Ingen anade att jag var alkoholist

Första gången som Therese Hercules drack alkohol var hon 13 år. Idag är hon 39 år och nykter alkoholist sedan flera år. I boken “Vill inte gå hem” berättar hon om hur barn till missbrukande föräldrar far illa.

Trebarnsmamman Therese Hercules från Falun var bara tretton år när hon drack alkohol för första gången. Femton år senare hade hon utvecklat ett gravt beroende.

Idag, vid 39 års ålder är hon nykter alkoholist sedan flera år och har skrivit en uppmärksammad bok, Vill inte gå hem, om hur barn till missbrukande föräldrar far illa.

– Jag har dubbel erfarenhet, säger hon. I min barndom var alkohol ett naturligt inslag i vardagen. Helgerna var speciellt jobbiga. Och jag vet att jag gjort mina egna barn ont. Inte så att jag misshandlat dem, varken verbalt eller fysiskt, men jag har inte varit helt närvarande.

Therese har långt, ljust hår och ett stort, vitt leende som når hela vägen upp till ögonen. Blicken är rak och öppen och hon drar sig inte för att tala om det mest förbjudna, om flaskor och tabletter och skammen som doldes bakom stängda dörrar.

– Det syntes ju inte på mig att jag drack och åt piller. Jag var minsann ingen som raglade omkring på gatorna. Nej, jag var fräsch och klädde mig snyggt och var åtminstone utåt sett en bra mamma. Men en natt hann skammen ikapp mig. Jag insåg att jag inte längre klarade av att hålla masken uppe och sökte hjälp. Då var min kropp helt slut och jag vägde bara 49 kilo till mina 176 centimeter.

Enda barnet
Therese växte upp i Borlänge som enda barnet till föräldrar med välavlönande arbeten och stor umgängeskrets. Hon stannar inte länge kring sina första år, utan berättar att hon flyttade hemifrån redan som sextonåring för att gå på gymnasium i Stockholm.

– Jag bodde ensam i en etta och hade många kompisar. Vi festade ganska friskt och efter en tid hoppade jag av skolan och började jobba i en blomsterbutik. Allt var kul, och när jag drack var jag alltid störst, bäst och vackrast. Förstås.

När Therese var nitton år träffade hon sin blivande man och flyttade till honom i Falun. Han drack inte, men det hindrade inte henne från att fortsätta ungefär som tidigare. Det var ju så oskyldigt, sa hon sig och hon drack inte en droppe alkohol när hon var gravid och ammade sina döttrar, som nu är snart 18 och 16 år.

– Jag brukade hitta på olika anledningar till att dricka, bjöd hem vänner och firade allt jag kunde hitta på. Och min man blev ju inte så glad när jag kom hem jättefull på småtimmarna efter att jag sagt att jag bara skulle gå ut med några tjejer och dela en flaska vin.

Skilsmässa
– Vi skilde oss 1999 och jag måste erkänna att en stor orsak var alkoholen. Jag tycker att jag förstörde mitt äktenskap genom mitt drickande. Jag prioriterade mig. Det var alltid mina känslor som gick först. Så där stod jag nu, 28 år gammal med två barn. Och med ett allvarligt beroende.

– Vi hade delad vårdnad om barnen och jag passade på att dricka när de var hos sin pappa. Jag ville ju inte lukta alkohol inför flickorna. Istället åt jag opiater! Rus som rus! Hjärnan känner ju ingen skillnad. För att inte avslöjas hade jag flera läkare som jag gick till för att få recept. Jag såg också till att bli sjukskriven ganska ofta för olika saker som jag hittade på.

– Jag var förvirrad och högmodig, men tyckte att jag hade full kontroll. Men samtidigt kände jag ett stort självförakt. Att missbruka är dyrt och jag hade inte så mycket pengar utan måste ta till diverse knep för att få det att gå ihop. Till exempel köpte jag billigare toapapper och saft och popcorn istället för läsk och godis till barnen. Allt för att ha råd med mina tabletter.

Träffade ny man
Efter en tid träffade Therese en ny man. Den här gången blev det inget giftermål utan paret fortsatte att vara särbo. Men kärleken bar frukt och 2001 födde hon sitt tredje barn, en pojke.

– Jag höll mig ifrån alkohol och piller under graviditeten, men mitt rusberoende hade accelererat, så jag började ta opiater trots att jag ammade honom. Det är något som jag skäms bo-tenlöst över och någonting jag får fortsätta leva med. Han har lyckligtvis inte fått några skador, men det är ändå hemskt att jag kunde göra något sådant!

Therese tystnar och låter blicken vandra ut genom fönstret. Skammen studsar inom henne med vassa taggar. Så vänder hon sig mot mig igen.

– Jag började bli trött på mitt liv, trött på att inte kunna se någon mening med livet om jag inte använde alkohol eller piller. Jag kände en själslig tomhet och hade ingen självrespekt kvar. Trots att jag inte tålde opiaterna fortsatte jag med dem. Kunde inte låta bli fast jag kräktes upp all mat. Så jag lärde mig att vänta en stund efter jag tagit tabletterna innan jag åt. Då gick det bättre. – Bättre! Therese kastar ut ordet med en grimas. – Ofta blandade jag också alkohol och piller, ändå visste jag att det kunde orsaka andningsstillestånd. Jag ljög också för mig själv. Sa mig att nu är det fredag och jag är barnledig, så nu ska jag skämma bort mig själv med ett långt bad och ett eller två glas vin. Sedan kunde jag vakna på lördagsmorgonen och då var hela treliters boxen urdrucken. Av mig.

Utåt sett höll Therese Hercules masken och visade aldrig hur alkoholen mer och mer tog över hennes liv.

Gick ner i vikt
Även om Therese fortfarande kunde hålla sig snygg och proper och ta hand om barnen när det var “hennes veckor”, hade alkoholen och tabletterna börjat undergräva hennes hälsa. Eftersom tabletterna gjorde det svårt för henne att behålla maten, gick hon drastiskt ner i vikt och hon kissade blod.

– En natt, när jag insåg att jag snart ofrivilligt skulle komma att avslöja mig i all min skam, bestämde jag mig för att be om hjälp. Jag vet exakt när jag tog steget. Det var klockan åtta på morgonen den 31 maj 2004. Jag ringde en bekant, som jag visste var nykter alkoholist och frågade vad jag skulle ta mig till.

– Det var jättesvårt att kapitulera. Jag kände mig väldigt skamfylld och oerhört rädd, samtidigt var jag lättad över att jag vågat säga som det var. Mannen jag ringde till sa att jag kunde följa med honom till en självhjälpsgrupp och jag gick där under hela sommaren. Samtidigt sökte jag ekonomisk hjälp hos Falu kommun till att komma under 12-stegsbehandling. Och till min stora glädje fick jag bidrag. Jag skulle åka till ett behandlingshem i Värmland 20 september och såg framför mig ett helt nyktert liv. Nu skulle allt vändas!

– Men den sjätte augusti tog jag ett återfall. Inom mig hade jag inte accepterat att jag var alkoholist utan gick ut på krogen. Under fyrtio minuter hann jag hälla i mig sex sexor sprit och blev skitfull.

Månaderna i Värmland var tuffa. Therese längtade oerhört efter barnen, men visste att det här var hennes enda chans till ett friskt liv.

– Min pojkes pappa tog med sig alla barnen och hälsade på och det var både stor lycka och stor skam. Och att sedan komma hem kändes väldigt stort.

– Jag har pratat igenom allt både med min mamma, som också är nykter alkoholist sedan fem år och med mina barn och vi går nu vidare. Jag har inte druckit en droppe eller tagit en enda tablett sedan dess .

Medielärare
2006 började Therese läsa till lärare. Först till religionslärare på gymnasienivå och just nu läser hon in hela högskoleprogrammet Medieproduktion rörlig bild på 180 poäng, då kan hon också undervisa som medielärare. Inom kort är hon färdig filmfotograf, filmklippare och bildproducent och planerar att göra dokumentärer. Men framför allt vill hon förändra attityden till alkoholberoendet.

– 94 procent av alla alkoholister har jobb och är inte ruggslitna gubbar som sitter på parkbänken. Det kan vara dina barns lärare, prästen, kassörskan i din butik. Vem som helst. Men de behöver hjälp och där måste vi hjälpas åt allihop. – Med min bok som jag presenterade på Bokmässan i Göteborg i höstas, vill jag ta bort tabun och försöka få barn att förstå att de inte är ensamma så att de ska våga bryta familjehemligheten och säga som det är. Nästa bok, en ungdomsbok i samma ämne, är på gång och jag är ute i skolor och pratar om det här med både barn och lärare. Therese använder ofta ordet “tillfrisknat” när hon talar om sin resa till nykterhet.

Thereses bok “Vill inte gå hem” blev uppmärksammad på årets bokmässa i Göteborg.

– Det känns som en revansch att jag gått från att ha varit en samhällsparasit till att bli högskolekompetent lärare, säger hon och stoltheten lyser i hennes ögon.

– Förut var jag beroende av ruset för att leva. Idag har jag inget behov att förstärka det jag är och jag är orädd. Det finns ingen situation som jag inte skulle orka ta mig igenom. Jag är nöjd med att vara jag.