– Sorgen är densamma. Saknaden har bara växt med åren, säger Pernilla. När hennes son Christian tog sitt liv tvingades hans familj inse att han levt ett dubbelliv, att han burit på en hemlighet som ingen av dem haft en aning om.
I köket i den stora enplansvillan i Åled utanför Halmstad brinner ljusen intill Christian Sellergrens fotografi. Pappa Göran brukar tända dem om morgnarna innan han åker till jobbet. Christians småsyskon, Sarah, 10 år, och Adam, 9, tänder nya om de gamla brunnit ut när de kommer hem från skolan.
– Det går åt många värmeljus i det här huset, konstaterar Pernilla som är både mamma och ”änglamamma”.
Christian var äldst i en barnaskara på fem, en oerhört älskad son och storebror, skärpt och glad, med ett bra jobb, egen lägenhet i Halmstad, många vänner och en fin flickvän.
– Alla uppfattade Christian som oerhört öppen, säger Pernilla. Jag var övertygad om att han och jag kunde prata om precis allt. Så var det inte. Vi tvingades alla inse att han levt ett dubbelliv…
Ett tillfälligt lån
Sommaren 2006 bad Christian sina föräldrar om ett tillfälligt lån på 15 000 kronor.
– Han hade skadat ett knä, varit sjukskriven ett tag och kommit lite efter med sina räkningar, minns Pernilla. Göran och jag lånade honom pengarna utan att ställa alltför många frågor. Vi kom överens om att han skulle betala tillbaka en tusenlapp i månaden.
I oktober blev Pernilla irriterad på Christian som inte klarade av att hålla den avbetalningsplan de kommit överens om.
– Jag sa till honom att han bara behövde säga om han inte hade pengar.
Då sa han att han just fått lön och att banken måste ha missat överföringen.
|
Pernilla och Christian kom överens om att träffas onsdagen den 1:e november.
– Jag hämtade Göran på hans jobb på regementet den dagen. På vägen dit stannade jag till hos Christian. Han gav mig tusenlappen och försäkrade att allt var bra. ”Jag älskar dig till solen och månen och tillbaka igen”, sa jag. Det brukar vi säga till våra barn. Och jag är glad att jag sa det till Christian just då för det var sista gången jag såg honom i livet…
|
Christian var äldst i en barnaskara på fem, en älskad son och storebror, skärpt och glad med jobb, egen lägenhet, många vänner och en fin flickvän. Men också en mörk hemlighet som han bar på ensam…
|
Kände ångesten
Den kvällen hade Christian några kompisar på besök. De drack öl och tittade på Champions League på Christians 42-tums-TV.
– När de gick hem strax före midnatt hade de ingen aning om att Christian skulle ägna natten åt att studera olika självmordsmetoder på internet. Där finns hur många förslag som helst, på alla tänkbara språk… Flera av dem avslutas med den cyniska kommentaren: ”Lycka till!”
På torsdagen den 2:e november mådde Pernilla fruktansvärt dåligt.
|
– Jag var yr och illamående. Idag är jag övertygad om att jag kände av Christians gränslösa ångest. Men då hade jag ingen aning om vad det handlade om.
Pernilla ringde Christian flera gånger under dagen, men han svarade inte.
– På fredagsmorgonen ringde min bror och Christians flickvän. De oroade sig också. Så vid 13-tiden åkte Göran och jag över till Christians lägenhet. Vi hade nyckel. När han inte öppnade använde vi den.
Det var en enda röra som mötte Göran och Pernilla. Fönstren stod öppna på vid gavel. Ingen tycktes vara hemma.
|
Barnen i familjen Sellergren. Längst bak Tobias till höger, bredvid honom Robin. Längst fram står Sarah och intill henne sitter Christian med lillbrorsan Adam i knäet. Kortet togs julen 2005.
|
– Jag stod i köket när Göran upptäckte att lampan var tänd i badrummet. Han gick dit för att släcka…
Giftig rök
Christian hade med hjälp av grillkol lyckats fylla badrummet med giftig rök.
– På badrumsdörren hade han satt en lapp med texten ”Varning, kolmonoxid, giftigt!” Ända in i det sista hade han visat andra hänsyn… Och ändå inte. Hur många gånger har jag inte stått vid Christians porträtt här i köket och skrikit: ”Fattar du hur illa du har gjort oss!?!”
Göran skrek till när han fann Christian död. Pernilla sprang till badrummet, fylld av onda aningar. Den där dagen, fredagen den 3:e november 2006, stannade många klockor i familjen Sellergrens liv.
– Så fort jag såg Christian förstod jag att vi kommit försent, säger Pernilla. Jag – som är utbildad sjuksköterska – försökte inte ens göra något återupplivningsförsök.
Bredvid Christian låg hans laptop.
– Mitt i detta känslomässiga kaos slog jag på den med förhoppningen att finna ett avskedsbrev. Något sådant fann jag inte. Men jag hittade senare ett dokument från juli där Christian beskrev hur dåligt han mådde.
Han hade trott att han skulle bli mångmiljonär på poker, men korten hade inte gått hans väg.
– Datorn var full av länkar till olika poker-sajter. Det var bara att inse att min förstfödde haft en mörk sida, att han varit en spelmissbrukare!
Stora skulder
Under vintern och våren 2006 hade Christian dragit på sig stora skulder.
– Han fick lån till möbler trots att hans lägenhet redan var möblerad. Och till en bil, trots att han saknade körkort… När hans vanliga bank sa ”stopp” vände han sig till sina vänner och tog SMS-lån med höga räntor.
De enda räkningar som Christian betalade till slut var telefonräkningarna och internetanslutningen.
– Utan telefon och internet hade det ju varit ”klippt”. Han spelade så länge det gick…
Christian fick aldrig uppleva sin 22-årsdag.
– Bara några dagar efter hans bortgång kom vräkningsbeskedet, konstaterar Pernilla.
Vill inte prata
– Hela familjen har mått fruktansvärt dåligt. Våra tonårsgrabbar har inte velat prata så mycket om sina känslor. De yngre barnen har reagerat mer utåtriktat. Adam spelar apa för att få oss att skratta. Sarah skriver dikter och egna låtar om sin sorg.
Själv finner Pernilla tröst i tanken på ett liv efter detta.
|
– Och utan Göran, Thobias, Robin, Sarah och Adam vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till. Det är tack vare dem jag lyckas ta mig ur sängen om morgnarna. Sorgen är den samma. Saknaden har växt med åren.
När Pernilla fyllde 40 år i juni 2007 for Göran, hon och tonårssönerna till London.
|
Lillasyster Sarah, 10, tänder ett nytt ljus intill Christians fotografi.
|
– Det var en bra resa, säger hon själv. Sorgen fick vila. Men på tåget hem från flygplatsen fick jag dåligt samvete. ”Herregud, jag har ju knappt ägnat Christian en tanke de här dagarna!”
Psykisk livräddning
Riksförbundet SPES (Suicidprevention och Efterlevandes stöd) och lokala samtalsgrupper har hjälpt Pernilla och hennes familj. För två år sedan skapade hon hemsidan www.christiansellergren.se som fått en enormt fin respons.
– Om vår historia kan hjälpa någon annan känns den inte fullt lika mörk och hopplös, säger Pernilla.
I höstas gick hon Sveriges första utbildning i psykisk livräddning, ledd av göteborgsprofessorn Jan Beskow.
– Idag kan de flesta svenskar hjärt- och lungräddning, säger Pernilla, som arbetar på Halmstads lasarett. Men inför ångest, depression och självmordsbeägenhet står de flesta av oss handfallna.
– Cirka en miljon människor – 1 500 i Sverige – tog sitt liv förra året. Det innebär att ett människoliv går till spillo var 40:e sekund. Självmord är idag den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15–44 år. Och mer än dubbelt så många män som kvinnor tar sina liv. Det är fruktansvärda siffror. Och för mig är det mer än siffror.
– Vi får inte vara rädda för att prata om existentiella frågor. Och man skall inte dra sig för att be om hjälp. Förr läste jag artiklar som den här och tänkte: ”Det gäller andra, inte mig.” Tänk så fel jag hade!
– Om vår historia kan hjälpa någon annan känns den inte fullt lika mörk och hopplös, säger Pernilla. Här är hon och maken göran med barnen Sarah, 10 år, och Adam, 9 år.
