Pia Sundhage: Jag blev stolt när folk trodde jag var en pojke!

Hit, till sommarstugan i Spersboda, flyr Pia så ofta hon kan. När tränarkontraktet i USA går ut 2012 vill hon jobba i Sverige.

Jag har inte tjänat något under min karriär förutom bensinpengar och kanske ett par shorts ibland.

Jag läser meningen om och om igen, lägger sedan ner tidningsklippet och konstaterar: Pia Sundhage mår nog inte så bra. På allvar. Jag läser vidare i en gammal intervju från 1984. Den då 24-åriga Pia berättar: “Jag får bara 25 kronor per match men fotboll är ett sätt att leva.” Och hon ser inte ut att skoja på bilden.

Det handlar om fotboll, kära läsare – den tråkigaste av alla de sporter jag aldrig har behärskat. Och de är många. “Var har ni passningsspelet, tjejer?”, skrek min barndoms gympalärare Babsan och blåste entonigt i sin visselpipa. Ja, fråga inte mig, tänkte jag och hoppades på ett snöoväder eller i vart fall ett benbrott. Spelet är och förblir mig obegripligt, från offsideregler till 4-4-2-system och “löpning i djupled”.

Ska man syssla med eländet ska man åtminstone ha bra betalt. Nittionio miljoner om året är ett bra utgångsläge. Det har jag läst att guldgossen Zlatan Ibrahimovic tjänar för att jaga boll på arbetstid. Pia Sundhage, å andra sidan, gav sporten 21 år av sitt liv för… bensinpengar och – med lite tur – ett par nya shorts ibland. Jag säger inte mer.

En sådan kvinna måste man träffa i verkligheten, ruska om och tala allvar med.

Det är höst och ganska kallt när jag således kommer till Spersboda, en by långt ute på landet norr om Stockholm. Pia Sundhage, 49 år, är här på blixtvisit från USA, där hon numera bor sedan hon blev förbundskapten för det amerikanska damlandslaget i fotboll. Ett lag som under Pias ledning tog OS-guld år 2008.

“Jag hoppas inte hon får betalt i shorts där borta ” tänker jag misstroget när jag knackar på dörren till hennes röda sommarstuga. Ingen öppnar. Då hör jag plötsligt ett bankande och hamrande nere vid sjön. Jag följer en smal stig ner mot ett redskapsskjul – och där står en medelålders kvinna och snickrar på en trappa.

Blåbyxor med målarstänk. Keps bakochfram. Fleecetröja. Lite tunnare och gråhårigare än då det begav sig – men likväl Sveriges bästa damfotbollsspelare genom tiderna. Pia Sundhage. Eller “Soond-hahg-eh” som amerikanarna säger.

Pia, grattis i efterskott till OS-guldet! Med sådan framgång i USA måste du väl äntligen dra in mer än bensinpengar och gamla shorts? – Tack, tack! (skratt) Jo, jag tjänar bra med pengar nu. Pratar vi på “Svennis-nivå”, flera dollarmiljoner om året? – Nu får jag inte tala om vad jag tjänar. Det ingår i kontraktet. Men jämför man med manliga förbundskaptener tjänar jag inte alls lika mycket. Herregud, Svennis och de här gubbarna är ju hästlängder före! Men jag tänker inte på det, det skulle bli kortslutning direkt.

När vår reporter Anna Vorne träffade Pia i sommarstugan i Spersboda, höll händiga Pia på att snickra på en trappa.

Men du måste haft ett bra förhandlingsläge efter OS-guldet?
– Jag lade inte ner så mycket energi på att förhandla lön. Sådant är så oerhört tråkigt och ointressant! Det viktiga för mig var att jag fick fortsätta träna tjejerna i fyra år till. När jag sedan slutar kan jag göra som min lillasyster och leva väldigt snålt i flera år på den lönen, men den räcker ju inte i all evighet. Men jag är i den lyxiga sitsen att jag… Hur ska jag uttrycka mig? Alltså, jag har inga barn. Jag köper ingenting.

Förutom cd-skivor, har jag hört?
– Ja, cd-skivor köper jag. Och renovera sommarstugan kostar ju såklart pengar. Men jag räknar med att jobba länge. Fotbollen är en del av mitt liv, det finns inget bättre. Å, det är så roligt!

Så har du känt sedan du var liten flicka i Marbäck, då ingen hade hört talas om kvinnliga fotbollsspelare?
–  Ja, för mer än 40 år sedan trodde jag verkligen att jag var den enda flickan i världen som spelade fotboll. “Jag ska bli bäst” sa jag då. Andra tjejer tyckte att jag var lite halvkorkad men… Där får jag ge en eloge till kära mor och far som inte längre är i livet. De tillät mig att vara den jag är. Jag var ju udda. Ingen i min familj var idrottsintresserad överhuvudtaget.

Det fanns inga flicklag så en tränare smög in dig i pojklaget under täcknamnet “Pelle” när du var 7 år. Det upptäcktes först tre år senare…
– Ja, det där är lite festligt förstår du. Jag blev ofta tagen för en pojke när jag var barn. Mamma och jag kunde gå hand i hand och handla på EPA i Ulricehamn och så träffade hon någon bekant: “Jaha, är det där din lille pojk?” Mamma fick ständigt förklara: “Nej, hon är faktiskt en flicka.”

Jag hade blivit jätteledsen!
–  Vi pratade om det på senare år, jag och morsan, och då berättade jag att jag blivit stolt över att bli tagen för en pojke! Det handlar om hur man tänker. “Pojke” för mig var någon som fick spela fotboll och det var ju det jag ville. Och som jag sa, jag tilläts vara den jag var.

Till och med i skolan? Barn är ju inte alltid snälla.
– Ja. Jag bytte ju skola när vi flyttade till Ulricehamn, Bogesundsskolan. Jag minns när pappa släppte av mig vid skolan och flickor och pojkar stod uppställda i olika led utanför porten. Jag gick genast bort till flickledet. “Nej, nej”, skrek de. “Pojkarnas led är där borta!” OK, tänkte jag. Killarna var ju ändå häftigare.

– Samma sak hände när vi senare skulle gå till gymnastiken. Jag gick ju såklart bort till tjejernas omklädningsrum och alla grabbarna blev helt imponerade: “Å, kolla, han vågar gå in till tjejerna!”

Vad tänkte du då?
– Det var ju obehagligt naturligtvis.

En pojke som heter Pia…?
– De trodde att jag kom från Jugoslavien för att jag hade ett sådant konstigt namn. Pia från Jugoslavien! (skratt) Det var en omställning, men… Jag har en förmåga att glömma allt som var dåligt.

Du blev ändå aldrig mobbad, kanske tack vare din kloka mamma Karin?
– Mamma hon var försigkommen. Hon var före sin tid, morsan. När jag och mina syskon bytte skola fick ju de kompisar direkt. Mamma visste, ja, jag vet inte vad hon visste men hon köpte mig i alla fall en fotboll att ta med till skolan. En svartvit boll, storlek fyra. Det blev min räddningsplanka. Jag blev accepterad så här snabbt (knäpper med fingrarna)! För alla pojkar vill ju spela fotboll.

Hann din mamma uppleva när du tog OS-guld som tränare för amerikanska damlandslaget 2008?
– Nej, hon gick bort den 11 maj förra året. Både hon och pappa kom ju från en annan värld, egentligen. Morsan var servitris, farsan var busschaufför. Ända in i döden sa pappa till mig: “Ska du inte skaffa dig ett riktigt jobb, Pia?” Och mamma tyckte att det där med fotboll var väl ingenting. Hon tyckte att jag skulle hålla på med musik. Men det viktiga för dem var att alla vi sex syskon var friska och att vi hade roligt.

Du fick spela i damlandslaget redan som 15-åring! En tid då de flesta tjejer uppslukas av killar, smink och “vem som sa vad till vem”…
– Ja, när de andra tjejerna började sminka sig och gå på disco klättrade jag i träd och stod framför garageporten och slog på en boll. Jag hade bestämt mig för att disco och sådant var töntigt. Jag skulle spela fotboll. Det var viktigt.

Tufft att du gick din egen väg – men var du aldrig nyfiken på de andra tjejernas värld?
– Nej, nej, nej. Jag minns hur jag satt och pratade en morgon med en tjej, Marina. Vi gick väl i årskurs sju eller åtta. Och Marina, hon målade sig. Tydligen tog det 20 minuter varje morgon. “Skämtar du med mig?”, sa jag till henne. Tjugo minuter! På den tiden hann jag cykla hela vägen till skolan. Och detta gjorde hon varje morgon. Jag hade ett helt annat perspektiv på allt…

Allt var väl inte fotboll? Även du måste väl ha haft de klassiska tonårsperioderna av olycklig kärlek?
– Jo, ja, det hade jag väl.

Visste du tidigt att du gillade tjejer?
– Ja, det gjorde jag. Men jag konstaterade snabbt att: “Nä, det är ingen annan tjej som gillar tjejer så det ska man förmodligen inte göra.” Det var inte förrän i gymnasiet som jag…

Gjorde något åt det?
–  Ja… Men tänk dig, hela högstadiet…

Pratade du med dina föräldrar om homosexualitet?
– Nej, Jag pratade inte så mycket om det. Jag bara gjorde. Jag flyttade till Göteborg efter gymnasiet. Då hade jag mitt första riktiga förhållande kan man säga. Men fotbollen fortsatte att uppsluka min tid. Musik och fotboll.

Hur träffades du och din nuvarande sambo Marie?
– Ja, det var ju på fotboll, givetvis. Jag var tränare i Norge och att vi träffades var en tillfällighet som allt annat. Vi har varit tillsammans i fem år nu. Marie spelade själv fotboll förr, i Gideonsberg.

Måste din partner vara bollintresserad för att det ska fungera?
– Nej, så är det inte. Blir man förälskad så blir man förälskad, sedan löser sig resten.

Nu bor du i USA och Marie i Örebro. Hur fungerar det?
– Du, det är konstigt… Men sånt är livet. Jag är där i några månader, kommer hem en kort period och så åker jag igen. Jag hyr en våning i en radhuslänga i Charlotte på östkusten. Proffsligan är ju där borta.

Skulle inte hon kunna få arbetstillstånd för att komma över och bo med dig?
– Nej, det vill inte jag. Och det vill inte hon heller. Det är ett val vi har gjort. Jag vill vara helt fokuserad på fotbollen när jag är där. Men jag ser år 2012 som gräns, efter det kommer jag hem till Sverige för gott igen.

Vad står det på din ring?
– Carpe diem (fånga dagen)! Och det här är OS-ringen (visar en bred, vacker ring). Den är jag riktigt stolt över. Det står Sundhage på den och USA, olympic team. Och så står det soccer också.

Är “Carpe diem”-ringen en förlovningsring?
– Här förlovas det inte!

Du har sagt att du reser dit fotbollen är. En livsstil som är svår att förena med familjeliv – och barn. Men du har aldrig velat ha barn?
– Det låter så dramatiskt men jag är inte så förtjust i barn. Jag har aldrig haft den där känslan för barn som till exempel min syster. Jag träffade henne dagen efter att hon hade fött barn. “Det här är det bästa som har hänt mig!” sa hon. “Tänk när man lägger lilla Carin på magen… Det här skulle till och med du kunna uppleva, Pia!” (skratt). Men nej, för mig har det inte varit ett stort avgörande val.

Du är oerhört populär som tränare i USA. De amerikanska damspelarna har hyllat din unika ledarstil.
– Jag har en filosofi som jag kallar sju-ett. Det krävs sju positiva saker för att balansera en negativ. Än idag har inte tjejerna sett ett enda mål som vi släppt in! Jag menar att man utvecklas bättre om man visar det som är rätt, inte det som är fel.

…och så lite gitarrspel på det!
– Ja (skratt)! Jag tar inte mig själv på så stort allvar. Fotboll ska vara lustbetonat. Jag kan gå in i omklädningsrummet och bara börja sjunga för tjejerna.

Du presenterade dig för dem genom att sjunga Bob Dylans låt “Times they are a-changing”…
– Ja! Vad fan ska jag säga, tänkte jag. Så kom låten till mig. Det var udda. Sedan väljer jag säkert fel låtar i deras öron. Och jag vet inte om det låter så bra! Men hela idén är att bjuda på sig själv och vara modig.

Glenn Hysén har sagt att det han saknar mest från sina fotbollsår är tiden i omklädningsrummet – practical jokes och bus. Kan du relatera?
– Ja. Nu skiljer det sig säkert mellan damer och herrar i språkbruket, men känslan och skrattet är detsamma. Det skämtades mycket med mig. En gång klippte de sönder strängarna på min gitarr när vi skulle åka på träningsläger (skratt). “Pia, vi gillar inte den där tråkiga musiken du spelar.” Det skiter väl jag i, tänkte jag. Jag vände bara på gitarren, dunkade på den i takt och sjöng ännu värre sånger!

Kan du avundas de unga damspelarna som idag kan leva det proffsliv som du aldrig fick?
– Tvärtom! Jag är jäkligt stolt för jag tycker att vi gamla tanter som spelade förr, Leidinge, Börjesson och allt vad vi hette – det är tack vare oss som allt detta kan ske. Jag har levt och varit med under hela damfotbollens historia. Det är unikt.

Kommer vi någonsin att få se Pia Sundhage som förbundskapten för det svenska damlandslaget?
– Du, det hade varit jätteroligt att få representera sitt eget land. Borta bra men hemma bäst…

Till sist. Det ryktas att du har varit förlovad med sångerskan Eva Dahlgren?
– (skratt) Nej, det stämmer inte. Jag har aldrig träffat henne. Det finns en rolig historia bakom det ryktet men den ska du inte få veta.

Musiken har alltid varit viktig i Pias liv – och mamma Karin hade gärna sett att dottern blivit artist. “Fotboll är väl ingenting”, sa morsan.