- Våra danser kan spegla allt från skenande hästar till grälande tvätterskor eller romantiska möten, berättar 80-åriga Nia.
Med gruppen Gratiosa dansar hon renässansdanser från Europa. Bredvid står Per Nilsson och Ulf Johansson och i bakgrunden Ann-Britt Jo-hansson, Christel Copp och Tobias Pettersson.
Svajande plymer, böljande kjolar, graciösa rörelser och snabba, rytmiska språng. Vi bjuds på en magnifik föreställning av den göteborgska dansgruppen Gratiosa, som består av hängivna renässansdansare.
Både damer och herrar är i varierande ålder. Äldst, men med ett ungdomligt yttre och inre, är Maria Antonietta Cau Wetterholm – mer känd under smeknamnet Nia. Nästa födelsedag fyller hon 80 och hon är en dam som i stort sett dansat sig genom livet.
– Ja, jag började när jag var 9 år, berättar hon. Men så blev det förstås ett uppehåll när mina fyra barn var små. Sen blev det full fart igen!
Nia är född i Florens. Hennes morfar var svensk skulptör, mormor tysk målare och Nias mamma föddes i Sverige.
– Men mormor stod inte ut med kylan här i Norden, så familjen flyttade ner till Italien när mamma var ett par år gammal.
Där hittade mamman i sin tur kärleken. Hon gifte sig med en barnboksförfattare och paret fick tre barn, varav Nia var den mellersta.
– Min familj levde i harmoni, berättar Nia. Men så kom andra världs-kriget och det förändrade tillvaron helt och hållet.
I frontlinjen
För att skydda sin familj mot alla bombraider köpte Nias pappa en gård utanför staden.
– Tyvärr hamnade gården efter en tid mitt i frontlinjen mellan amerikaner och tyskar, berättar Nia. Allt blev kaos.
– När tyskarna sen retirerade från området tog de under tvång med alla yngre italienska män plus vår mamma och pappa, som hade fungerat som tolk mellan byborna och militären. Vi fick aldrig se våra föräldrar igen. Först sex år senare fick vi reda på att alla hade arkebuserats.
|
Det här är det enda foto som finns kvar av mormor Erna. Det var hon som räddade sina tre barnbarn.
På Malmö Stadsteater var Nia bland annat med i operetten "Cancan". |
|
Nia tar sina första danssteg, knappt 10 år gammal.
I Florens var Nia med i baletten "Wien dansar". |
Räddningen för de tre barnen blev mormor Erna. Hon flydde med barnen och sökte skydd hos Birgittasystrarna i Rom.
– Mormor har varit min stora idol hela livet, konstaterar Nia kärleksfullt. Hon försörjde oss alla på sin lilla pension från Sverige och överförde sin enorma styrka till oss ungar.
– Det var ont om slantar, men turligt nog fick vi kläder och skor genom hjälpsändningar från USA.
Så småningom hamnade den unga Nia på en skola i Tyskland genom ett elevutbyte.
– En tysk flicka flyttade hem till mormor, som betalade hennes konststudier i Florens, medan flickans föräldrar betalade min balettutbildning.
– När jag skulle flytta ifrån mormor gav hon mig ett råd. Hon sa: ”Gör aldrig något du skulle skämmas att berätta för mig”. Det blev min ledstjärna.
Efter skolan turnerade Nia ett par år med ett balettkompani genom Europa. Därefter fick hon ett erbjudande om att komma och dansa i Malmö.
– Det lät perfekt, minns Nia, för både mormor och mamma hade talat svenska med mig när jag var barn.
Nu visade det sig att den svenska som talats hemma i Florens vare sig stämde överens med malmöitiska eller riksvenska…
– Ändå blev jag väldigt förtjust i Sverige. Jag började läsa svenska böcker och åkte en sommar runt i folkparkerna med ett operettsällskap för att lära känna landet.
Hjälpte mormor
Men att vara dansös är inte alltid en dans på rosor. Det förstod Nia när hon återvände till Italien för nya jobb. Hon behövde ju hjälpa mormor, som fortfarande hade hand om Nias lillasyster, med ekonomin.
– På den tiden fanns inga fasta jobb i Italien, högst treveckorskontrakt. Hela tiden fick jag jaga nya uppdrag.
| Det var vid den tiden, under en tysklandsturné, som Nia mötte en svensk läkare.
– Så småningom gifte vi oss och på sex år fick vi fyra barn, berättar hon. Det var då dansen fick vila ett tag. Men när de båda yngsta, som är tvillingar, hade fyllt 5 år tog jag tre år i rad sommarkurser vid dans-högskolan i Stockholm.
– Det var en hektisk tid. Varje helg lagade jag mat så att man och barn klarade sig under tiden jag var borta…
När familjen så småningom blev bofast i Göteborg öppnade Nia en egen dansskola där.
– Jag koncentrerade mig främst på unga elever, även om jag undervi-sade äldre också. |
|
Nia ägnar sig inte åt stilla pensionärsliv. Förutom dansen leder hon bland annat resor i Italien och Sverige. |
Guidar turister
Det hann bli många år som ”dansfröken” innan Nia gick i pension. Men ingen ska tro att hon blev sittande still för att njuta sitt otium.
– Istället började jag studera italienska på universitetet för att själv kunna undervisa i språket. Dessutom leder jag varje sommar resor till Italien och Sverige, samtidigt som jag regelbundet tar hand om italienska och tyska turister och guidar dem runt i Göteborg.
– Det är jätteroligt!
Så är det då dansen. Numera är det främst gruppen Gratiosa som gäller för Nia.
– Vi övar varje vecka och så har vi en hel del uppvisningar. Just renässansdansen från 1400- och 1500-talet, som vi framför, är grunden för all dans.
– Vi syr våra egna scenkläder genom att kopiera kostymer från gamla målningar. Tyvärr ser man oftast bara framsidan på tavelmänniskorna, så vi får hitta på klädernas baksida själva…
Nia tänker fortsätta att använda sina balettskor så länge kroppen orkar. Och med hennes spänst lär det bli åtskilliga år till.
– Dansen är livet, konstaterar hon bestämt. Den håller kroppen och själen ung!