Lasse Åberg om saknaden efter vännerna: ”Det är en jävlig ålder att vara runt 80”

Åh nej, har jag gjort bort mig nu? undrar Lasse Åberg med olycksbådande stämma när jag ringer honom en kvart efter klockslaget då vi stämt träff på Åbergs museum i Bålsta. Slutarbetet med den kommande boken Lasse Åberg – Samlade fragment ur ett spretigt liv har fått honom att glömma tid och rum.

– Ta en kaffe så är jag där om 20 minuter, uppmanar Lasse oss ursäktande.

Han kliver som utlovat in i museets entré 20 minuter senare. Det är de egna benen som har tagit honom den dryga kilometern från huset som han och hustrun Inger 1965 köpte för 57 000 kronor, vilket de på den tiden ansåg vara ett ohyggligt överpris. Under de 58 åren ute på vischan har paret klarat sig utmärkt utan såväl körkort som bil.

– Vi brukar kokettera med att vi, tillsammans med landstinget, är de största taxikunderna här i Bålsta. När jag ska handla har jag en ”dramaten” så jag slipper bära kassarna. Att jag inte äger någon bil beror på att jag har ett obefintligt motorintresse. Dessutom är jag lite för lat för att orka ta körkort, bekänner Lasse.

Under uppväxten var olika begagnade cyklar Lasses främsta färdmedel. Några nymodigheter fanns det inte kapital till.

– Eftersom farsans jobb som svarvare inte inbringade så vansinnigt mycket pengar var vi tvungna att snåla in. Vi bodde fyra personer i en etta på Kungsholmen. Jag och min yngre bror delade på ett rum som uppskattningsvis var två och en halv gånger tre meter i storlek. Men jag kan inte säga att vi saknade någonting. Vi var hela och rena och käkade gott.

Lasse Åberg: “Jag blev en praktnolla på Konstfack”

Vid 4 års ålder var Lasse med om något som han tror formade hans personlighet för all framtid. I tron att sonen hade fått scharlakansfeber körde föräldrarna honom till sjukhus. Deras antagande visade sig vara felaktigt men ironiskt nog smittades Lasse av scharlakansfeber på sjukhuset och blev kvar där i flera veckor.

Eftersom detta var långt innan det blev en rättighet för barn att ha en närstående hos sig under sjukhusvistelse tvingades den lilla 4-åringen vara åtskild från sin mamma och pappa.

– Jag inbillar mig att det ledde till att jag kapslade in mig i mig själv. Jag fick en känsla att ”grabben, nu får du klara dig själv här, nu är det slut på duttandet”. Man brukar säga att utåtriktade människor har ett behov av att studsa sig själva mot andra men jag är nog i avsaknad av det behovet. Jag trivs rätt bra med att vara ensam i min ateljé och hålla på med mina grejer.

Ett annat framträdande personlighetsdrag mejslades fram i samband med skolstarten. Till följd av det höga antalet barn i samma ålder räckte skolplatserna i Stockholmsstadsdelen Fredhäll, där familjen bodde, inte till. Lasse blev därför utlokaliserad till Kristinebergs folkskola på andra sidan huvudleden.

– Det var fiendeland, vilket gjorde mig till en överlöpare. Jag blev anpasslig redan där. Tack var det smälte jag långt senare in rätt bra på Konstfack – trots att jag egentligen var en outsider bland alla konstnärsbarn som hade haft en helt annan uppväxt än jag. Från att ha varit släktens lilla geni blev jag årets praktnolla när jag började på Konstfack. Jag fick verkligen lägga manken till för att hänga med.

Pappan gick bort 52 år gammal

På Konstfack blev Lasse betuttad i en fem år yngre student som han sett springa över skolans utställningsrum Vita havet i raggsockor. Han satte upp en lapp på anslagstavlan där han sökte kontakt med tjejen i fråga. Hon visade sig heta Inger, nappade på inviten och sedan gick det undan. Redan 1965 gifte de sig och fick sitt första barn, dottern Anna. Samma år gick Lasses pappa Gunnar ur tiden, blott 52 år gammal.

– Han fick en form av blodcancer, Hodgkins lymfom. Idag kan de flesta med sjukdomen botas. Det får det att kännas än mer surt att min pappa behövde dö i den. Jag hann aldrig ha ett riktigt vuxensamtal med honom. Pappa var en intressant person, en dubbelnatur som kombinerade svarvaryrket med att vara trummis i flera olika orkestrar. I en av dem sjöng han också. Det kanske var det som fick tanken på att eventuellt bli någon sorts artist att planteras i mig.

Mamma Gurli syns i Sällskapsresan

Till skillnad från sin man hann Lasses mamma Gurli uppleva äldsta sonens exempellösa framgångar. Om man tittar noga kan man faktiskt skymta henne i Lasses första Sällskapsresan-film från 1980. Närmare bestämt i den klassiska flygplansscenen där den bortkomne Stig-Helmer tror att han kan få påfyllning i juiceglaset bara genom att trycka på en knapp i taket. Damen i flygsätet bakom honom är mamma Gurli, berättar Lasse när jag beundrar ett konstverk av den omtalade filmscenen som köpts in till museet.

Huvudpersonens närvaro i lokalerna går knappast de många besökarna obemärkt förbi.

Tålmodigt svarar Lasse på frågor om samlingarna, låter sig fotograferas och signerar prylar i museets butik åt dem som så önskar.

Utanför entrén kommer en flicka i 10-årsåldern gående mot honom med bestämda steg och ett angeläget budskap på hjärtat:

– Jag vill bara säga att jag älskar dina låtar.

Med ett oemotståndligt leende tillägger hon:

– Får jag ge dig en kram?

Lasse gör henne givetvis till viljes.

– Man vill ju inte misstas för pedofil, men om hon ber om en kram kan hon väl få det, säger han godmodigt.

Att Lasses omfångsrika livsverk tilltalar alla åldrar är denna dags brokiga besökarskara ett tydligt bevis för. Genom livet har han visat sig besitta en avundsvärd mångsidighet. Den yrkesmässiga bredden kan även några utomstående personer tackas för. Kanske framför allt konstnären Ardy Strüwer som lotsade in Lasse som sin parhäst i tv-humorfåran, och filmproducenten Bosse Jonsson som uppvaktade honom med ett smickrande erbjudande om att göra film.

Många vänner har gått bort

Hungrigt har Lasse fångat köttbenen som stuckits åt honom.

– Jag ställer upp på saker fast jag är livrädd, vilket kan tyda på en viss brist på självkritik. Exempelvis åtog jag mig gladeligen att ackompanjera skådespelerskan Anna Roll på gitarr när hon skulle sjunga i tv 1963, trots att jag bara kunde ungefär tre ackord. I samband med programmet träffade jag min mångåriga vän och samarbetspartner Janne Schaffer som också medverkade där.

Kanske har vänskapen med en av vårt lands främsta gitarrvirtuoser spätt på Lasses musikaliska bildningskomplex, för den enda saken han skulle göra annorlunda om han fick leva om sitt liv är att förkovra sig inom gitarrspelandet betydligt tidigare.

– Jag tog i och för sig gitarrlektioner när jag var i övre tonåren men några i min grupp var jäkligt tondöva. Vi höll på och harvade med samma låt i evigheter. Att spela Lilla vackra Anna tre lektioner i rad fick mig att ledsna.

– När jag var 75 började jag ta gitarrlektioner på nytt, fast den här gången enskilt. På så vis kom jag förbi tre-ackords-träsket. Nu kan jag till och med lira några Jobim-låtar. Det är jättekul att spela gitarr. Dessutom låter det vackert.

Det tidigare regelbundna tennisspelandet lade Lasse däremot på hyllan för något år sedan.

– Det var samma sak med golfen. Alla jag har spelat med har dött. Jag skulle gott kunna tänka mig att spela igen men jag har helt enkelt inte orkat ta några nya kontakter.

Borta är vid det här laget också många av yrkeskollegorna.

– Det är en jävlig ålder att vara runt 80-årsstrecket. Folk viker ner sig runt omkring en. Halva filmteamet har ju gått åt: Bosse Jonsson, Jon Skolmen, Sven Melander, Kim Anderzon, Svante Grundberg, Roland Jansson och flera andra. Man känner att man själv står i kö på något vis. Det är lite otäckt.

Blir sårad av dålig kritik

Om han vill återuppleva minnena av de hädangångna filmkompisarna finns de trösterikt nog odödliggjorda i arkiven. För visst händer det att Lasse slår sig ner framför någon av sina kultförklarade filmer när de emellanåt sänds på tv, såvida de inte sänds på någon kanal med reklamavbrott.

– Det är som att gå på firmafest att sitta och titta på alla som man har jobbat med, konstaterar han med visst vemod i rösten.

Svenska folkets kärlek har Lasse alltid haft. Filmkritikernas gunst har han haft desto svårare att vinna.

– Jag har fått mycket åsikter om det jag har gjort. Repmånad blev totalsågad när den kom. När någon frågar mig vad jag tycker om dålig kritik brukar jag svara: Vad tror du att en lyktstolpe tycker om hundar? Jag blir sårad när folk klankar ner på det jag har skapat. Om jag känner att kritiken är berättigad blir jag extra sårad.

– Om jag däremot har producerat något som jag själv tycker är bra struntar jag i om någon annan tycker annorlunda. Då vet jag att jag i alla fall har gjort så gott jag har kunnat. Jag har aldrig haft några andra konstnärliga ambitioner än att det jag skapar ska vara träffsäkert.

Viss kritik tar dock Lasse med ro. Som den där gången för några år sedan då han på beställning hade gjort en målning till den lokala vårdcentralen. När han höll på att installera tavlan kom vaktmästaren förbi och dömde ut konstverket med orden: ”Är du inte klok, du har ju förstört väggen!”

Blev han inte redigt förbannad på den respektlösa sågningen och gav svar på tal? undrar jag. Men Lasse skakar bara på huvudet och skrattar:

– Nej, det var så himla absurt att jag tyckte det var kul. Det här ska jag skriva om, tänkte jag på direkten. På samma sätt har jag kunnat använda mig av en händelse som inträffade 1977. Jag var på väg till Malmö då polisen kom ombord på flygplanet och tvingade mig att visa legitimation eftersom de trodde jag var en terrorist.

– Jag satt och skrev hatbrev till Linjeflyg och polisen hela vägen ner till Malmö men sedan tänkte jag: Det här är ju jäkligt kul! Den känslan förstärktes när jag kom tillbaka till Arlanda och fick se löpsedeln ”Trazan togs för terrorist”.

Tog rollen som Stig-Helmer av bekvämlighetsskäl

Några planer på pensionering finns inte vid horisonten. I det numera utbyggda vinkelhuset sitter Lasse och frun Inger alltjämt och jobbar i var sin ateljé. Hon med sin textilkonst, han med diverse bok- och konstprojekt.

Lasse har inte stängt dörren för att göra fler filmer men att börja om på nytt utan producenten Bosse Jonsson och den ständiga sidekicken Jon Skolmen bjuder ett visst inre motstånd. Känner han måhända någon lockelse att hoppa in som skådespelare i andra kreatörers produktioner?

– Jag har provat det några gånger, med nedslående resultat. Det har inte funnits några som helst ambitioner hos mig att vara skådespelare men av bekvämlighetsskäl var det lättare att göra den här vilsne Stig-Helmer själv än att koppla in en människa till. Därför tog jag den rollen. Men jag har aldrig längtat efter att stå på scen eller att vara med i andras filmer.

Förmiddag har övergått i sen eftermiddag. Museet vimlar fortfarande av besökare men för Lasses del börjar det bli dags för hemfärd. Fjällröding ska inhandlas och tillagas till kvällen.

– Det är jag som lagar middag varje dag. Jag och min fru äter bra, mycket grönsaker och fisk. Likt många andra åldrande par är vi också förtjusta i vin. Det är väldigt egendomligt att vid 83 års ålder behöva tänka på att vara försiktig med vinet så att man inte blir alkoholist. Det borde man ju kunna strunta i när man har blivit så här gammal.

Bara en fråga till innan vi skiljs åt: Hur vill Lasse en dag bli ihågkommen som yrkesperson?

– Att jag gjorde kul grejer som folk gillade. Mitt motto har varit att roa mig själv och förhoppningsvis andra människor.

För den som vill ha ett fylligare svar på ovanstående fråga har Lasse skrivit en tänkbar nekrolog över sig själv i sin pinfärska bok. Den lyder så här:

”Man kan med fog säga att Lars exploaterade sin begränsade talang till det yttersta. Med en befriande brist på självkritik kastade han sig utan att tveka över i stort sett alla befintliga kulturformer, utom möjligtvis konstsim, no-spel och avantgardistisk balett. Han bestämde sig i unga år för att ägna sig åt fri konstnärlig verksamhet inom måleri och grafik men fick
tyvärr ett ödesdigert konstnärligt problem: Folk förstod hans bilder.”