Jag är så tacksam att jag får se min dotter växa upp!

 

Kvällssolen lägrar sig över det idylliska fiskesamhället Hällevik utanför Sölvesborg. Lizzi, som är inne på sin andra månad i livet, signalerar att hon är hungrig och Maria Gråberg tar henne intill sig så att hon får äta sig mätt. Snart är det dags för blöjbyte och då är det pappa Krister Olofssons tur att göra en insats.

 

På vardagsrumsväggen i den ljusa och vackert möblerade lä-genheten står det Carpe Diem, ”fånga dagen” på latin. Ett klas-siskt uttryck, som har fått en alldeles speciell betydelse för de ny-blivna föräldrarna. Varje dag är numera speciell.

 

– Efter det som hände vid förlossningen inser jag hur lite det är som skiljer mellan att ena stunden vara i livet och nästa inte, sä-ger Krister, 41 år, och tittar kärleksfullt på Maria.

 

Redan innan Maria kom in till BB hade hon drabbats av havan-deskapsförgiftning. Och strax efter att Lizzi förlösts fick hon både en störtblödning och en hjärnblödning.

 

– Jag tillhör en på miljonen som drabbas av detta, berättar Maria. Samtidigt är jag en av de få som har överlevt. För antingen dör man på grund av förblödning i underlivet eller av hjärnblödningen.

 

– Jag vet att tre kvinnor i Danmark drabbats av detta de senaste åren och ingen av dem överlevde. Mot alla odds gjorde jag det och fick en andra chans i livet.

 

Maria har sedan tidigare en dotter, Ida, 14 år. För några år sedan separerade Maria från Idas pappa och i början av förra året träffade hon Krister. Det var kärlek vid första ögonkastet och någ-ra månader senare visade det sig att Maria var gravid.

 

– Eftersom jag var 41 år gjorde jag noggranna tester för att förvissa mig om att allting var normalt, berättar hon.

 

Krister hade inga barn sedan tidigare och var lycklig över att han nu skulle få bli pappa. Graviditeten förflöt helt normalt ända fram till vecka 36, då Maria skulle gå ut från sin marklägenhet. Av någon anledning trampade hon fel och tappade balansen.

 

– Jag föll rakt framåt och reflexmässigt tog jag med händerna framför mig för att inte slå i magen. Jag skrapade mig på knä och händer, samt vrickade foten. Jag tycktes inte ha slagit i magen, men var ändå livrädd, illamående och orolig för att jag skulle ha skadat fostret.

 

På kvällen svullnade bägge benen.

 

– Jag fick direkt en sjukdomskänsla och anande att något inte stod rätt till, berättar Maria. Jag avvaktade och hoppades att det skulle gå över, men det gjorde det inte. Eftersom jag är undersköterska i botten visste jag att symptomen stämde väl överens med havandeskapsförgiftning.

 

– Undersökningen hos barnmorskan visade på högt blodtryck och äggvita i urinen, vilket besannade mina farhågor om havandeskapsförgiftning. Det var bara att åka hem, plocka ihop grejerna och bege sig till sjukhuset i Karlskrona.

 

– Jag var visserligen långt fram i graviditeten och prover visade att barnet vägde över 3 000 gram, men de ville inte göra något kejsarsnitt eftersom det innebar risker med tanke på mitt höga blodtryck.

 

Som om inte det var nog visade proverna att barnets hjärtverksamhet försämrades. När Marias blodtryck var uppe i 180/120 vågade inte läkarna vänta längre, utan satte igång förlossningen.

 

Vattnet gick och Maria fick några rejäla krystvärkar, barnet var på väg ut. Men syresättningen var dålig, barnet var medtaget och dessutom fastnade det! En barnmorska lade sig över Marias mage och hjälpte till att trycka ut barnet.

 

– Jag minns att jag reste lite på huvudet och såg ett blått ben. Sedan sprang de i väg med henne till upplivningsrummet. Jag låg kvar och visste inte om hon levde…

 

Krister såg hur läkarteamet kämpade för att för att syresätta den lilla bebisen.

 

– Allt gick så snabbt och jag hann inte riktigt fatta hur allvarligt det var, säger han.

 

När bebisen blev rosa i huden och visade livstecken förstod han att de hade lyckats. Nu hade också Maria kvicknat till och personalen körde ut henne i rullstol så att hon fick se sin nyfödda dotter.   – Men jag mådde dålig och bad att få bli skjutsad tillbaka till salen, minns hon. Personalen kom med smörgås som jag och Krister skulle fika på. När jag skulle ta mig över från rullstolen till britsen fick jag fruktansvärt ont i magen och ringde på personalen.   – Ur underlivet forsade blod, sammanlagt ett par liter! Samtidigt behövde jag kräkas och det rådde full kalabalik runt mig. Blodtrycket steg och det

Den första bilden från sjukhuset på pappa Krister och Lizzi. Det var en kaosartad tid.

kändes som om någon satte en sugklocka på huvudet och drog mig uppåt. Sedan bara small det! Jag förstod direkt vad det innebar – hjärnblödning.

 

Krister fyller i:

 

– Hon sluddrade och jag fick hjälpa personalen att förklara vad hon sa. Hon berättade själv att hon fått en hjärnblödning och sa till mig att hon kunde dö av det.

 

Marias blodtryck rusade och hon hörde hur de rapporterade 230/130. Nu skulle hon vidare till intensiven. På väg dit propsade hon på att de skulle göra en datortomografi.

 

– Jag var säker på att jag hade fått en hjärnblödning och ville att de skulle ta reda på var den satt.

 

Efter datortomografin kände hon plötsligt hur hennes huvud rycktes uppåt i ett krampanfall. Hon visste vad det innebar och tänkte: ”Du kan vara död inom någon minut!”

 

– Då kände jag riktig dödsångest, fortsätter hon. Jag tänkte på Ida och Lizzi, mina flickor. Hur skulle de klara sig utan sin mamma? Det var fruktansvärt att ligga där och vara fullt medveten om att livet kan släckas vilken sekund som helst. Den dödsångesten glömmer jag aldrig.

 

Dessbättre slutade krampanfallet och den andra datortomografin visade att det var ett blodkärl i hjärnan som spruckit. Blödningen var ungefär två gånger två centimeter. Men med hjälp av rätt medicinering skulle den läka.

 

– Jag fick stanna i ett och ett halvt dygn på intensivvårdsavdelningen och fick massvis med mediciner för att stabilisera blödningen.

 

Krister hade nu både sin flickvän och deras nyfödda barn att ta hand om.

 

– Jag sprang mellan intensiven och BB och sov inte på tre dygn, berättar han.

 

Tack vare att rätt medicinering kunde sättas in så snabbt återhämtade Maria sig så småningom och kunde komma tillbaka till BB. Känslan var speciell när hon själv fick mata sin nyfödda dotter.

 

Att hon överlevde berodde till stor del på att hon själv förstod att hon fått en hjärnblödning och att läkarna kunde agera därefter.

 

– Om jag inte hade varit vid medvetande och kunnat berätta, så hade de förmodligen inte upptäckt hjärnblödningen så snabbt, säger hon. Och då kunde det ha slutat riktigt illa, vilket jag också har fått bekräftat från läkarna. Nu får jag inga följdskador och Lizzi mår hur bra som helst.

 

Under tiden som vi har pratat har solen sjunkit allt lägre och det börjar bli dags att natta Lizzi, medan fåglarna kvittrar vackert utanför fönstret och det tidigare så vilda havet ligger lugnt. Snart kommer det en ny dag, som blir alldeles speciell för Maria och hennes familj.

 

Carpe Diem!