Annas mamma dog ombord på Estonia – 10 år senare omkom hennes pappa i tsunamin i Thailand

Det har gått 26 år sedan Anna Roos nåddes av beskedet att M/S Estonia hade sjunkit ute på Östersjön. Anna låg och sov i hemmet i Jälla utanför Uppsala när telefonen ringde. Det var en vän till hennes äldre syster som berättade om katastrofen och undrade om deras föräldrar fanns med ombord.

– Våra föräldrar hade åkt på semester till Tallinn och var på väg hem. Men vi visste inte hur de hade planerat resan och hoppades att de hade tagit en annan väg. Även om mina syskon och jag kände på oss att det värsta hade hänt så kunde vi inte ta in det. Det gick inte att föreställa sig att något hade hänt dem.

Det är tidig kväll när vi pratar med varandra. Anna bor i de centrala delarna av Uppsala tillsammans med sin sambo och parets två barn. Här har hon byggt upp ett familjeliv utan sina föräldrar Bert och Marianne och utan mormor och morfar till barnen.

Anna var 18 år när hennes mamma försvann i vågorna på Östersjön. Tidigt på onsdagen den 28 september ringde hennes pappa. Anna minns att han lät förvirrad under samtalet.

– Han hade räddats med helikopter och ringde från ett sjukhus på Åland. Han var chockad och svamlade. Han sade att han inte visste vad som hade hänt mamma och att bilen stod parkerad i Stockholm och bilnycklarna låg på havets botten. Det sista upprepade han flera gånger. Jag minns det så väl och jag tänkte att det var konstigt att han hade hakat upp sig på just det.

Bert kom hem till Uppsala nästa dag. Mariannes kropp återfanns aldrig. Hon var 53 år när hon försvann. För Anna var det en enorm lättnad att hennes pappa kom hem med livet i behåll.

– Jag fokuserade helt på att pappa överlevt och lade sorgen efter mamma åt sidan. Att pappa överlevde blev min räddning och var det enda som betydde något då. Jag vet inte hur det hade gått om pappa också hade dött. Det var jobbigt att inte veta vad som hänt mamma men glädjen över att pappa levde var större än sorgen.

Försökte leva normalt

Hemma i lägenheten har Anna flera tidningsurklipp som pappa Bert sparade efter tragedin. Många gånger berättade han för journalister om vad han hade varit med om på Estonia men han hade inte lika lätt för att prata om det med sin egen familj.

– Pappa var inte så lätt att prata med och han ville inte prata med mig om Estonia. Men jag fick veta att mamma och pappa låg och sov och vaknade när båten fick slagsida. Sängstegen slog i väggen när båten krängde och de vaknade av ljudet. Han berättade att de sedan befann sig på däck i flytvästar och att de drogs ner i vattnet av vågorna. Pappa förlorade mamma då och drogs själv ned i havet innan han lyckades ta sig upp i en flotte.

Anna kan bara spekulera i varför hennes pappa hade så svårt för att prata om sina upplevelser.

– Jag tror att det var ett trauma för honom och att han kände skuld för att mamma inte kom med hem. Man pratar ju idag om att överlevare kan känna skuld. Det var mycket lättare att prata med pappa före olyckan. Estonia blev som ett hinder mellan oss. Det var ett ämne som var tabu och därför vågade jag inte fråga så mycket som jag hade velat.

Marianne har idag en minnessten bredvid sina föräldrar på kyrkogården i Knivsta. Hennes namn finns också ingraverat i ett minnesmonument, på Gamla kyrkogården i Uppsala, som tillägnades Estonias offer.

Efter katastrofen försökte Anna leva ett så normalt liv som möjligt. Hon pluggade, umgicks med kompisar och reste. Sorgen fanns i bakgrunden men det dröjde tills den bröt igenom. Kontakten med pappan försämrades när han några år senare gifte om sig.

– Jag var ganska arg på honom under en tid. Jag tyckte att han gick upp helt och hållet i sitt nya liv och struntade i mig och mina syskon.

Fick ett avslut

Bert och Marianne hade gjort många resor tillsammans och Bert fortsatte att resa med sin nya fru. I december 2004 berättade han att de hade bokat en resa till Thailand och inte skulle vara hemma över jul och nyår. Det kom som en överraskning för Anna och hennes syskon. Även om kontakten hade en del i övrigt att önska så brukade de ändå alltid träffas någon av juldagarna.

Den 26 december nåddes Anna, precis som många andra svenskar, av nyheten om flodvågen som hade dragit in över sydöstra Asien och som ödelagt stora områden. Hundra­tusentals människor befarades ha dött och många saknades.

– Jag fick en klump i magen och tänkte direkt att pappa var en av de som drabbats. När vi fick veta att han var i Khao Lak, som var så förstört att räddningstrupper inte kunde ta sig fram, så brast det för mig. Jag insåg att det var kört. Han kunde inte ha överlevt den förödelsen.

Bert identifierades fyra månader senare och hans kvarlevor fördes hem till Sverige. Anna och familjen var inte ensamma om att ha mist en nära anhörig i tsunamin. På flygplatsen i Sverige körde en karavan med bilar och anhöriga till omkomna hade samlats för att titta på kistorna.

I juni begravdes han.

Till skillnad från när Annas mamma försvann fick familjen den här gången ett avslut.

– Efter Estonia hade vi en minnesstund för mamma men ovissheten fanns där alltid. Hennes kropp hittades aldrig och fastän jag förstod att hon inte kunde ha överlevt så kunde jag inte vara helt säker. Det dröjde lång tid innan jag insåg och accepterade att hon var borta.

Estonia borde bärgas

Anna hade en tuff tid framför sig efter Berts död. Hon var 29 år och för första gången började hon sörja sin mamma på allvar.

– Sorgen efter mamma kom ikapp mig när pappa dog. Det kom så många känslor som handlade om henne. Det var jättejobbigt att inse att båda två var borta för alltid. Jag arbetade som vanligt men fick gå undan och gråta ibland. Det som är svårt med Estonia och minnet av mamma är att det aldrig blir ett avslut. Det har gått upp och ner i sorge­arbetet genom åren.

Anna har fått ett fint stöd av sina syskon och av sin sambo som hon har sina två barn tillsammans med.

Estoniakatastrofen och tsunamin är händelser som aldrig lämnar henne. Hon tänker ofta på vad hon har förlorat och hon dras som en magnet till allt som har med Estonia att göra. Det är på både gott och ont. Ibland har hon tagit del av information som rivit upp gamla sår. Höstens uppmärksamhet kring Estonia med nya vittnesmål om vad som hände har gjort att hon målat upp skräckfyllda bilder för sitt inre om Mariannes sista stund i livet.

– Även om jag tidigare har förstått vad som hände på Estonia så är det först nu som det verkligen har gått upp för mig hur det var. Det måste ha varit fruktansvärt för båda mina föräldrar. Min mamma var dessutom rädd för vatten. Jag känner obehag i hela kroppen när jag tänker på vad hon gick igenom.

Anna är kritisk till att Estonia aldrig bärgades. Även om inte hennes mammas kropp skulle återfinnas tycker hon att det hade varit det naturliga förfarandet.

– Ett plan som kraschar bärgar man men Estonia skulle man gjuta in i cement. Varför det? Det känns som att man försöker dölja något. Det är konstigt att Estonia sjönk så fort. Jag tror att det är något mer än att bogvisiret gick sönder. Vittnen har berättat att de hörde explosionsljud och pappa nämnde det också. Det känns som om mamma skulle få upprättelse om skeppet bärgades och man fick veta vad som verkligen hände.

Så många frågor

I flera år arbetade Anna inom turismnäringen i Turkiet. Där träffade hon sin sambo Yasar och 2005 flyttade han hit. Barnen är medvetna om vad som hänt deras morföräldrar.

– Vårt yngsta barn ritar teckningar med Estonia. Jag har alltid varit öppen och berättat för dem. De saknar en mormor och morfar. Det är en sorg att de inte har sina morförädrar.

Anna blir tyst en stund innan hon fortsätter.

– Jag saknar dem också. Det är så mycket jag hade velat fråga dem om. Jag skulle vilja veta mer om dem och deras bakgrunder. Jag vill fråga om när jag var liten och hur de växte upp. Nu hann jag inte det. Om jag ska vara helt ärlig så tror och hoppas jag att vi kommer att träffas igen. Det är inte en tröst direkt men det känns fint att tänka så.