Mina drömmar slogs i spillror – men idag lever jag ett rikt liv!

Han var 18 år och hade livet som handbollsproffs utstakat. När allt detta raserades låg bitterheten nära till hands. Men Per-Arne Kulle bestämde sig för att kämpa och insåg snabbt, att rullstolen inte hindrade honom att skapa ett innehållsrikt och lyckligt liv.

Framtiden låg utstakad för 18-årige Per-Arne Kulle, en av landets absolut bästa handbollsspelare i sin ålder. Målet var att bli proffs och kunna försörja sig på det han älskade att göra. Om en vecka väntade det han drömt om – landslagsdebut.

Men först skulle moderklubben Karlshamn kvala till division ett mot Heid i Göteborg. Matchen skulle troligen bli den sista i Karlshamnströjan innan Per-Arne gick till en större klubb. Men matchen slutade på ett sätt långt ifrån det han hade tänkt sig…

Det har gått snart 16 år sedan den olyckliga aprilkvällen i Göteborg som förändrade Per-Arne Kulles liv. En armbågstackling mot strupen ledde till en infektion som gjorde honom förlamad och rullstolsburen.

– När jag insåg att jag aldrig skulle kunna spela handboll mer så var jag bitter. Men jag kunde också ha dött av infektionen och då hade jag aldrig fått uppleva det underbara jag har i dag, säger han medan minstingen Hugo, ett och ett halvt år, kryper upp till honom.

Arbetar tillsammans
Per-Arne Kulle, 35, bor tillsammans med sin sambo Elin Viberg, 29, i ett hus i Svängsta utanför Karlshamn, och utöver Hugo har de även Alva som snart fyller fyra år. Det är full fart när vi hälsar på dem. Alva vill visa sin kasse med olika grönsaker i plast och Hugo klättrar upp och ned i soffan, och däremellan så mellanlandar han i pappas knä för några sekunders vila. Huset är en 70-talsvilla och hade tidigare öppen planlösning.

– När vi fick barn var vi tvungna att renovera och bygga om. Det mesta har vi gjort själva, tillsammans med vänner och goda grannar, berättar Elin.

De har ett bra teamwork när det gäller att dela upp vardagssysslorna och lösa praktiska problem. Som till exempel när de skulle dra elkablar i huset. Per-Arne är utbildad elektriker och gjorde det mesta av arbetet. Men där han inte kunde komma till med rullstolen tog Elin över och fortsatte med hjälp av hans instruktioner.

– Rullstolen har aldrig varit ett hinder för att göra saker som vi vill göra. I somras var vi till exempel på husvagnssemester. Tyvärr valde vi en camping med brant backe ned till stranden och det var mindre lyckat, skrattar Elin samtidigt som hon visar bilder från deras resor till Thailand och Nya Zeeland från tiden innan barnen kom.

Per-Arne har fortfarande ett stort hjärta i handbollen och när Sverige nyligen spelade VM på hemmaplan kunde han ha varit en i det svenska laget. Han minns fortfarande matchen som förändrade hans liv:

– Jag var hårt markerad av motståndarna och redan i början av matchen stoppades jag bryskt med en armbågstackling mot halsen och blev liggande på golvet. Jag fick hjälp bort till avbytarbänken och vilade några minuter. Matchen gällde mycket och trots att det gjorde ont så fortsatte jag spela. Per-Arne gjorde, trots smärtorna, sex mål i matchen, men Karlshamn förlorade ändå.

 

Mellan liv och död
Dagen efter uppsökte han sjukhuset i Karlshamn. Diagnosen var att han fått en utgjutning kring nyckelbenet som skulle läka av sig själv. Han blev han sämre under helgen, men fick samma besked igen av sjukhuset.

 

– På söndagsnatten fick jag hög feber och när jag åkte in till sjukhuset på måndagsmorgonen var jag nästan medvetslös. Då skickade de mig direkt till Lund och där konstaterade de att slaget jag fått hade krossat matstrupen. Allt som jag hade ätit hade gått direkt ut i kroppen med infektion i bukhålan som följd. Infektionen tryckte dessutom ut nervtrådarna. Mina föräldrar fick beskedet att det var osäkert om jag ens skulle överleva natten!

 

Per-Arne och Elin fixar vardagssysslorna tillsammans och delar upp arbetet på bästa sätt. Hugo och Alva vill gärna också vara med och laga mat.

Tack vare sin starka fysik överlevde han, men fick tillbringa nästan två månader i respirator på sjukhuset i Lund. Uppvaknandet blev smärtsamt på många sätt.

– Jag var förlamad från halsen och nedåt och kunde inte göra någonting själv.

Han flyttades till sjukhuset i Karlskrona och hade förhoppningar om att allting ändå skulle bli bra. Men kroppen ville inte lyda honom och till slut fick han det smärtsamma beskedet från läkaren.

– Du är förlamad i benen och kommer aldrig att kunna gå igen.

Alla framtidsdrömmar om ett liv som handbollsproffs rasade samman som ett korthus.

– Jag fick veta att om jag fått rätt behandling från början så hade jag kunnat gå – det gjorde mig ännu mer förbannad och ledsen. Jag gjorde en anmälan till hälso- och sjukvårdsnämnden som resulterade i att sjukhuset fick ändra sina rutiner och inte ha jourläkare som arbetade flera dygn i sträck. Men det var ju ingenting som hjälpte mig tillbaka till livet jag haft innan.

Hård kamp
Som handbollsspelare hade han tränat hårt för att nå sina mål. Nu gällde det att träna lika hårt för att komma tillbaka och kunna klara sig på egen hand. Med sin goda fysik och järnvilja började Per-Arne träna sina muskler.

Men även för en viljestark människa innebar rehabträningen stora prövningar, ibland gick han framåt och ibland kändes det som han föll tillbaka, vilket påverkade humöret. Han gjorde dock framsteg och kom till ett rehabcenter i Värmland med idrottsprofil. Där hittade han en ny idrott, rullstolsrugby, och glädjen över att idrotta igen påskyndade rehabiliteringsprocessen. Även om han inte kunde gå så hade han fått tillbaka alla andra funktioner och kunde klara det mesta själv. Dessutom hade han vänner på hemmaplan som tog med honom ut när han kom hem.

– Jag följde med på det mesta som de gjorde och jag insåg att min livssituation inte var omöjlig, bara lite annorlunda.

Han fick först jobb som byggkonsult, sedan på ett företag som tillverkade kablar, innan en tjänst som rehabinstruktör på landstinget dök upp.

– Att få hjälpa människor som råkat ut för en skada passade mig perfekt efter allt jag själv lärt mig genom åren. Och det var ju knappast någon som kunde säga till mig att jag inte visste vad jag pratade om, skrattar han.

Elin hade under många år spelat handboll i Karlshamn och Per-Arne var stjärnan som ungdomarna i föreningen såg upp till. Den oturliga skadan som fick sådana svåra konsekvenser var en chock för alla.

– Jag kom ihåg vilken applåd han fick första gången han kom till hallen efter olyckan, han var verkligen uppskattad, säger hon.

Men sedan såg hon inte honom så ofta och ett tag bodde Per-Arne dessutom i Malmö. Hon följde dock vad som hände i hans liv och visste att han spelade rullstolsrugby.

Av en händelse var Elin i Göteborg tillsammans med sin pappa samtidigt som det skulle spelas landskamp i rullstolsrugby där.

– Jag visste att Per-Arne spelade i landslaget och eftersom pappa varit hans tränare i handbollslaget så bestämde vi oss för att åka och titta.

Elin gick ned för att prata med honom när matchen var slut.

– Vi bestämde att vi skulle träffas när vi kom hem och det kändes så rätt från början, säger Per-Arne.

Rest mycket
Elin såg aldrig rullstolen som ett problem för deras relation.

– Per-Arne var utåtriktad och viljestark, det var viktigast för mig. Och vi upptäckte snart att vi kunde göra samma saker som andra gjorde, säger hon.

I både Thailand och Nya Zeeland gav de sig ut på egna små äventyr. Ingenting var omöjligt.

– Vi kunde komma till ett hotell på Nya Zeeland och säga att vi behövde ett rum där man kunde ta sig in med rullstol, det var inga problem. När vi skulle göra en båttur i Thailand med en båt som låg ute i vattnet fick Per-Arne hjälp att ta sig ombord. När vi kom ut och ville bada så hjälpte de honom i vattnet. Fast det var värre när de skulle dra upp honom i båten, de tänkte inte på att han var två meter lång, skrattar Elin.

Paret började så småningom planera för en framtid tillsammans och husköpet var ett naturligt steg. Sedan ville de skaffa familj.

 

– Innan jag träffade Elin hade jag funderat lite på framtiden, hur det skulle bli om jag blev ihop med en tjej. Jag ville som de flesta andra ha familj, men om jag skulle kunna bli pappa visste jag inte.

Det kändes rätt från början när Elin och Per-Arne fann varandra, att han hamnat i rullstol var ingenting som påverkade Elins känslor för honom.

 

 

Svaret fick han hösten 2007, då föddes Alva. Nästan två år senare föddes Hugo och med sambo och två barn känner Per-Arne att livet är full-ändat. 

– Jag ser inte på livet som om jag har blivit berövad en idrottskarriär och förmågan att gå. Att livet har blivit som det har blivit med en underbar familj gör mig så lycklig att det inte går att förklara med ord, säger han medan Hugo förbereder ett skutt från bordet till hans knä. 

Scroll to Top