukar heta. När Sanna Nielsen våren 2014 vann Melodifestivalen med Undo, var det efter lång och trogen tjänst. Få 28-åringar i landet kunde ståta med lika mycket erfarenhet av publikjubel och strålkastarsken.

Och nu…
Ja, nu lägger Sanna Nielsen ytterligare tunga poster till sitt redan digra cv. I sommar ny allsångsledare på Skansen. I höst primadonna i Oscarsrevyn, där hon ska jobba med fullblodshumorproffs som Robert Gustafsson, Dan Ekborg och Vanna Rosenberg.

Nervöst?
– Ja, eftersom det delvis är en ny scen för mig, speciellt att spela revy. Jag har alltid varit lite teaterapa, men … Ja, nog pirrar det lite extra i magen nu, det måste jag erkänna. Jag är ju i grunden en blyg tjej.

Verkligen?
– Jo, men det gäller nog de flesta i den här branschen. Det är egentligen bara på scen som vi känner oss riktigt hemma.

Blyga människor blir artister för att delvis få gömma sig bakom en roll, menar hon. Dessutom blir belöningen så stor när de väl törs kliva ut i strålkastarskenet.

– På scen vågar jag leva ut. Privat är jag väldigt tillbakadragen. Går helst och handlar osminkad och i mysbyxor. Undviker kändispartyn och mingel. Det enda jag tackar ja till är biopremiärer, eftersom jag älskar film. Sitter helst hemma med min pojkvän och myser.

Sanna Nielsen har varit ihop med musikern Joakim Ramsell i sju år. De kompletterar varandra, menar hon.

– Medan jag har en tendens att stressa upp mig, är han bra på att avdramatisera. När jag vill planera en sak långt i förväg, kan han säga: “Du, vi tar det i morgon, tycker jag. Sätt dig i soffan i stället och ta ett glas vin, så lagar jag en god middag under tiden.”

Han lagar maten, hon dammsuger. Han spelar, hon sjunger.

– Folk säger: “Men hur kan ni både arbeta och leva ihop? Slår ni inte ihjäl varandra?” Men för oss vore det bara konstigt att inte jobba tillsammans. Vi lärde ju faktiskt känna varandra på scenen.

Det var också Joakim som var Sannas främsta stöd när tillvaron rämnade för andra gången i livet. Året var 2011. Hennes föräldrar meddelade plötsligt att de tänkte skilja sig.

– Det var en chock för mig. Allt blev kaos. Jag mådde jättedåligt, kraschade totalt.

Hur handskades du med din ångest?
– Det var ett hemskt jobbigt år, men till slut tvingades jag inse att jag måste gå vidare med mitt eget liv. I dag är banden mellan mig och mina föräldrar annorlunda än tidigare. Men också starkare. Jag tvingades bli vuxen på allvar.

Samma känsla har hon när hon i dag ser tillbaka på åren av mobbning. Som ambassadör för BRIS, har hon kunnat vända smärtan till ett vapen.

– Jag kan förstå hur dåligt många faktiskt mår. Speciellt i dag när det finns så mycket social media.
Med sina egna bödlar har hon dock gjort upp räkningen.

– Efter mellosegern ville kommunen fira mig på torget i Bromölla. Jag trodde inte det skulle komma en endaste människa, men det var fullt med folk. Även några av de som hade varit taskiga mot mig var där. Efteråt gratulerade de mig.

Hur reagerade du?
– Jag tyckte det var starkt gjort av dem. Det slutade med att vi stod och kramades. I dag har jag förlåtit dem.