Att hamna utanför flocken är psykisk tortyr

Du är inte ensam! Och det är inte ditt fel! Med Luleås mäktiga kulturhus i bakgrunden slår Veronica Sundberg och Tori Rubenzon fast: Arbete mot mobbning är också kulturarbete!

Tori Rubenzon och Veronica Sundberg sitter på Mobbningjourens lilla kontor i centrum. Utanför huset är det vinter, luften kall och torr. Luleåborna är på förmiddagssprång, veckan går mot sitt slut och det sista ska hinnas med. De flesta ansikten är nollställda. Det syns inte utanpå vilka som far illa på sitt arbete.

Några stenkast bort ligger det mäktiga Kulturhuset. Senare, när vi ska fotografera, föreslår Tori att vi ska gå dit. För Mobbningsjourens arbete handlar i allra högsta grad om kultur. Att försöka skapa ett samhälle där människor mår bra.

Tori och Veronica är två verbala kvinnor, starka i sina yrkesroller, ambitiösa i sitt arbete. Tori är utbildad terapeut med en socialpedagogisk psykologi- och psykiatriutbildning i botten. Veronica är en undersköterska som sedan många år brinner för omsorgen om de gamla.

Orden kommer lätt, de har teoretiska modeller att bottna i. Både Toni och Veronica berättar övertygande och med inlevelse om hur det är att vara mobbad av sina arbetskamrater. De hör till gruppen som drabbats.

– Det är som att befinna sig i en krigszon och vara på väg att utplånas. Stressen och paniken är oerhörd. Det är en kamp för livet, förklarar Tori.

Hon har bestämd blick och visar med block och penna hur hon tänker.
”Medlöparna”, skriver Tori och gör en ring kring ordet. Det är alla runtomkring, som tyst tittar på. De som inte gör något för att hjälpa, av rädsla för att själva hamna i skottgluggen. De är också skyldiga. Det behövs människor med mod, med civilkurage för att stoppa vuxenmobbning, understryker hon.

– Att hamna utanför flocken är psykisk tortyr. Människan är en social varelse och skadas svårt när hon stöts bort. En eller två personer är ofta drivande och använder makt- och härskartekniker. Mobbningen handlar om maktlystnad och avundsjuka, fortsätter Tori.

Retad i skolan
Veronica råkade illa ut redan i skolan. Först blev hon retad för att hon hade ett ovanligt efternamn, sen tog en 12-årig pojke täten och slog henne på rasterna. Hon fick också stryk på bussen på vägen hem.

– Jag hade en lärare som verkligen ville jäklas. Jag minns att jag gjorde ett dåligt matteprov. Då skrynklade han ihop pappret inför hela klassen och hånade mig.

Själmordstankarna kom. Men Veronica teg och led hemma. Föräldrarna hade nog med sitt, hon ville inte ge dem nya bekymmer.

– Jag började skada mig själv. Jag kunde sitta och dunka huvudet i väggen. Jag blev så bedövad av smärtan att det gav mig ro i själen en stund.

En ny lärare blev Veronicas räddning. Idag tycker hon mest synd om killen som mobbade. Hon har konfronterat honom och frågat om han förstår hur illa han behandlat henne. Hans förklaring var att han var kär i henne, ville ha uppmärksamhet.

Veronica tyckte det var skönt att komma ut i arbetslivet. Efter åtta år inom hemtjänsten sökte hon till ett äldreboende. Varje arbetsdag var en glad dag. Pensionärerna älskade henne. Efter en föräldraledighet kom Veronica tillbaka med världens energi och hundra nya idéer.

– Jag fick en chock. Ingen hälsade på mig. Jag fick höra att de haft ”begravningskaffe” för min vikarie. Nu hade hon ju inget jobb och det var mitt fel.

Veronica fick jobba heltid och avundsjukan i huset gick nästan att ta på.

– Det mullrade omkring mig. Så jag sa att det gick bra med en 75-procentig tjänst för att vara till lags. De gamla tyckte om mig. Jag skötte mitt jobb med glädje, kokade mannagrynsgröt till de gamla, gjorde pajer, spelade och sjöng, berättar Veronica.

När rökarna i arbetsgruppen skulle gå ut för en cigarett gick de alltid ut när Veronica var fullt upptagen med annat. Frågade hon om de inte kunde vänta på henne, gick de ändå. – Jag kanske höll på att lägga håret på en gammal kvinna som ville bli fin. Då stod de alla utanför och rökte och jag blev lämnad ensam kvar på avdelningen. Sådant hände hela tiden, säger hon. – Jag var livrädd för att göra fel. Det räckte att jag hade råkat sätta en vänsterstrumpa på en högerfot när jag hjälpte någon av de boende att klä på sig. Det blev ett himla liv.

- Jag ser en tydlig skillnad mellan den offentliga och privata sektorn. Inom den privata utvärderas cheferna. Det görs inte i det offentliga, säger Tori Rubenzon (längst fram).

– Det kvittar hur mycket jag gjorde. Det var alltid en kollega som kom och skrek om tvättstugan. Att jag glömt tvätt, eller lagt den fel. Där skulle vara ordning klockan två, var det bestämt. Än idag kan jag bli orolig vid tvåtiden och tänka att det är dags för tvättstugan.

Behandlades som luft
Tori har varit med och byggt upp frivilliga insatser för kvinnor som utsatts för våld, samt arbetat inom den psykiatriska verksamheten. Hon har alltid strävat efter att bistå utsatta individer och grupper.

Men också hon har utsatts. Tori berättar att hon behandlades som luft. Hon utsågs till syndabock, utan att det fanns något i sak att kritisera. Hon mötte lögner, skvaller och förtal. Arbetsuppgifter togs ifrån henne, hon behandlades nedlåtande.

– Mobbning beror på brister i ledarskap och favorisering. Informella ledare kan mobba utan konsekvenser. Det här är ett etiskt och organisatoriskt problem.

Tori sa upp sig för att överleva.

– Mitt egenvärde och människovärde var krossat, trots att jag egentligen är en harmonisk och kapabel person. Jag hade totalt förlorat sömnen. Jag blev sjuk och hade kunnat dö.

Veronica har skrivit en bok om sina erfarenheter, ”Att leva med ärrad själ”. Det är hjärtskärande läsning om livets olika prövningar. Men slutklämmen är ändå – Ge aldrig upp! Det finns en inre styrka hos oss alla.

– En sak ska alla ha klart för sig. Mobbning är en kriminell handling som ska tas på allvar, betonar Veronica.

Skäms ofta
Den som blir mobbas skäms ofta. Men det är aldrig fel på den utsatta, betonar Toni och Veronica.

Att inga fackliga representanter stöttade kändes som ett svek.

– De var inte kompetenta att följa den lagstiftning som finns och som ska skydda utsatta, säger Tori.

– Det måste till politiska styrmedel som fungerar och ett samhälle som tar helt avstånd från mobbning.

Båda insåg till slut att de inte var de enda som drabbats på sina arbetsplatser. De ledande mobbarna hade tidigare valt ut andra som syndabockar.

– Jag kände spontant att det var skönt att inte vara den enda. Då handlade det faktiskt inte om mig, förklarar Veronica.

Hon bytte avdelning och stortrivs idag. Toni startade eget som terapeut i kognitiv beteendevetenskap.

Något gott kom ur det onda. De var med och startade Mobbningjouren i Luleå 2006. Två år senare blev den en förening. Medlemmarna ställer upp ideellt på flera plan. De ordnar föreläsningar och utbildningar och kartlägger. De skapar självhjälpsgrupper som följer med och stöttar de utsatta på möten med arbetsgivare.

Toni hoppas att opinionen ska bli så stark att beslutsfattarna i Sverige ska ta efter den norska modellen. Norge beskrivs som ett föregångsland på området.

– I Norge är anställda ute på arbetsplatserna skyldiga att anmäla om man själv eller någon annan är utsatt för kränkande särbehandling. Det är en motsvarig till Svenska Lex Maria och Lex Sarah.

– Till syvende och sist är det upp till varje människa att syna sig själv. Hur behandlar jag mina medmänniskor. Och vad lär vi våra barn? summerar Toni.

Hennes son är vuxen idag, men som fyraåring bad han mamma att få ha sin stålmannendräkt under de vanliga kläderna på dagis:

– Är jag Stålmannen så slår de inte på mig. Jag får kanske vara med och leka…

Tori fick själv gripa in för att skydda sin son. Allt löses till det bästa.

– Vuxenvärlden måste gå före med gott exempel. Ingen fyraåring ska behöva skydda sig själv genom att låtsas vara Stålmannen på dagis, säger hon.