Jonas Gardell: ”I början av separationen tänkte jag att jag kommer åldras och dö ensam”

Vi ska träffa Jonas Gardell på hans lantställe och hittar honom grävande upp brännässlor med rötterna. Av någon anledning förknippar man inte Jonas med trädgårdsarbete, snarare med sådant som de två glamorösa festinbjudningar som hinner ticka in på hans mobil medan vi sitter och pratar. Han läser meddelandena, konstaterar att det vore kul men vill egentligen hellre stanna i friden ute i skärgården.

– Fast så tråkig kan jag väl inte vara? frågar han retoriskt.

– Neeej, klart du ska gå, körar jag och fotograf Peter Knutson uppmuntrande.

Men samtidigt fattar man ju. Nästan 40 år i rampljuset, 22 böcker, 16 scenshower, åtta teaterpjäser plus tv-serier, långfilmsmanus, poddar och låttexter. Han har varit kung på Twitter, han skriver krönikor i Expressen och predikar på söndagarna i en baptistkyrka i Stockholm. Ur Jonas Gardell flyter en textproduktion som slår det mesta. Klart han behöver dra sig undan ibland.

Jonas Gardells och Mark Levengoods skilsmässa

Och så detta med Mark. Livet blir inte alltid som man tänkt. Jonas Gardell och Mark Levengood var i 36 år det ikoniska gayparet, symbolen för Sveriges förvandling till ett förhållandevis inkluderande land. Det har varit lite som med kungaparet – de kunde bara inte skilja sig, alltför många skulle bli besvikna. Men till slut blev det så ändå.

– När vi berättade det fick jag mellan 30 000 och 40 000 privata meddelanden. Och inte så få på temat ”men hur tror du det känns för mig nu?”, säger Jonas, ständigt beredd att skämta om det svåra.

Han och Mark la locket på efter att i januari ha meddelat att de skulle flytta isär men gå i terapi ”för att ser vart det leder”. Vilt spekulerande utbröt i media när de någon gång sågs tillsammans. Men i juni gick skilsmässan igenom.

– Herregud, vi är vänner, vi har barn ihop. Det är klart att vi kan åka på sportlov eller fira jul ihop, konstaterar Jonas.

Jonas Gardell firar sin 60-årsdag med publiken

Han talar med mild röst men har sitt vanliga bett i åsikterna. Hans nya show på Intiman i Stockholm blandar humor och allvar, som han brukar. Döden ska besvärjas, livet hyllas och svenskarna piskas upp ur sin letargi.

– Men jaja, du kommer att få skratta också. Jättemycket. Det ska bli en fest, lovar Jonas lugnande apropå showen, döpt efter ett klassiskt och ofta tatuerat Gardell-citat, ”Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!”

Det blir en lång födelsedags- och pånyttfödelsefest som inkluderar den andra november, Jonas 60-årsdag. Den ska firas med publiken. Liksom han för 30 år sedan firade sin 30-årsdag på samma scen i föreställningen ”En finstämd kväll med Jonas Gardell”.

Vill ”underhålla skiten ur folk” med ”Fjollornas fest”

Samtidigt släpps Jonas nya bok, ”Fjollornas fest”. Den festen är det legendariska invigningspartyt för gayklubben Club Etoile på Piperska muren i Stockholm 1971, där 700 gäster, inklusive en stor kontingent ”fjollor”, drack champagne och ägde världen för en natt.

– Jag tyckte att jag blev lite väl mycket folkbildare i min förra roman, ”Ett lyckligare år” som handlade om ett manligt kärlekspar på 1800-talet. Så i den här boken bestämde jag mig för att underhålla skiten ur folk, säger Jonas glatt.

Han syftar på den dräpande dialogen mellan Kajsa, Bettan, Nana, Frances, Jeanette med flera färgstarka och bitska fjollor. Dåtidens feminint lagda gaymän använde ibland kvinnoalias för att ingen skulle veta vad de hette och rykten om deras hemliga liv inte skulle nå arbetsplatser, grannar, släktingar. För även om homosexualitet på 70-talet inte längre var olagligt i Sverige så var det fortfarande skambelagt, därtill klassat som psykisk sjukdom.

Parallellt med det glammiga kalaset löper historien om pojken Mikaels svåruthärdliga färd mot katastrofen. Alla hans varningsklockor ringer, ändå följer han med en vuxen man som förgriper sig på honom.

– Som ung homosexuell hade du ingen att spegla dig i på 70-talet. Något med dig tycks vara fel, du blir kallad äcklig. Så Mikael söker en flock. Han förstår att det här inte kommer att sluta väl men han är så desperat efter att träffa någon som är som han, förklarar Jonas.

– Varför följde han viljelöst med? Jo, för om du ska värna ditt egenvärde måste du ha ett till att börja med. Men du har ju bara fått höra om allt som är fel med dig.

Återkommer till våldtäkten

Jonas har tidigare berättat om den våldtäkt han själv utsattes för när han var 14.

– Boken ligger nära det som hände mig. Många författare har en grundscen de återkommer till och det här är en av mina grundscener. I researchen för mina senaste böcker har jag stött på detta med övergrepp mot minderåriga. Barn har ju generellt behandlats illa genom tiderna – agats, utnyttjats och fått slita ont. Bland allt detta har det också förekommit homosexuella övergrepp. Det var dags för mig att skriva om det.

– Homokulturen, som också är en tystnadskultur, har en skyldighet att lyfta frågan. Det har jag gjort i flera år; i artiklar, på konferenser med Childhood Foundation. Jag har fått drottning Silvia att sitta och lyssna en hel dag. Hon var oerhört engagerad.

– Det har funnits en missriktad idé att folk skulle tycka så illa om oss homosexuella om vi tar upp ämnet. Men jag tror tvärtom det är livsviktigt att vi själva pratar om frågan och inte överlämnar den åt otäcka krafter.

“Jag mycket  fjolligare på scenen än privat”

Av samma skäl vill han skildra det dubbla nedvärderandet av den feminine gaymannen.

– Fjollan har alltid varit föraktad, inte minst inom homokulturen. På dejtingplattformar för homosexuella kan det stå ”fjollor undanbedes”. Fint är att vara ”grabbaktig” eller ”straight acting”, att bete sig som en heterosexuell.

Men sådan självrannsakan i de egna leden är en balansakt i dagens tudelade åsiktsklimat. Allt kan dras till illvilliga extremer. Jonas Gardell exemplifierar med debatten om sagoläsande dragqueens.

– Den diskussionen dök upp inte bara här utan i många länder. Högerauktoritära krafter har bestämt sig för att utmana våra fri- och rättigheter genom att ge sig på dem som de tror folk fortfarande tycker illa om, nämligen fjollor och hävda att de på något sätt skulle förstöra barn. Det är en global och orkestrerad aktion som handlar väldigt lite om Sverige.

– Ska vi prata om vad som är typiskt svenskt så har vi ju en lång tradition av revyer där män spökat ut sig till kvinnor. Vi har älskat Lasse-Maja, Stig Järrel i ”Fram för lilla Märta” – han var ju dragshowartist för 80 år sedan! Karl Gerhard var i drag på 30-talet. Börje Ahlstedt, är det någon som tänker sig att han levde ut sin sexualitet i ”Charleys tant”? Det är bara för dumt alltihop. 

– Men sällan har väl en av mina böcker hamnat mer mitt i den dagsaktuella debatten.

– Själv är jag mycket, mycket  fjolligare på scenen än privat. Fjollighet är ju roligt! De bästa komikerna är lite fjolliga på scenen, även de heterosexuella. Se på Johan Glans, Robert Gustafsson, Magnus Härenstam eller Gösta Ekman. De som inte är det, är heller inte de största. Förlåt David Batra och Henrik Schyffert!

– Fjollighet är kopplat till att ha en scen att uppträda på. En dragshow eller den där festen i min bok. Privat håller jag inte show. Jag är väldigt mycket en landet-kille. 

Skrev sin första bok som sjuåring

Här ute skriver han, attackerar nässlorna, samlar sig för höstens möten med publiken. Jonas Gardell har uppträtt sedan dagisåldern. Med skrivbordslampan som strålkastare underhöll han gosedjuren.

– Jag hade så många att jag fick sova hoprullad längst ner i sängen. När jag var sju skrev jag min första lilla bok.

I tjugoårsåldern sökte han bland olika uttrycksmedel och öppnade galleri med några vänner.

– Vi kunde ingenting om konst, vi bara gjorde. Där skrev jag min första roman för det kom inga besökare. Jag tecknade också och eftersom jag hade ett galleri utan besökare kunde jag lika gärna ställa ut själv. Utställningen hette ”Bögögon”. Jag var så tidig, så modig. Redan i början av 80-talet var jag en av dem som ropade högst om homosexuellas rättigheter när många av dagens kända gayprofiler var sååå heterosexuella. 

Jonas Gardell började ge ut en bok vart eller vartannat år. På 90-talet kom klassikern ”En komikers uppväxt” om den stenhårda hackordningen bland barn i en svensk medelklassförort och med ett garnityr av vuxna som förstår noll och intet om hur barnen har det. Den blev obligatorisk läsning i många grundskolor. 

Skrev religionshistoriska textsamlingar

Efter tiotalet romaner gjorde Jonas ett litterärt lappkast och förvånade alla med de religionshistoriska essäsamlingarna ”Om Gud” och ”Om Jesus”. Han ville ”vrida Gud ur händerna på idioterna” och redovisade en massiv biblisk beläsenhet. Idioterna är de som menar att vissa inte duger inför Gud. Men Gardell omfamnades av många i den kyrkliga eliten. Han fick föreläsa för biskopar och blev teologie hedersdoktor. Böckerna läses på präst- och pastorsutbildningar.  Själv har han sagt att ”Om Jesus” måste vara en av de mest kristendomskritiska böcker som skrivits av en djupt troende människa.

– När jag studerar gudsbegreppets historia – hur det vi kallar Gud har vuxit fram i olika kulturer under tusentals år – ser jag ju att Gud är en konstruktion. Och ändå tror jag. Hos mig är det en instinkt, en reflex, som grip- och sugreflexen hos ett spädbarn.

Därpå återuppfann han sig på nytt som författare, blev den svenska gayhistoriens upptecknare och började skriva fiktion på dokumentär grund. Hans trilogi om aidsåren, ”Torka aldrig tårar utan handskar”, liksom ”Ett lyckligare år” och ”Fjollornas fest” bygger på arkivstudier och intervjuer med folk som var med. 

– Jag jobbar väldigt länge med mina texter, säger Jonas.

– Om jag nu är 60 och varje bok tar 3–5 år att skriva, då har jag kanske två böcker kvar innan jag blir 70. Speciellt om jag dessutom ska hålla på med mina båda andra karriärer – stå på scen plus göra någon pjäs, film eller tv. Jag måste vara noga med mina val nu.

Arbetet är ett sätt att hantera ångest

Jonas Gardell har sagt att arbete är hans sätt att hantera ångest. Dels är han uppvuxen i ett mycket bögfientligare Sverige, men också i en familj där man inte fick visa svaghet. I hans mammas frikyrkliga världsbild måste svaghet förträngas eftersom misslyckanden inte kunde drabba den som funnit Gud. I sin bok om mamma Ingegärd, ”Till minne av en villkorslös kärlek”, beskriver han detta med stor komik.

Mamma var originell och begåvad, utbildad psykolog och brinnande baptist i fjärde generationen. Efter skilsmässan från Jonas pappa hamnade hon i en nedåtgående spiral av psykiska problem, alkoholism och till sist demens. På 00-talet satt Jonas i medelålderns klassiska sandwichfälla med egna små barn och samtidigt en allt sjukare förälder att ta hand om.

Jonas och Mark är väldigt olika men har mycket gemensamt. Som aparta ursprungsfamiljer och att vara djupt fästade vid komplicerade mödrar, båda alkoholiserade. Men nu går de alltså definitivt åt skilda håll.

– Jag är inne i en period av uppbrott och förvandling och det kan man bejaka eller inte. I början av separationen tänkte jag att jag kommer att åldras och dö ensam. Det kändes ödsligt. Men nu har jag börjat tänka på det som ett äventyr. Som att jag vid 60 förunnats något nytt. Det är inget jag önskat eller velat men nu när jag är där så kan jag ändå tro att jag kommer att kallas till nya möten med nya människor och göra saker jag inte visste att jag skulle göra.

Artikeln publicerades först hos Icakuriren