Moderna vikingar tar i för att få skeppet att röra sig framåt i jämn takt. Längst fram till vänster HJ:s Ywonne Nylöf.
Det är inte särskilt tungt, men det gäller att hitta rätt teknik och takt. När man väl har gjort det blir det en storslagen upplevelse. Mjukt och stilla plöjer vi Vänerns böljor i knappa två knops fart.
För en liten stund prövar jag livet som viking på ett 17 ton tungt drakskepp. Men jag är inte allena, vi är totalt 20 helt tillfälliga roddare under skepparen Pelle Skårstedts ledning.
Vi befinner oss på Sveriges enda vikingaskepp, Sigrid Storråda.
Denna Sigrid är en verkligt vacker skapelse, en replik av det norska Gokstadskeppet från 900-talet, som hittades välbevarat i en gravhög för drygt ett sekel sedan.
Det sentida skepp vi nu befinner oss på blev till efter en idé av västgöten Stig Tomtelund. Han och ett tjugotal andra entusiaster fick hjälp av en duktig båtbyggare och efter ett otal ideella arbetstimmar sjösattes så den 24 meter långa Sigrid Storråda sommaren 1995.
Då döptes hon i mjöd inför 20 000 åskådare i hamnen i Lidköping.
| Sedan dess har Sigrid gjort åtskilliga resor. Kanske inte fullt så långa som under vikingatiden, då våra kraftfulla förfäder plundrade borgar och kloster ända borta i Skottland och på Grönland.
– Vi har en föreställning om att vikingarna var buffliga, men jag tror tvärt om, säger Jonas Krantz, som är ordförande i den ideella föreningen Sigrid Storråda. Visst rövade de, det var den tidens anda och ett sätt att försörja sig på. Men de var duktiga organisatörer och hade en stark lojalitet sinsemellan. Ordet ”lag om”, alltså laget runt, härstammar faktiskt från den tiden.
Säkert levde dessa nordbor ändå ett slitigt och strapatsrikt liv under sina resor, inte minst under längre sjöfärder med knaper proviant över stormiga hav.
Vi som för några timmar får testa livet på ett drakskepp har det betydligt bekvämare. Vår Sigrid är byggd i ek, hopsatt med järnnitar, har en elva meter hög mast och 16 par långa åror. Längst fram i fören ståtar ett drak-huvud i alträ på den vackert snidade stäven.
Hittar takten
Varje roddare sitter på en egen kista i fur och den här dagen sitter vi tio man på babord och tio på styrbord och försöker hitta en gemensam takt för att få skeppet att röra sig framåt. |
|
Det ståtliga drakhuvudet är tillverkat av alträ från Kinnekulle och formgivet av Martin Hansson.
För barn finns det mycket spännande att upptäcka på skeppet. |
Ett par gånger om året anordnar skeppsföreningen nämligen turer där allmänheten får pröva på roddarlivet.
– Dessutom har vi en hel del andra arrangemang, berättar skepparen Pelle Skårstedt. Vi brukar ro över med konfirmander och skolklasser till Lurö. Vi hyr ut skepp och besättning till privata fester och så har vi bröllop ombord. Som befälhavare har jag även vigselrätt.
Sjöfartsverket har godkänt passagerare ombord. Därför är skeppet också utrustat med stark motor, flytvästar, livflottar och modern säkerhetsutrustning. Så nog har det gått framåt sedan vikingatiden!
Med under dagens sjöutflykt finns på skoj ett ungt brudpar i kläder från Arns tid, Maria Grönberg och Max Olovsson. De båda får illustrera hur ett bröllop kan gå till ombord.
– En gång kanske vi gifter oss på riktigt här på båten, ler de.
En annan av dagens tillfälliga vikingar är Kenneth Sjöstedt från Järpås.
– Jag fick den här resan i 50-årspresent, berättar han. Det var den roligaste present jag någonsin fått.
Kenneth har tagit med sig sambon Anette och barnen Christoffer och Josefine.
– Vi är lika förtjusta som pappa, intygar Christoffer.
Simon Gustafsson är en annan liten viking som tagit med sig familjen ombord.
– Simon vann en tävling om bästa teckningen av Sigrid Storråda, berättar mamma Marie stolt. Priset var en tur med skeppet och då ville ju vi andra, min man Peter och dotter Linda, också följa med.
– Det har varit en otroligt fin upplevelse till sjöss.
Fonot: Den som vill veta mera om skeppet Sigrid Storråda kan gå in på
www.sigrid.se
Det är med saknad vi ser Sigrid Storråda lämna bryggan vid Läckö slott för att återvända till hemmahamnen Blomberg.