Jag var döende – då kom Ani och kärleken in i mitt liv!

– Ani är min livboj, hade jag inte träffat henne så hade jag varit död. Idag lever Ulf Norlin ett fantastiskt liv med kvinnan som är hans själsfrände. Tavlan i bakgrunden har Ani målat.

Luciadagen 1997. Ljusets drottning lyser med sin frånvaro, istället är det ambulanspersonal som väcker Ulf Norlin denna morgon. Utan lussekatter och nybryggt kaffe, men med erbjudande om transport till hans nya “hem”, serviceboendets slitna lägenhet med väggar och dörrkarmar fulla av svarta märken efter rullstolars fotstöd.

Det är en miljö som andas slutstation, mer än hopp om en ljusnande framtid. 

Med en suck lämnar Ulf ifrån sig nycklarna i receptionen. Det kanske största mänskliga nederlaget av alla. Att inte längre få bestämma vem som ska ha tillträde till hans hem.

Med 20 år yrkeserfarenhet som polisman och kriminalinspektör har han varit van att inge trygghet och respekt. Van att leda, agera och alltid ha svar på tal. Nu är situationen helt annorlunda. Läkare har klassat honom som multifunktionellt sjuk, alltså en patient utan framtid.

Ulf har fått veta att han har högst ett år kvar att leva. Han har till och med skrivit på ett papper att han inte vill ha några livsuppehållande åtgärder.

Nu sitter han här, med mängder av olika mediciner som enda sällskap. Alltför sjuk för att hemtjänsten ska vilja vårda honom i hans vackra, ljusa villa. Och helt ensam, då sjukdomen splittrat hans familj.

130 kilo tung, rödmosig och uppsvullen av kortison undviker Ulf att se sig i spegeln. Han är förpassad till ett liv i rullstol efter åtta hjärtinfarkter och ett emfysem som sänkt lungkapaciteten till 28 procent. Dessutom svår astma, förlamning på väster sida och ett närmast obefintligt immunförsvar.

Ulf Norlin är 53 år och ser inte fram emot julen. Eller mot det nya året. Hans enda mål för 1998 är att ta sitt liv.

Den sanna kärleken

Men Ulf fick uppleva att kärleken till en annan människa kan göra underverk. Hans dödslängtan försvann i samma ögonblick som han blev kär. Och när Ani fick Ulf att våga tro på Gud, hittade han också kärleken till livet.

– Ani hade bara arbetat hos mig någon dag när hon berättade om sin tro och hur skönt hon tyckte att det var att prata med Gud, säger Ulf. Min första reaktion var: “Nej, inte en sån där!”. Religion och tro var inget för mig. Men Ani försökte aldrig pracka på mig sin tro. Och jag insåg att jag var fruktansvärt avundsjuk på henne för att hon hade en trygghet som jag saknade.

– En dag frågade jag om hon kunde lära mig hur man ber. Hon tittade lite förvånat på mig och sa: “Det är inte konstigare att prata med Gud än att prata med mig.” Den kvällen knäppte Ulf sina händer och för första gången i sitt liv talade han högt om sin svåra uppväxt och om den medfödda hjärtsjukdomen som fått honom att i hela sitt liv känna skuld. – Min mamma blev sjuk när jag föddes och jag har alltid känt att det var mitt fel. Det blev en börda och jag upplevde aldrig att jag var älskad.

Ulf ett år gammal. Hans mamma blev sjuk i samband med förlossningen.

Han skakar på huvudet när han ska berätta om vad som hände sedan.

– Jag förstår att många tycker att det låter stolligt, att jag med hjälp av bönen och kärleken fått livet och hälsan tillbaka. Jag skulle själv inte tro det om någon berättade det för mig. Men sanningen är ju att det faktiskt har hänt.

– Jag blir friskare och friskare för varje år som går. Det har varit en enorm utveckling de senaste elva åren. Och jag är säker på att om min gamle läkare Hans Formgren från Huddinge sjukhus skulle möta mig idag, så skulle han inte tro sina ögon.

Grät av glädje

Idag behöver Ulf varken rullstol eller kryckor. Hans lungkapacitet har ökat till dryga 50 procent – vilket enligt läkarna borde vara omöjligt. Han har minskat tablettintaget till 10-12 om dagen. Astman vållar väldigt lite besvär numera, jämfört med tiden när den tvingade honom till 200 sjukhusdagar om året. Och när han slutade äta kortison blev han även av med sin diabetes.

Ja, när Ani kom in i hans liv började det hända saker. Ett år efter att Ulf flyttat till den dystra servicelägenheten firade han en jul han aldrig kommer att glömma.

– Det var första gången i mitt liv som jag grät av glädje, säger Ulf.

Han berättar om restaurangen som doftade varm glögg och pepparkakor. Om det fantastiska julbordet som retade aptiten. Och om den blonda kvinnan som satt mitt emot honom och sträckte fram ett mjukt paket. En julklapp. Till honom. Den första han fått på många, många år. Och hon gav den till honom av kärlek. För att han betydde något för henne.

– På Alla hjärtans dag året efter förlovade vi oss och på midsommarafton 1999 vigdes vi under ett av äppelträden här i trädgården, säger Ulf och ler.

– Idag lever jag i Paradiset med en kvinna som är min själsfrände. Hon tycker och tänker precis som jag.

– Ja, vi hör ihop säger Ani och tittar på Ulf. Ingen man har gett sitt liv till mig på det sätt som han gör. Uffe har fått mig att känna mig älskad.

Berättade om barndomen

Ani-Hannele, 53, kom till Sverige 1979, med sig i bagaget hade hon en varm barnatro och en längtan efter att jobba med människor. Men hon kände sig vilsen, tyckte inte riktigt att hon hörde hemma någonstans.

– Jag trivs att arbeta med äldre så jag sökte jobb inom vården och har även arbetat inom färdtjänsten. Men tunga lyft slet på min kropp och jag blev långtidssjukskriven. Fast hela tiden längtade jag tillbaka ut i arbetslivet och när jag fick höra talas om en svårt sjuk man som behövde en personlig assistent, sökte jag tjänsten.

Den första bilden hon fick av Ulf var när han rullade ut i hallen, från sitt sovrum, för att hälsa på henne.

– Han såg otroligt uppgiven ut, det fanns inget liv i honom, minns Ani. Jag mötte en man som gett upp.

– Men jag som är både kristen och nyfiken frågade honom: “Du, när du vet att du snart kommer att dö, tänker du någonsin på vad som händer då? Tror du på Gud?”

Han tittade på mig som om jag var galen.

Ani förstod på Ulf att han så småningom lydde hennes råd om att samtala med Gud och han berättade att han mådde bra av det. Efter en tid sa han att han ville vara kristen.

– Sedan skedde en märkbar förändring med Ulf, säger Ani. En natt tappade han två liter vätska, han var ju så svullen eftersom han gick på kortison. På morgonen såg jag direkt att något hänt. Han var mycket smalare i ansiktet och hans blick, som alltid varit dimmig, var plötsligt helt klar. Det var där det vände, då allting började hända. En process som förmodligen pågår i hans kropp än idag.

Ulf kunde erkänna för Ani att det var en stor tröst och ett stöd att prata med Gud. Att äntligen få ur sig sådant som han burit inom sig hela livet. Och nästa åhörare blev Ani.

– Jag började prata med henne också om min tuffa uppväxt och barndom, det var så skönt att äntligen ha någon som lyssnade och jag kände att jag blev både gladare och öppnare. Jag minns att jag sa till Ani: “När jag blir frisk ska jag gifta mig med dig”. Och så blev det!

Började måla

Ani är fortfarande Ulfs personliga assistent några timmar om dagen. Han behöver hjälp med sin personliga hygien, med rakning och en del annat. Men framför allt är hon hans hustru och livskamrat.

I huset i Halna, och med varandra, har de båda hittat hem. De lever ihop 24 timmar om dygnet. På tomten finns ett mindre hus som en gång varit ortens gamla fängelse. Där har Ani inrett ateljé och galleri här tillbringar hon många timmar vid staffliet med duk och oljefärg. – Jag har målat i sju år nu. Det var Ulf som kom hem med duk och färg till mig en dag. Sedan har det tagit fart och idag säljer jag mina tavlor.

I ateljén skapar Ani Norlin underbara oljemålningar.

– Och när jag vill vara ifred smiter jag ut i snickarboden, säger Ulf och visar vägen till sin lilla stuga bakom boningshuset. Här gör jag smörknivar och slevar till husbehov. Det är underbart att skapa något med händerna.

– Dessutom är det oftast här ute som jag passar på att prata med Gud. Här kan jag prata högt i min ensamhet, och inte bara kommunicera i mina tankar. Visst händer det att livet flyter på så bra att han glömmer bort att be. Men när han blir alltför kaxig tar Ani ner honom på jorden och påminner honom om att han har mycket att vara tacksam för. – Jag har alltid haft svårt att förmedla känslor, säger Ulf. Jag fick inte det med modersmjölken. Därför säger jag inte tillräckligt ofta till Ani hur mycket hon betyder för mig. Men jag är enormt tacksam att hon finns. Hon är min livboj.

Snickarboden är Ulfs eget krypin. Här tillverkar han smörknivar av ene från skogen och här talar han med Gud.

Blivit ödmjukare
Ulf gick från att vara döende till att bli dödsförälskad. Och när han väl insåg att han var kär, gällde det att hitta ett sätt att överleva.

– Jag hade ju bestämt att jag skulle ta livet av mig. Jag hade till och med bestämt hur. Det var egentligen därför jag sökte en personlig assistent. Jag behövde någon som kunde hjälpa mig att komma iväg till Mallorca under en period när det var som allra varmast. Då skulle jag lägga mig i solen och ta en extra dos insulin. För jag visste att då skulle slutet komma snabbt.

– Men med Ani vändes allt upp och ner. Med kärleken till henne visste jag att jag måste bli frisk. Jag måste kämpa för att leva. Men jag hade väl aldrig kunnat drömma om att det skulle bli så här bra.

Han lägger armen om Ani och ger henne en blick full av kärlek. Tjugo år inom polisen gjorde Ulf till en hårdhudad kille. Eller som han själv uttrycker det: “Som polis är man aldrig ödmjuk”.

– Jag tror att det var bra att jag åkte på den här smällen, att jag var på väg att dö. Det har gjort mig ödmjukare som människa.

Midsommarafton 1999 vigdes Ulf och Ani i trädgården. Ulf är fortfarande röd och svullen av allt kortison och har svårt att stå upprätt.

Det äkta paret under samma äppelträd, tio år senare. Ulf ser frisk och stark ut, kryckor och rullstol behöver han inte längre.