Är det moraliskt rätt av mig att resa på egen hand?

Jag har ett bekymmer som gör mej mycket deppig emellanåt. Jag är nybliven pensionär men frisk och stark, gift med en handikappad man sedan många...

Jag har ett bekymmer som gör mej mycket deppig emellanåt. Jag är nybliven pensionär men frisk och stark, gift med en handikappad man sedan många år. Han är tio år äldre. Det mesta har väl fungerat bra, men nu börjar jag känna mig väldigt bunden eftersom jag älskar att resa och reste ensam en del förr. Det är så mycket jag vill se av världen och jag är inte så ung längre. Jag vill t ex åka till Kina och gå på Kinesiska muren, åka båt på Nilen, klättra på aboriginernas heliga berg i Australien, vandra i Borneos regnskogar och mycket annat.

Jag får ibland riktig ångest när jag märker hur åren går och jag bara sitter hemma, åker med på någon resa för handikappade eller kuskar omkring i bil. Min man vill gärna resa men det går inte för honom att åka på en vanlig charterresa med rullstol och ännu mindre vandra och ha det lite primitivt. Jag tror inte att han skulle förbjuda mig, men han skulle nog inte bli glad om jag ville ge mig av på egen hand.

Nu undrar jag vad du tycker, är det moraliskt rätt av mig att åka iväg på egen hand? Eller måste jag offra mina egna önskningar när han inte kan delta? Jag tyckte du var ganska sträng en gång för länge sedan när en kvinna klagade över att hennes man blivit sjuk och hon kände sej bunden och ville skiljas. Jag vill inte skiljas men skulle vilja ha lite frihet att kunna göra en del av det jag själv tycker om. Jag har egna pengar och kan betala själv så det är inte där problemet ligger.

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Allra först vill jag ta upp dina rader om att du en gång tidigare – med en liknande problematik – upplevde mig som “ganska sträng”. Naturligtvis är det ledsamt om någon känner sig mästrad av det jag skriver. Vad jag försöker att förmedla är oftast förståelse, stöd, hopp om möjlig förändring och kanske nya infallsvinklar att se på ett “gammalt” problem. Och ibland handlar det naturligtvis också om att ge saklig information i en fråga som är bekymmersam för frågeställaren. Denna gången känns det som om det redan i din signatur “Förbjuden frukt” ligger en stor egen tveksamhet i det berättigade i dina behov och önskningar.

Du skriver att du sedan många år är gift med en handikappad man och att du tidigare – före äktenskapet eller i början av er relation – reste en del själv. Det är säkert så att din man känner väl till din reslust efter alla era år tillsammans. Många gånger är det så att två makar kan ha delvis mycket olika semesterönskningar. Den ene kan avsky att springa runt på museer i storstäder och den andra känner bara plåga inför t ex en veckolång fjällvanding. Finns det en god relation i botten så blir vi ju inte hotade av att ibland göra olika saker. Vi gläds i stället åt att få hem en stimulerad partner, som är full av entusiasm inför sina upplevelser och har något att berätta. Detta gäller generellt för makar också där det inte finns några fysiska hinder för gemensam semester, men där intressena är så skilda att detta inte skulle gagna någon av dem. Har vi yngre gemensamma barn tillsammans så ställs det naturligtvis andra krav på oss vuxna att jämka ihop oss.

Du berättar att du är nybliven pensionär och det är många gånger en stor omställning att inte längre vara aktiv i arbetslivet. Det är naturligtvis mycket viktigt att du går in i den s k tredje fasen i livet med hopp och förväntan om stimulans och nya möjligheter till upplevelser. Dina beskrivna resmål känns verkligen spännande och utmanande men jag upplever dem också som ett starkt uttryck för att livet inte bara får bli inrutat och förutsägbart. Naturligtvis är det “moraliskt rätt” av dig att ta tillvara de möjligheter, som livet kan ge dig och inte minst i form av resor. Det vore mera omoraliskt att pressa undan alla dina behov och önskningar och inta någon form av offerroll. Dels tror jag inte det skulle vara möjligt för dig och under alla omständigheter så skulle det på ett mycket negativt sätt påverka både dig och relationen. Idag är din man gift med en frisk, stark, engagerad och kapabel kvinna. Det vill han säkert fortsätta att vara så länge det är möjligt. Han kommer inte att ha någon glädje av en hustru med missnöje över utebliven behovstillfredsställelse. Du måste naturligtvis prata med din man och jag är ganska säker på att han förstår att om du ska vara den givande och positiva partner, som du kan och vill vara – ja, då behöver du bl a de närande och stimulerande upplevelser, som du beskriver. Var glad över att ni har den ekonomiska möjligheten att både kunna göra saker var för sig och tillsammans. Framförallt hoppas jag att du riktigt kan unna dig själv – det har ni båda glädje av.

Scroll to Top